Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

hur stötta barn med sjuk förälder?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • hur stötta barn med sjuk förälder?

    Hej!
    Jag skulle kunna skriva en hel roman men ska försöka fatta mig kort, vill nog mest sätta ord på alla tankar men om någon har råd så blir jag glad

    I min närhet finns barn som bor varannan vecka och den ena föräldern har konstaterad schizofreni sedan ca 5 år tillbaka. Läkarkontakt och mediciner finns men det går ju lite upp och ner. Under denna tid har Socialtjänsten gjort 2 utredningar men kan inte säga tydligt om föräldern är olämplig att ha hand om barnen eller inte. Barnen får mat, är hela och rena och tja, det är kanske mest det Socialtjänsten tittar på. Den andra föräldern är en mycket bra förälder som fungerar och har arbete. Det finns en deal mellan föräldrarna att vid dåliga perioder ska barnen vara mer hos den friska föräldern, det är ju bara det att den som är sjuk inte inser när det är dags , speciellt inte i de sämre lägena.

    Jag är inte en av föräldrarna men jag står barnen nära och träffar dem ganska mycket. Det är oerhört frustrerande när man får höra knepigheter.
    I samtal med Soc, polis och vården framkommer det att den sjuka föräldern tror sig vara avlyssnad vida datorer/mobiler och så även barnen. Därför var det otroligt jobbigt för barnen när de blev så stora att det började bli dags för mobiler. De äldsta har mobiler idag men vågar knappt ta hem dem till den föräldern då de vet att det inte är populärt.
    Så fort en sak i hemmet ligger på fel ställe eller om något gått sönder, blir det en polisanmälan för "det har varit inbrott". Vi som står bredvid anser att allt detta skapar en otrygg tillvaro för barnen men det finns ingen insikt om det, "det är inget fel på mig" blir ungefär svaret. Emellanåt kan det låta: "jag ska inte bli straffad för att jag är sjuk" så då låter det som viss insikt men nästa gång är det som bortblåst igen.

    Den andra föräldern har gått på samtal via Soc för att få hjälp att hantera detta då Soc i princip säger att verkar det för sjukt på andra stället, ta hem barnen. Ja men hur? Man kan inte bara gå dit och hämta barnen. Speciellt inte som förälder 1 inte tycker denne är sjuk.
    En terapeut sa till förälder 2 att: "ni måste prata om elefanten i rummet" (dvs sjukdomen). Förälder 2 försöker förklara att det är oerhört svårt eftersom förälder 1:s reaktion är att det inte finns någon "elefant" alls. Tar man upp saker som skett och säger att det beror på sjukdomen får man mest ett skratt tillbaka och ett litet leende ungefär som "lilla du, är du dum i huvudet"

    Det knepigaste som hittills skett är att personen kontaktade en politiker här i kommunen för att få hjälp med att koppla in Försvarsmakten: "jag och barnen är styrda av en artificiell intelligens och vi får ingen hjälp av polisen!" Nähä ,liksom. Varje gång liknande saker sker, ramlar det in en orosanmälan hos Soc men jag tror inte de kommer "orka" dra en tredje utredning om det skulle ske igen. Sist polisen gjorde en orosanmälan la de bara ner den.

    Det här är bara ett axplock av det som skett senaste ca 2 åren men ni kanske förstår ungefär.
    Det känns inte som vettigt att barnen ska bo halva sina liv i den här miljön men var går gränsen? Det har varit en hel del skriverier och tv-program sista året om vuxna som berättat hur de haft det i barndomen när de haft en sjuk förälder. Det verkar sätta stora spår, främst i känslolivet och det tycker jag kan man se på barnen på olika sätt.
    Ska man var positiv får man betänka att de har ett fullkomligt normalt liv hos den andre föräldern, också halva tiden så det är ju inte full katastrof liksom.

    Ska jag bara stå bredvid och se på, konstatera om det sker saker och försöka vara ett stöd när jag träffar barnen (som jag gör nu) eller finns det något mer som kan göras? Finns det några tips som kan förmedlas till den andra föräldern?


