Announcement

Collapse
No announcement yet.

Sommarångest

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Sommarångest

    Hej. Jag är sjutton, snart arton och borde leva ett "underbart" liv där man ojjar sig lagom inför proven, och längar till sommaren. Jag vet inte om detta inlägg är speciellt intressant, och jag har läst om många som har det "värre". Jag vill inte störa, bara egentligen skriva av mig och bli... jag vet inte. Bara berätta för någon. Hoppas någon orkar läsa... Det är väldigt osammanhängande.


    Jag går tvåan på gymnasiet, och har MVG i alla ämnen. Prestationsprinsessa har jag blivit kallad, så klart. Men jag verkar inte vara fysiskt illa ute, bara det att jag inte gillar att inte vara bäst. Jag sover bra och så, det är inte det som är problemet.


    Problemet är att jag är väldigt osäker av mig. Något ingen runt omkring mig förstår, för hemma och i skolan är jag väldigt säker. Där vet jag hur jag ska göra: Jag älskar min familj och har en naturlig relation till lärare och skolsystemet. Jag har skolkamrater, och de flesta tycker jag är positiv och engagerad i mycket. Alla frågar mig konstant om information, så har det varit sedan lågstadiet, och vet att jag är koll. Jag hjälper gärna till, då blir jag liksom bekräftad. Men det är sällan djupare än att fråga om när nästa lektion börjar. Mina föräldrar ser hur bra det går i skolan, men även att jag alltid är hemma på kvällarna när min yngre lillebror är ute med sina kompisar...


    Men så fort jag kommer hem på eftermiddagarna faller jag. Jag pluggar om jag måste, och kanske tränar lite på gymet. Men jag gör aldrig något annat. Jag har inget inplanerat, men undantag för en eller två fester i månaden. Jag har några nära vänner i skolan, speciellt en tjej som jag verkligen älskar att umgås med, och de andra... Ja, vi väl skolkamrater, vi pratar om det mesta, men umgås aldrig utanför skolan. Det är liksom tabu i vårt "gäng" att uttrycka att man faktiskt gillar varandra och skulle vilja umgås...


    Problemet med (som jag räknar som) min bästa vän är att hon är den mest upptagna människa jag någonsin träffat. Hon är social och naturlig i allt, och tänker eller ojjar sig nästan aldrig. Hon träffar konstant människor, och är med i olika föreningar och håller kontakten med gamla vänner och skapar nya bekantskapen. Jag hinner sällan träffa henne utanför skolan, och känner att vi är på så olika nivå, att jag känner mig efterhängsen och omogen när jag tänker på hur ivrig jag är inför att träffa henne. Vår relation är liksom så ojämn, hon är den enda kompis jag kan kalla riktig vän, och för henne är jag en av hundra. Jag vågar aldrig kräva något av henne, för jag är rädd att skrämma bort henne...


    Jag har inga vänner kvar sedan högstadiet, då var vi fyra tjejer som hängde, sällan pratade om något som var för personligt (mest skola, blev det då) och tassade på tå kring varandra. Då älskade jag att komma hem, vara för mig själv och drömma mig till bättre tider. Jag tittade bara längre bort, hela tiden. Och pluggade, så klart. För att nå dit. Sedan kom jag till gymnasiet, och träffade dessa trevliga, öppna, ärliga och underbara personer som jag kunder prata med. Verkligen berätta hur jag kände, vem jag var och vad jag tyckte. Vi tog hand om varandra och gillade att umgås. Allt var som jag hade drömt om, eller i alla fall på en uppnåelig nivå, det kändes lagom och jättebra. I alla fall i början. Efter bubblan sprack efter två månader in i första ring, så insåg jag att det började gå nedåt, verkligheten kom krashandes emot mig. Inget är så perfekt. Men jag umgås med människor nu, och har lärt mig att älska det.


    Men det är bara i skolan...


    Förut älskade jag, och längtade efter, sommarloven. Det var tiden bara för mig. Tio hela veckor utan mina tråkiga kompisar.


