Announcement

Collapse
No announcement yet.

JAG vill men inte HAN...

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #16

    Jo det är oftast så att man får höra att det inte är kvinnan som vill...men jag tänkte ändå slänga ut denna tråden...kanske just för att jag kände mig så ensam....men det är jätteskönt att få skriva av sig till människor som inte dömer!


    Jag tar alla tillfällen i akt när han vill...morgon eller kväll...så fort han vill...då finns jag där...men det är nog så oxå att han är en morgonmänniska och jag en kvällsmänniska...men jag tycker ändå jag försöker anpassa mig efter hans rutiner.


    Fågeln Fenix: Jag har pratat med honom åtskilliga gånger...försökt prata lungt med honom när han är på gott humör...skrivit brev...jo jag har försökt få honom att förstå att jag längtar efter honom för att jag älskar honom!!! Om det kommer en dag när jag INTE visar honom något intresse...då borde han börja oroa sig..( skämtåsido )


    Styggavargen: Jo han är 6 år äldre än jag...jag är 35 och han 41...Det "roliga " är att han tycker att han har stort behov av sex...och jag står bara som ett frågetecken!?


    Heartminded:Jo det är väl det som är så livsfarligt...att det är lätt att tappa bort varandra...och jag vill verkligen inte det!!! Har hört om Argiplex....tror vi får ge det en chans...jag är bara rädd att han ska ta illa upp...för han tycker ju att vi har sex ganska mycket....


    Nu har vi varjefall semester och vi ska åka iväg en vecka och lämna alla MÅSTEN hemma...kanske lossnar det lite och vi kan försöka prata igen om det...fast han tycker ju att jag gör en höna av en fjäder...han ser inte alls att det är ett problem för mig...han tycker att jag är löjlig när jag tar upp det....så vi får se...

    Jag ger varjefall INTE upp....jag vill inte kasta bort det fina vi har....


    Tack allihopa...jag uppskattar verkligen att ni skriver....det känns mindre ensamt nu när man har fått lätta sitt hjärta!!!

    Det finns kvinnor som verkligen vill...vi har inte bara huvudvärk eller mens...hihihi


    Comment


    • #17

      Om du pratat med honom flera ggr finns det bara 2 saker du kan göra


      1. Acceptera läget som det är


      2. Fundera om du verkligen kan fortsätta relationen om inte gör slut


      Låter hårt men du kan bara ändra på dig själv inte andra tyvärr


      Comment


      • #18

        Tack tillbaka till dig Cathy77,

        För våran del har det gått så långt att jag inte vågar ge några inviter längre, bara för att jag är så himla rädd för ett "nej, jag är för trött"....återigen.

        Vi har det underbart på dagarna och är väldigt kärleksfulla mot varandra. Känns ibland som ett spel för gallerierna...men jag trånar snart ihjäl mig!


        Frågade honom om han tyckte det skulle vara ok om jag kollade porr så fort han inte var hemma? Ja, självklart, tyckte han......hallå, eller?? Jag tycker att det ska finnas BÅDE kärleksfullhet OCH sex i ett förhållande!Som man upplever tillsammans! Inte var och en för sig!

        Kram till dig


        Comment


        • #19

          Denvanligtvisglada: Jo jag vet....man längtar ihjäl sig...och man vill ju vara med just HONOM...ingen annan!!! Jag längtar varjefall efter att just HAN ska ta på mig, röra vid mig..visa att han vill ha mig osv.

          Vi har som ni...väldigt fint på dagarna...han kan krama och pussa på mig utan problem då....men när vi närmar oss kvällen...då är det stopp...

          Jag har också slutat ge några inviter...grejen är den att när han vill....så vill ALLTID jag! Jag kan liksom inte låta bli då...och spela svår...för jag vill ju så gärna och kroppen längtar ju såååå efter HONOM....

          Innan jag träffade honom hade jag ett mycket aktivt sexliv i ett fast förhållande...och jag tycker om att ha det med mannen jag älskar...det är väl därför man längtar och saknar så mycket!!!!


          Kram till dig


          Comment


          • #20

            Hej!


            Kan inte låta bli att fundera när jag läser den här tråden. Jag har själv erfarenhet av sexuella övergrepp. Fick tillbaka minnen av det för ett år sedan. Men så långt jag kan minnas har jag haft svårt med intimitet och sex, men jag har inte vetat varför. Min man ger ofta inviter, men jag blir ofta stressad och kan ta det på fel sätt. Han förstår inte det. Det går för fort för mig och jag känner mig inte sedd och bekräftad (och därmed trygg) om det är en tydlig sexuell invit. Det är med andra ord svårt för min man att göra rätt. Ni har inte känt varandra hela livet. Kan det finnas erfarenheter som gör det här till ett kä'nsligt ämne för din man?