  • #2
    Sociala och deras utredningar ger jag inte mycket för, tyvärr. Den friske föräldern har den funderat på söka om ensam vårdnad? När utredningen har skett har det framkommit detta om stölderna/militären mm? Tyvärr är barn lojala mot sina föräldrar så har de sagt precis hur det är hos den sjuke föräldern el hållt vederbörande om ryggen? Väldigt vanligt barn gör det. Du som anhörig kan även anmäla till sociala, du kan även anmäla anonymt om det skulle kännas bättre. Om sociala inte har gjort ett korrekt jobb så kan man gå vidare med anmälan mot dom

    Comment


    • #3
      Tänkte samma. Eftersom mycket av detta finns dokumenterat så borde det finnas god möjlighet till att få ensam vårdnad.

      En så pass sjuk person kan, när faller djupare än vanligt, göra något som skadar barnen eller sig själv inför barnen. Det är naturligtvis inte en risk värd att ta.

      Nej, det är inte heller något att låta barnen få medbestämma. De är som sagt ofta väldigt lojala. En förälders uppgift är att göra det som är bäst för barnen. Och i detta fallet så verkar sjukdomen för svår för att kunna vara en bra förälder. Då måste nog den andra föräldern ta över helt, försöka få egen vårdnad.

      Om föräldern med psykisk sjukdom vore frisk och är en vad vi får förmoda god människa, så skulle den hålla med om detta beslutet. Men någon som är sjuk har ibland svårt att se vad som är bäst för sina barn. Svårt att kliva åt sidan för deras bästa.

      Men jag är ingen expert, bara vad jag tror.

      Comment


      • #4
        Hej och tack för era svar. Den andre föräldern har funderat länge på om att ev söka enskild vårdnad men tror tyvärr inte att det kommer gå igenom. Allt jag skrivit (och mer) har personen som är sjuk självmant berättat om på Soc (jag har fått läsa anteckningarna), speciellt första utredningen för då var förvirringen stor och inledningsvis trodde nog personen att Soc skulle hjälpa med "andra saker" (dvs tro på vad som berättades och ge den hjälp personen sa behövdes).
        Personen verkar inte speciellt sjuk (oftast) och är mkt verbal, har själv jobbat inom vården och när det är tex samtal på Soc kopplas liksom den "professionella rollen" på och det låter vettigt det mesta. Personer som inte träffats många gånger får inte riktigt chansen att se hur det verkligen är. Samtidigt kan man tycka att Soc borde vara vana vid alla möjliga knepiga personer de stöter på.

        Vid den första utredningen ringde de akut till förälder 2 som fick hämta barnen, då det verkligen var illa just den dagen anmälan kom in och de sa att barnen skulle vara kvar hos förälder 2 under utredningens gång. Inga papper på detta, bara via telefon. Förälder 2 hämtade barnen hos förälder 1, som var ok med detta - i ett dygn. Ringde sedan och undrade när barnen skulle komma tillbaka. Förklarade igen och igen att Soc sagt att barnen ska stanna där under utredningen. Förälder 1 ringde själv till Soc för att få besked och fick det, men var inte övertygad, och orolig över att de inte kunde säga en exakt tidslängd för detta. 3,5 vecka var de hos förälder 2 och det var otroligt jobbiga veckor då förälder 1 ringer mest varje dag för att få träffa barnen. Man kan förstå desperationen då förälder 1 blev rädd för att mista barnen, men eftersom det finns erfarenhet från vården och person 1 vet hur man ska bete sig, ringdes de flera ggr till Soc, tjatades, krävde juridiskt hållbart material på varför barnen inte skulle kunna få vara hos henne. Efter 3,5 vecka med "tjat" klarade varken Soc eller förälder 2 av att hålla detta längre. Förälder 1 anmälde dessutom Soc för felhantering den där första dagen (suck).
        När utredningen var klar kallades båda föräldrarna till möte och de fick då beskedet att de inte kunde säga att förälder 1 var olämplig, men borde sköta sin medicin bättre och förälder 2 föreslog att skaffa en stödperson då förälder 1 ofta ber om hjälp med olika saker. Det förslaget ogillades skarpt så det blev inget med det. Dessutom, när förälder 1 förstod att de kunde fortsätta ha barnen som förut, att inget skulle hända, avslutades samtalet med att förälder 1 gav handläggaren en bok om artificiell intelligens med uppmaningen om att läsa denna för att bättre förstå vad som pågår och "det här skulle kunna hjälpa er i ert arbete".

