Announcement

Collapse
No announcement yet.

hur stötta barn med sjuk förälder?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #31
    Nej jag vet, jag har tänkt på det också. Just den grejen är väl det mest påtagliga beslut hon tagit (som jag känner till), som verkligen påverkat barnen i deras vardag. Soc skrev noga om det också i den sista utredningen då det nyss hade hänt, så de markerade helt klart att de ansåg det som anmärkningsvärt.

    Jag funderar lite på hur det är med hennes föräldrar. De har försökt stötta hela tiden och håller ett öga på sina barnbarn men jag har fått känslan av att det är mindre med sånt numera, men jag vet inte. Det har funnits tillfällen när hon varit osams med sina föräldrar (tex när hon fick för sig att de inte alls var hennes föräldrar! De fick sitta och visa henne i fotoalbum från bardomen och det var knappt hon trodde på dem ändå, det var några år sen men helt klart i en period då hon mådde mkt dåligt) så kanske är det så att hon inte vill att de ska veta om vad som pågår? Jag bara spekulerar men jag tänkte på det för att jag inte hört barnen nämna sina morföräldrar på ett tag.

    Comment


    • #32
      Senaste 5 veckorna har det äldsta barnet bara varit hos sin pappa. Mellanbarnet nästan lika, men var hos sin mamma några dagar i mitten av den perioden. Yngsta har varit varannan vecka som vanligt. Hon sa inte så mycket när de äldsta inte ville komma, vad jag fick höra, mest att hon blev förvånad, men sen kom det - det är ju den här kraften som fått barnen att tro att de inte vill vara där. Att det kan handla om hur hon beter sig kan hon inte tänka. Nu över jul ska de vara hos henne och träffa släkten, tom äldsta barnet verkar ok med det.

      Comment


      • #33
        Man undrar hur lång tid det tar innan tingsrätten ska ta tag i ärendet? Jag har hört att för ett interimistiskt beslut har de bara en viss tid på sig, nån som vet?

        Det som har hänt sedan sist jag skrev är att äldsta barnet och pappan har förklarat för henne att barnet inte vill bo hos henne mer, någonsin, så det kommer bli så. Hon förstår dock inte helt men det verkar som att allting som sägs, tar nån vecka för henne att smälta. Oavsett vad hon fått veta som anledning att barnet inte vill var där alls, så förklarar hon det bara med "yttre anledningar" tex att det är inte barnets egen vilja för det kan ha planterats i hjärnan av den här telepatiska kraften. Så hon skrattar liksom bort det, men det blir väl till slut verklighet eftersom barnet inte åker dit som det är nu.

        Comment


        • #34
          Nu är hon uppe i varv. Det har kommit brev med kallelse till Tingsrätten för ett första möte inför tvist. Kommer parterna överens där kan man undvika en dyr rättsprocess men hon kommer nog aldrig i livet gå med på något, eftersom hon inte förstår vad problemet är.

          Comment


          • #35
            Hoppas denna långbänk får ett slut. Fast på ett sätt kommer den aldrig ta slut, hon är ju barnens mamma och kommer att finnas i deras liv.

            Men om han får fullständig vårdnad så blir det förhoppningsvis lättare för honom att hantera att barnen har en psykiskt sjuk mamma. Och lättare för barnen att hantera det också.

            Comment


            • #36
              Ja det tror jag också. Nu har det gått så långt att barnen talar öppet om att deras mamma är "lite konstig". Innan var det svårt för mig att veta om jag kunde säga eller fråga något. Det gör jag inte så mycket nu heller men det märks att det blivit en förändring hos dem (som är sund, tänker jag).

              Hon har, trots allt, inte protesterat så mycket, när något av barnen velat vara mer hos pappan. Kanske är det på ett sätt en lättnad även om hon aldrig skulle erkänna det. Hon har ju så fullt sjå med sig själv så det måste vara lättare om bara ett barn är hemma, än tre. Datumet i rätten ligger en bit fram i tiden tyvärr, så det blir väl en jobbig väntan innan det är dags.

              Hon har bytt till ny telefon för den gamla krånglade (eller om det var hon själv som krånglade, jag vet inte), hon påstod den var avlyssnad osv. Nu har hon haft den nya ett par dygn, vågar visst inte ringa på den, utan messar (förut var det tvärtom, då ringde hon helst, vågade inte skriva nåt). Hon har inte gett barnen numret (vilken förälder vill inte att de egna barnen ska kunna nå?) och har försökt göra så att numret ska vara dolt om hon själv kontaktar någon.

              Comment


              • #37
                Pappan har fått interimistiskt beslut om både vårdnad och boendet! Detta gäller iaf fram till sommaren, då utredningen ska vara klar och då blir det en slutlig dom.

                Comment


                • #38
                  Skönt! Låter grymt mot henne men eftersom hon nu är så sjuk att hon inte riktigt kan låtsas vara frisk för rätt/utredare så "borde" beslutet bli permanent.