            Comment


            • #21

              Oklar: Vi har inte känt varandra hela livet men jag är 100% säker på att han inte varit utsatt för något sådant. Jag tror vi bara helt enkelt har olika starkt behov av sex. Han har inga problem med att gosa med mig eller så och när vi har sex är det fantastiskt...han har inga problem med att jag tar på honom...men jag tror bara att han inte vill lika ofta som jag!!!

              Jag har ett ganska stort behov av detta...han säger att han lärt sig att inte ha det då han levt ensam ca 5 år och inte haft varken tid eller lust att inleda något nytt under den perioden. Han är en hårt arbetande man, van att fixa allt själv då han varit ensam med 2 barn sedan dem var små...han är helt enkelt inte van att ha vuxentid...än mindre spendera tid tillsammans med en kvinna...Det har alltid varit barnen först, jobba mer än heltid och sen mat, tvätt och allt annat som ska skötas.

              Jag får helt enkelt ge honom tid....för jag älskar honom...och sen får jag acceptera att vi är olika på den punkten..

              Sex är dock viktigt för mig...men det är han oxå så vi får väl hitta ett sätt att komma oss igenom det här.....

              Tack för alla tips och råd...eller bara dem som delat med sig av liknande...


              Comment


              • #22

                hej allihop!

                vilken rolig diskotion, jag har exakt samma problem!

                det känns väldigt skönt när jag ser att jag är inte ensam. jag läste hela tråden men tyvärr fick ingen ny tanke!

                oftas funderar jag också vad ska jag göra!

                vi har varit ihop i 7år och har två barn men nu kan jag inte stå ut längre men samtidigt tycker jag att det är egoistisk att bara tänka på sig själv och skiljas när man har barn ihop!

                samtidigt tänker jag också på framtiden, det ska blir säkert värre! nu är jag 36 och harn är 49 tänk om 10 år!

                jag vill inte skiljas och försöker att accptera läget men det är ju himla svårt.

                det kan funka ett tag men sen årkar jag inte mer för människa kan inte leva utan kärlek

                och närhet.

                ibland funderar jag på att dejta någon annan men det är bara hemska tänkar som jag får när jag har största behovet av intim och att bli sed.

                allt det här kan påverka min vardag med, jag kan vara jättesur för bara ingenting. jag är oftast ärg på honom för jag tolkar det att han vill inte ha mig och tycker inte om mig och inte bryr sig alls när jag pratar och bärettar vad jag vill och vad jag behöver.

                än så länge kan jag inte göra något för än att försöka blri starkare.

                det hände att mentalt klarar jag mig att vara ensam men kroppen kan inte hantera brister som finns.

                tänk om man intefå drick vatten och försöker att övertala sig att det gör inget men kroppen behöver ju vatten.

                det blev en lång text men jag behövde skriva av mig.

                tack till alla.


                Comment


                • #23

                  Vet att detta är en gammal tråd, men slank in på den och det värkte så i hjärtat att läsa vad ni alla har skrivit som delar denna erfarenheten. Det kunde varit jag som skrev om era upplevelser för det har varit precis likadant för mig och inte bara i min nuvarande relation utan i alla relationer jag haft. Börjar bli trött på att kämpa och vänta ut killen. Att han skall förändras liksom.

                  Jag är nyfiken på hur det har gått för er? Är det någon som har fått någonting löst eller som har fått lämna relationen pga detta?


                  Comment


                  • #24

                    Hej!

                    Jag skriver till dig som undrade hur det går för oss!

                    Relationen har blivit värre sedan 5 månader tillbaka sover vi inte tillsammans längre och från 3 månader tillbaka inte pratar vi heller och tyvärr måste jag säga för några vecka sen låg jag med en annan!

                    Nu stå jag i kö för hitta bostad och fundera på att lämna honom


                    Comment


                    • #25

                      verkar som han duger inte för dig, då jag menar du är otrogen mot honom. Lika bra att han får veta det.


                      Comment


                      • #26

                        Hej,

                        Gammal tråd det här som jag stötte på av samma anledning, men eftersom jag är man så kan jag dela med mig av vad som kanske kan vara anledningen till de problem som ni kvinnor upplever.


                        Min exfru ville alltid oftare än mig och vi hade ett fantastiskt sexliv de första åren då vi experimenterade med allt möjligt. Vi hade under den här perioden vanliga arbeten, bodde i hyreslägenhet och hade inga barn.


                        Åren gick och min exfru började jobba skift, helger, nätter, kvällar och dagar. En salig röra med hennes arbetstider och jag fick ett chefsjobb som naturligtvis ledde till en hel del frustration och att jag inte riktigt kunde lämna jobbet när jag slutade för dagen. Sexlivet blev sämre och bråken kom tätare.


                        Vi köpte hus, ett renoveringsobjekt och det blev ännu lite sämre. Jag hade svårt att koppla av och kunde inte riktigt uppskatta tillvaron.


                        Vi bestämde oss för att skaffa barn och vi gökade som kaniner, det blev lite fart. Jag kände mig litegrann som en avelshingst och det var upphetsande.

