Hej!

Jag har en undran. Det är som så, att när jag är i relation når jag ofta en punkt där jag känner mig inlåst.

Det har nog inte så mycket med pojkvännen att göra. Eller jo, det är klart att det är en växelverkan. Kanske är det så att jag vill, till en början, ha ett eget universum med min partner för att vara "vi mot världen" och verkligen få ut det bästa av det bästa en relation kan ge. Total hängivenhet inför varandra och total uppmärksamhet hela tiden. Det är ju det som är "the peak" av att vara i ett nytt förhållande. Sedan kommer det ofta en punkt där nyförälskelsen är borta. Om relationen fortfarande håller vid den tidpunkten, så börjar kanske de två iblandade skapa sina egna liv parallellt, eller runtomkring par-relationen.

Till exempel: Från att göra ALLT tillsammans, går det till att göra 50% av saker tillsammans och resten med kompisar.

Det låter ju hälsosamt, eller hur? Det låter ganska naturligt? Det tycker jag.

Men nu kommer vi till mig. Som en person med ganska taskig självkänsla, fast med bra självförtroende. En tjej som precis kommer ur narcissismens 20-årsålder och försöker nu hitta en något stabilare tillvaro i 30-årsåldern. Jobbar hårt med att inte behöva uppmärksamhet och bekräftelse hela tiden för att överleva.

Jag befinner mig själv i en relation. Har fått full uppmärksamhet nu i över ett år. Vi snackar helt sjuk bekräftelse, har känt mig som en superstar. Det har lugnat ner sig. Nuförtiden kan min partner säga "det där var inte bra" när jag inte gör något bra. Nu kan han säga "take a yoga class på torsdag för då ska jag ut med killarna". När jag vill göra något på egen hand så är han helt cool med det, visar ingenting. (oftast men inte alltid)

Från att vara i total synkronisering till min partner börjar vi nu dra åt olika håll, lite. Konferenser med jobbet, utekvällar med grabbarna, behov av ensamhet etc.

Det kämpar jag med. Par-livet. Jag har spenderat några år på egen hand, eller i väldigt öppna relationer. Har haft total frihet. Spenderat all tid på jobbet. Lagt energi på MIG och vad JAG vill göra, efter att ha lämnat några tuffa och knäckande relationer bakom mig. Jag har känt mig stark och trott att jag känt mig själv. Så stark att jag trodde jag var redo för en ny relation.

Nu har jag SJUKT mycket mer tid utanför jobbet pga annan livssituation. Och mitt liv rör sig kring min partner.

Mitt liv rör sig kring min partner.

Kollega frågade mig igår. "Vad ska du göra ikväll då?" varpå jag svarade "jag vet inte riktigt, antagligen blir det väl gymmet". Inte för att jag inte ville gå till gymmet. Men för att min kille ville gå på gymmet, antagligen. Så jag gjorde mina planer efter honom.

Jag är en needy amöba på min partner och jag är inte ens rädd för att säga det. Som en hund som inte kan va ensam. Skulle helst sitta fast i nån babysele på honom hela tiden. Ger honom ingen luft. Blir deprimerad när han lämnar mig själv för att gå på krogen. Blir deprimerad när han inte ger mig uppmärksamhet. Är totalt och hängivet förälskad i honom och lever för honom.

Men jag låser också in mig själv. Det finns inte så mycket kvar av mig, den personen jag är utan honom. Jag känner mig halv utan honom.

Jag skäms för saker. Jag har till exempel läst hans facebookmeddelanden. För att se vad han planerar. För att jag hade en känsla av att han ville göra sig fri lite grann. Total breakdown fick jag då. Skam kombinerat med rädsla för att bli övergiven. Förlamande depression. Jag kan känna skam för att jag är avundsjuk på att han har ett bättre liv. Jag känner mig helt enkelt just nu i underläge och utan kontroll. Skam för att vilja ha kontroll.

Just nu är inte the best of days, helt enkelt. Så istället för att gå ner mig i en känsla av jag-är-så-värdelös tänkte jag skriva här och se vad ni har att säga...

Hur har man en par-relation med en fast och trygg kärna, utan att vara låst och äga och bli ägd? Hur har man sitt eget liv med en annan person, men samtidigt en tillhörighet med den andra personen? Hur kan man vara hemma själv en helg när den andra personen är på konferens med jobbet, utan att riva ögonen ur sig av oro?

En del av mig vill fly. Fly långt bort från dessa oroskänslor. Fly gör man lättast genom att bli singel igen. Acceptera att vara ensam och göra det bästa av sitt liv, istället för att vara två och konstant vara orolig för att det ska ta slut? Om man ändå är en hund i sin personlighet, hur gör man för att låta sin partner gå hemifrån och bli lämnad själv utan att vara orolig hela dagen tills han kommer hem igen?



Med vänliga hälsningar,
Hunden