                  Men man vet ju aldrig...

                  Comment


                  • #39
                    Nej precis. Pappan är ganska lättad just nu i alla fall. Mamman har inte nämnt något om saken än ( i alla fall inte så jag har hört något), börjar undra om hon ens läst beskedet. Hon skulle nämligen åka till rätten och hämta det (för hon ville inte att de skulle skicka det).

                    Comment


                    • #40
                      Mamman är besviken på beslutet förstås. Hon verkar ha accepterat att hon måste följa det men hon skällde i stället ut sina föräldrar, anklagade dem för att de kunde ligga bakom att hon nu inte får ha barnen varannan vecka! Det är ju verkligen inte alls något sådant, de har inte varit inblandade i detta. Det blir väl såna reaktioner, hon försöker hitta anledningar (utom hos sig själv).

                      Hennes föräldrar har sedan länge planerat en sak för hela släkten, som ska ske under påskveckan och alla ska åka bort, men eftersom hon blev arg på sina föräldrar sa hon att hon och barnen inte ska med. Jag fick dock höra att barnen visst kan åka med, även om mamman inte kommer med. Att det ska behöva bli sånt drama, liksom.

                      Comment


                      • #41
                        En sak som är svår i bemötandet av en psykiskt sjuk är att det ofta är svårt veta var sjukdomen börjar och slutar, och vad som är personligheten. Det finns ju de som utan psykisk sjukdom alltid tror allt är andras fel. Eller som vill hämnas genom att inte ta med barnen.

                        Om vet att "är sjukdomen som talar" så kanske kan vara minde arg o mer frustrerad. Om ser att är personligheten tillåta sig vara arg på personen.

                        Nu är ju "hur påverkar detta mig eller barnen" den viktiga biten men ändå, sjukdom o personlighet kan gå i varandra och göra förhållningssättet lite knepigare.

                        Om man känt personen innan den blev sjuk så kan man kanske i viss mån se vad som är sjukdomen. Men en psykisk sjukdom kan ju ha kommit krypande sedan många år. Eller alltid funnits lite latent men sedan brutit ut i full blom.

                        Comment


                        • #42
                          Hon har alltid varit en bestämd människa så det draget har alltid funnits, att vilja ha sin vilja igenom. Barnen har alltid sagt "ojoj om man inte håller med mamma!" Så de vet att hon kan ha humör.

                          Det stora problemet är att hon inte håller med om att hon är sjuk så från hennes sida sett blir det att "alla andra" är taskiga och vill komma åt henne och hittar på lögner om att hon är sjuk osv. Helt logiskt om man tänker så. Vet inte vad som ska kunna få henne att ta emot hjälp igen, det är som om hon bara går allt djupare in i sin "hittepå-värld" ju längre hon går utan mediciner (och därför det blev interimistiskt beslut. Hon drog hela grejen inför domaren i rätten)

                          Comment


                          • #43
                            Vet inte om det är någon som läser härinne längre- verkar inte vara så mycket "trafik" på sidan?

                            I alla fall, om någon undrar så gäller fortfarande det interimistiska beslutet, vilket varit bra för barnen. Processen har dragit ut på tiden men nu ska utredningen vara färdig och allt pekar på att pappan får fortsatt vårdnad och boendet, men det ska ju klubbas i rätten (om inga oväntat dyker upp) och tid för det har inte kommit än. Under sommaren blev mamman tvångsintagen på en 4 veckors lång behandling där hon hade permission på dagarna så hon kunde åka hem ett tag men hon skulle sova på sjukhuset. Denna tvångsintagning har jag inte fått förklarat vem/vad som står bakom men hon fick ett brev om att hon skulle infinna sig, annars skulle de hämta henne och då gick hon dit. De har fått henne att börja ta en medicin igen men som jag har förstått det är medicinen bara till för att göra henne lugn, inget som egentligen påverkar hennes vanföreställningar. De har haft anhöriginformation där hennes föräldrar var med så de har hjälpt mkt hela sin semester och alltid varit med när hon träffat barnen (läkarens rekommendation). Vad som sker med det sen vet jag inte, de kan ju inte alltid finnas där.

                            Jag har i alla fall uppfattat sommaren som bra och harmonisk för barnen och pappan, men givetvis är inte mamman alls nöjd med hur läget är. Samtidigt har hon insett att det varit bra att hennes föräldrar varit med. Hon klagade givetvis på utredningen, bokade ett möte med några "högt uppsatta" på familjeenheten och ville klaga på hur de hade skrivit utredningen (så som hon klagat på alla instanser under alla år) Hon vill gärna "anmäla" saker, vare sig det går eller inte. Tror inte det gynnar henne i rätten heller.

                            Comment


                            • #44
                              Jag hoppas verkligen pappan får ensam vårdnad. Och mer än så, jag hoppas att rätten beslutar att mamman bara får träffa barnen tillsammans med någon annan.