                        Vår dotter föddes och sexet försvann nästan helt på grund av att vi fick mer stress i tillvaron. Min exfru ville ha närhet men jag drog mig undan. Jag kunde inte koppla av och uppskattade inte något i livet.


                        Vi bestämde oss för barn nummer två och precis som vid tillverkningen av första barnet så gökade vi som kaniner.

                        Barn nummer två föddes och sexet avtog igen.


                        Ett år senare flyttade mitt företag och jag fick dagspendla 13 mil enkel resa varje dag. Nu började det gå utför rejält och vi hade inte sex på flera veckor och när det var som värst gick det ett par månader.

                        Tidigare så var jag trött och avståndstagande på kvällarna, men kunde ha sex på mornarna. Nu hade vi inte ens sex på mornarna.


                        Jag porrsurfade och tog saken i egna händer bara för att få njuta villkorslöst. Vi pratade knappt med varandra och bråkade mycket. Det fanns ingen glädje kvar och till slut så ertappade jag min exfru med en annan och vi gick skilda vägar.


                        Jag har alltid varit en grubblare som har haft svårt att uppskatta de små sakerna i tillvaron och detta har lett till att jag har känt mig olycklig. När pressen ökade så ökade också de olyckliga tillfällena och sexlusten avtog i motsvarande grad.


                        Idag lever jag ensam och jag har mina barn varannan vecka. Jag vill helst vara ensam men jag blir olycklig av att vara ensam. Anledningen till att jag är ensam är att jag har fått svårt att släppa människor inpå livet och jag har inga nära vänner kvar.


                        Jag känner mig otrygg och osäker när jag ska vara intim med kvinnor och jag saknar det roliga, spännande och villkorslösa sexet som jag hade med min exfru innan livet blev för allvarligt och komplicerat.


                        Som jag känner nu så kommer jag aldrig mer att finna den där känslan igen och jag vet inte hur jag ska göra.

                        Det var ett år sedan vi skildes och livet är bara en enda stor röra.


                        Har ni liknande erfarenheter och kanske har tips som fungerar så skriv gärna.


                        Comment


                        • #27

                          Gammal tråd men har vi tur blommar den upp. Till ts vill jag bara säga att jag hoppas att allt har blivit till det bättre för dig/er.


                          Såg egentligen dina rader Gerber och jag spontant bara kände för att skriva.


                          Är kvinna och själv skild sedan 4 1/2 år. Jag var som i ett vakum efter skilsmässan 1 1/2 år men ville däremot absolut inte vara ensam. Det kändes som att jag skulle explodera inombords av att vara ensam och utan av att vara älskad av en partner då. Jag sökte därför ny kärlek fast jag inte var stark och mogen i hjärtat för det riktigt än då. Det var med fasit i hand heller inte så bra för mig. Träffade nämligen ett par nyskilda män som var lika vilsna de och som inte heller visste vad/om/hur de ville med någonting.


                          Jag kokade inombords av just det som du beskriver: saknad av det roliga, spännande och villkorslösa både vad det gäller sex och kärlek. Hade så otroligt svårt att förhålla mig till min nya situation som just ensam kvinna och mamma.

                          Mötte sedan en man som också är skild och vi har hållit ihop nu som särbos i snart 3år. Hittade faktiskt den där sköna känslan igen med honom men vi planerar inte vår gemensamma framtid. Känns så otroligt komplicerat allting med egna bostäder på olika orter, tonårsbarn och djur på olika håll. Vi har det bästa av kakan när vi ses och umgås. Jättehärligt och roligt!

                          Men ibland känner jag mig så otroligt ensam och saknar en vardag och leva tillsammans med någon att tycka om och som så där självklart vill samma med mig. Så där självklart så att man därför bara gör det!!

                          Samtidigt tycker jag om att ha något eget (boende) och att känna mig självständig och oberoende och att jag vet nu att jag klarar att fixa ALLT jag behöver på egen hand. Jag behöver ingen partner för att ha en fungerande tillvaro rent praktiskt. Pajar t ex bilen ringer jag en bilmeck och betalar med egna hårt intjänade pengar.

                          Väldigt splittrad faktiskt till hur jag egentligen vill ha det förhållandemässigt. Just nu idag är särbo ändå ganska bra. Däremot vill man ju känna att den andre engagerar sig i och vill ägna tid tillsammans med en. Ja att man blir sedd och viktig för den andra. Annars kan det nog lika gärna kvitta faktiskt.


                          Gerber, tror absolut att du finner den där känslan igen som du saknar nu. Men det tar tid, ja kanske åratal, att bli hel och stark i sig själv igen efter en skilsmässa. Man går igenom och bearbetar faser av enorm sorg faktiskt. Men sen en vacker dag börjar solen plötsligt skina igen och man börjar också värdesätta att den gör det = man känner sig stark/hel igen och då öppnar sig nya möjligheter som man tidigare blundat för.


                          Comment

                          Working...
                          X