Announcement

Collapse
No announcement yet.

Jag vågar snart inte lita på någon längre

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Jag vågar snart inte lita på någon längre

    Har kämpat med nedstämdhet stora delar av mitt liv (har skrivit ytterligare en tråd). Är väldigt känsligt lagd och tar lätt åt mig av andras tyckanden och beteenden.
    Som barn flyttade vi till ett mindre samhälle och det tog inte lång tid förrän jag stöttes ut av tjejerna i klassen.
    Detta hängde med mig lång tid upp på mellanstadiet.

    Jag kan inte komma ihåg att jag var särskilt annorlunda jämfört med någon annan. Kanske att jag var känsligare redan då, men samtidigt lite pojkflicka och kunde leka med både pojkarna och flickorna rasterna. T o m klassföreståndarinnan mobbade mig och jag tror att det var tack vare henne som flickorna i klassen hängde på.

    Detta har nog präglat mig i vuxen ålder, för jag har ofta känt mig sviken av kvinnliga vänner. Det har tyckts och kommenterats om mig på ett sätt som jag själv aldrig har bemött dem. Min ambition är och var alltid att behandla andra som man själv vill bli bemött. Jag är väldigt öppen och har svårt att dölja om jag mår dåligt. Kanske har det skrämt några och på sistone upplever jag att jag har tappat två fina bekantskaper som var så entusiatiska över vår bekantskap, men som egentligen aldrig ville umgås - nu när jag ser tillbaka.
    De var liksom "vänner på håll" och nu, sedan en tid, så har de plötsligt bara slutat höra av sig. Jag frågade den ena om jag hade gjort något fel och fick till svar att "så var det inte".. "Jag bara är såhär"..
    Från att ha hörts dagligen till - ingenting. Och jag tar otroligt illa vid mig och hittar säkert 100 fel på mig själv.
    Hade en magkänsla redan innan att dessa bekanta kanske var nyckfulla - lite som dagsländor. Jättebra och snabbt vänner med människor för att sedan släppa taget om dem likt heta stenar. Nu är jag en av de "heta stenarna" och det gör ont att inse.

    Hittade ett blogginlägg om mig själv, som en släkting hade publicerat.
    Full av hårda ord och det blev inledningen på en svacka som jag föll ned i. Det gjorde ont och kändes så orättvist. Hon var inte heller någon jag umgicks särskilt nära med, men vi brukade stöta och blöta olika samtalsämnen i livet.
    Jag försöker verkligen göra rätt...
    Snart känner jag bara att jag vågar inte närma mig någon mer, för min självkänsla har blivit så skör. Människor drar - utan uppriktig feedback

  • #2
    Mobbing och att bli utryst.
    Det är inget man dras med "en period av livet".
    Det är livslångt.
    Har man varit ett offer för den typen av behandling så kommer det ätt prägla hela ens varelse och tankarna på om man har svåra brister kommer alltid att hänga med.

    Med det sagt tror jag att din svacka är ett uttryck för den känslighet du har som person och att den tidigare typen av utfrysning gör att du tolkar för mycket i de som rör sig i din närhet.
    De personer som du nämner har kanske ingen förståelse för hur känslolivet skadas av att man varit utstött och efter många år hittat en plats i livet där man är, åtminstone skenbart, trygg.
    Det krävs så lite för att skaka om världen.

    Vill då säga att det är ju förmodligen inga fel på dig.
    Jag känner ju inte dig, men min uppfattning är att alla har stora värden att dela med sig av, om bara någon är villig att lyssna.

    Comment


    • Emblare
      Emblare commented
      Editing a comment
      Tack snälla Persa, för fint svar och ledsen att jag har dröjt med mitt svar. Visst krävs det så lite ja..
      Kommer att börja med terapi igen för att än en gång bearbeta ursprungshändelserna
Working...
X