                              Är fortfarande orolig att om hon är kapabel att på grund av sina vanföreställningar ta död på husdjuren och kan tro att barnen är kontrollerade av någon annan så kanske hon en riktigt dålig dag gör något som sätter barnen i fara.

                              Jo, inte mycket som skrivs här längre. Det verkar också som att de automatiska email som skickats om någon skriver i en tråd man själv varit aktiv i har slutat fungera.

                              Comment


                              • #45
                                Tack för att du läser och svarar
                                Verkar mest bara vara du och jag här, haha.

                                I helgen ska de yngsta till sin mamma. Som vanligt ser yngsta barnet fram emot det (han har haft det jobbigast med allt detta för han förstår fortfarande inte varför han inte kan få vara hos mamma mer. Eller, han förstår ju vad folk säger och hon har själv sagt till dem att mormor och morfar varit med så mycket för att hon inte orkar själv osv, men känslomässigt förstår han inte helt. Han tycker mest det är kul hos mamma - hon satsar ju hårt på honom, har alltid gjort. De gör sånt han gillar att göra osv. Tror som det varit att i hans fall överväger fördelarna med att vara där mot att hon är lite konstig (än så länge).
                                Mellanbarnet har nästan hela sommaren valt att bara vara där fre-lö (inte fre-sö) som det står i avtalet. Mamman har försökt övertala barnet att stanna längre och det har skapat konflikter. Bl.a har barnet som snart är tonåring, reagerat på att de inte får vara ensamma hemma ens en minut, för då blir mamman orolig. Speciellt ett tillfälle i sommar där barnet låste in sig på toa och ringde sin pappa, för att det inte gick att prata med mamman. De skulle ut på en grej som yngsta barnet ville göra men mellanbarnet inte alls ville med på utan ville vara kvar hemma, men se det gick inte alls. Tur barnet är så starkt och verkligen vågar säga ifrån! Det har då ibland inneburit att yngsta barnet fått ett helt dygn själv med mamma + mormor/morfar och jag tror att han gillar att vara i centrum för all uppmärksamhet.

                                Äldsta barnet talar ff inte med sin mamma, alls. Har inte bott där sen efter i julas men jag vet att hans rum står orört hos mamma (vilket känns rätt ologiskt, speciellt som de andra barnen delar rum och verkligen är trötta på det, men hon hoppas väl ff att han ska vilja komma tillbaka)
                                I helgen kan mormor/morfar inte vara med så för första gången har hon bett en annan släkting närvara, en äldre släkting som även jobbat inom vården så det verkar bra. Detta innebär att hon måste ha berättat en del om sina problem för att denne släkting skulle vilja ställa upp (kanske mormor har pratat också), men det ser jag som en bra sak, för tidigare har hon inte velat att någon ska veta någonting.

                                Sen apropå husdjur: hon/de skaffade en liten sköldpadda förra året (säkert som kompensation för hamstrarna) och en sköldpadda är det ju inte så mycket skötsel kring. Sköldpaddan var några år gammal. För någon månad sen meddelade hon barnen att den hade dött, bara hux flux. Jag tänkte ju direkt att hon inte ville/orkade/vågade ha den kvar längre - som med hamstrarna - men jag vet inte, bara spekulerar. Hon sa att den låg där bara död en morgon när hon skulle titta till den. Jag kan verkligen inget om sköldpaddor alls, men de ska väl leva länge och en som lever i akvarium och får mat, borde väl inte dö bara så där? Men man ska förstås inte överdramatisera heller. Det är det enda jag hört. Sen ska det ordnas med begravning - det blir sånt ståhej, så var det med hamstrarna också. Som att hon då ska visa sina moderliga omsorger och visa vilken bra mamma hon är som ordnar och låter barnen säga hejdå till djuren osv. Men det blir som att barnen blir ändå mer ledsna och hon liksom drar ner dem i sorgen (vet inte om jag kan förklara), men som att hon då får näring från att barnen är ledsna, för då får hon ju trösta dem och kramas mycket (låter kanske helt knäppt, man behöver nog känna henne för att förstå).
                                Hon har alltid varit så desperat på att krama barnen, så där osunt (i mina ögon). Hon kramar dem tills de skruvar på sig och vill loss, eller att de bara står där helt stilla och apatiska tills hon släpper taget, men hon märker ju inte detta alls. Det har funnits tillfällen när någon verkligen sagt nej till att kramas men då skrattar hon bara och kliver fram och kramar ändå och säger "mamma måste ju få krama dig!" I takt med att de blir äldre så säger de ifrån mer har jag märkt. Då är det kanske inte så konstigt om hon kan "utnyttja" tillfällen som begravningarna, när hon får rå om och krama dem mycket. Vet inte om jag är orättvis nu, klart man ska trösta ledsna barn- men jag hoppas det framgår hur jag tänker.

                                Comment

                                Working...
                                X