    Men nu fasar jag. Jag fasar för att jag är sjutton år och inte har någonting inplanerat i sommar, inte ens semester med familjen (föräldrarna har bestämt sig för ”vuxen-weekends”), medens alla mina vänner i skolan (jag överdriver inte) har massor inplanerat. Främst min ”bästis”, då då, som helt ärligt totalt har två veckor som är obokade. Andra kompisar som jag gillar ska på backpacking-trip i Europa, hälsa på vänner i Italien och sommarjobba. Aldrig ensamma, alltid tillsammans med någon. Men jag har inget att göra. Jag tycke verkligen synd om mig själv! Hur illa det än låter. Tio veckor att gå hemma, utan skola, utan aktiviteter... Usch. Nej. Jag känner mig så misslyckad. Jag är sjutton år, mitt uppe i livet, mellan högstadiets stilltje och vuxenlivets krav. Det är nu jag ska leva livet, upptäcka, inte oroa mig och bara njuta.


    Jag har ingen pojkvän, har aldrig haft. Det är inget jag har så himla mycket ångest för, egentligen. Alla säger ju att sådant kommer sedan, såsmåningom, och jag tror dem. På något sätt. Min oroskälla är att jag är jättejätteblug när jag träffar nya människor, för det gör jag ändå ibland. Alla andra ter sig naturliga, jag umgås mycket med sådana människor där att vara sig själv är härligt, och det välkomnas. Det finns ingen direkt ram man ska passa in i. Och det kan ju verka bra. Men ändå står jag där och vet inte vad jag ska säga till personer jag aldrig träffat. Vad ska jag fråga? Vad vill jag veta? Vad vill de säga? Allt jag kommer på att prata om är skolan, det är jag trygg i, men det är ju inte direkt en partyhöjare... Och framförallt: Varför skulle någon vilja prata med mig, många andra har ju så mycket kompisar redan (det ser man ju på fester!), varför skulle de vilja ta sig an mig (jag skulle förmodligen bli väldigt ”klängig” )? Många skräms av att jag inte har så många kompsiar, även de tänker att det blir någon slags välgörenhet/ojämn relation.


    Jag kan alltså inte ”få” nya vänner, tycker inte att jag duger, och är jätteosäker när det gäller att hålla kontakten över t.ex. facebook.


    När jag var liten trodde alla på mig. Jag var en av de mest utåtriktade tjejerna i klassen, alla sa att det skulle bli något av mig. Jag var ju så duktig, rolig, snäll och hade mycket kompisar. Det trodde jag också. Men nu sitter jag här, med mitt sista ”riktiga sommarlov” framför mig, och allt har bara gått så fort... Alla andra har hoppat på vågen som kallas ”tonår”, och kvar står jag och är rädd för vattnet... Jag tittar på mig själv utanför och tappar hakan över vad jag ser: Är detta jag? Va? Vid sjutton års ålder? Utan nära vänner och ännu ett sommarlov hemma? Inte en chans, min tid skulle ju ha kommit nu!


    Vad hände; det var ju inte så här det skulle bli? *



  • #2
    Jättegammal tråd men jag känner sån sommarångest just nu . Inga vänner, inget inplanerat, känner mig bara rastlös, ensam och deprimerad...

    Comment


    • #3
      Kanske är du bara inne i en fas(där inte bara du har upplevt detta)?Menar vi formas hela livet sedan handlar det nog mkt om att du kanske bara är inne i en mindre fas/kris?Att ha för höga krav på dig själv kan bli jobbigt i längden.Se inte dig på det sättet.Du är en grym individ vs tjej.Du är på väg att bryta dig loss och att bli en kvinna.Ok visst ställ krav på dig själv.Men gör bara det som ger dig ro..inte fest om du fattade min vink! Låter konstigt men ibland måste man ''falla''lite el ta viktiga beslut i livet.Vad är viktigast kanske det inte äe ex en pojkvän.Kanske att få vara där du är ett tag.Allt kommer med tiden kram Strangeway!

      Comment


      • #4
        Oj, den funderingen hamnade i fel tråd ser jag
        Last edited by RoughTimes; 2017-05-28, 05:39.

        Comment

        Working...
        X