        Förälder 1.s föräldrar stöttar en hel del så det är väl bra och barnen har även bra släkt på förälder 2:s sida och de ser hela och rena ut. Det är väl "för bra" för att det ska leda till enskild vårdnad. Förälder 2 har ännu inte pratat med någon jurist men funderar på att göra det för att höra hur det ser ut, men är som sagt inte så optimistisk. Det förälder 2 helst önskar är ju eg att de inte ska bo hos förälder 1, slippa den där atmosfären, men samtidigt är enskild vårdnad kanske steg 1. Om barnen inte skulle bo hos förälder 1 alls, eller kanske bara på helger, skulle kräva en väldigt lång process och förälder 1 skulle slåss med näbbar och klor. Även om det gick igenom skulle då förälder 2 behöva ha mkt kontakt med förälder 1 (troligen) eftersom förälder 1 skulle behöva hålla på och avtala när möten kan ske med barnen. Under de där 3,5 veckorna som jag skrev om tidigare, var det riktigt jobbigt för förälder 2: jobba heltid, sköta allt kring barnen, oroa sig för att varje gång det ringer är det Soc eller förälder 1 som är uppe i varv och vill tvinga fram tillfällen att träffa barnen.

        Det är också svårt att prata med barnen. De yngre vet inte så mycket och man vill ju inte skrämma upp dem med att berätta mer om förälderns sjukdom när föräldern själv inte vill att de ska veta så mycket.

        Comment


        • #5
          Jag fortsätter väl mina funderingar här i tråden:
          Nu ska soc inleda en TREDJE utredning!

          Det har hänt en del saker nyligen, varav den allvarligaste är att F1 slutat gå till sin läkare och slutat ta medicin.

          Tyvärr är det svårt att tro att det ska leda någonstans denna gången heller. De kan ju inte mycket göra egentligen.

          Comment


          • #6
            Den tredje utredningen snart klar och det lutar åt att den avslutas med enda åtgärd att soc uppmanar F1 att ta upp kontakten med sin läkare, vilken F1 upphört med då "de är kriminella där" (= del i den konspiration F1anser sig vara utsatt för). Ingen kan tvinga då det handlar om en vuxen person.

            En av de saker som skett under sommaren är att F1 valde att avliva barnens husdjur då tanken hade uppstått att de var telepatiska ...barnen blev så klart mycket ledsna då de från en dag till en annan inte hade sina husdjur längre. F1 har inte sagt sanningen till barnen, så på nåt sätt inser F1 att det inte är rätt, till barnen sades det att det var veterinären som bedömt det var bäst avliva. Detta togs också upp på soc av F2 och då satt F1 där och sa att "jo, men telepati finns ju, det vet ni väl" (då kan man undra varför F1 inte sa det rätt ut till barnen om det nu är så naturligt att husdjur är telepatiska..och att det i så fall skulle vara farligt) Suck!


            Det som var bra i denna utredning var att det äldsta barnet var mer konkret och gav olika exempel på hur det är, vad som känns svårt när de är hos F1. I första utredningen sa inget barn speciellt mycket men det äldsta är tonåring och märker och förstår mer nu. Men det är alltså inte tillräckligt för att det ska leda någonstans. F2 överväger att ta kontakt med advokat för att åtminstone diskutera läget om man skulle gå vidare men trots att soc stöttar F2 och mellan raderna antyder att de tycker F2 ska gå vidare, så är det ett osäkert läge.

            Comment


            • #7
              Går det inte att anmäla soc till någon högre instans? Låter ju helt sjukt att soc sitter och lyssnar på att en förälder avlivat deras husdjur då djuren skulle vara telepatiska och inte tar barnen ifrån henne.

              Jag menar, någon dag så kanske hon får för sig att ett av barnen är besatt av en djävul eller något och skadar eller dödar barnet.... soc kan ju inte gärna säga då att de inget visste....

              Kanske skulle F2 lägga upp det så. En kort beskrivning på papper av hälsotillståndet vad gäller F1 och så be att soc skriver under med signatur att de tar ansvaret om F1 skadar något av barnen. Och då be ansvarig på soc att skriva på.... gärna med dold mikrofon och spela in vad de säger. "Men jag kan inte ta det ansvaret...."

              Comment


              • #8
                Vänd er till personens chef med klagomål sen ring socialstyrelsen och fråga hur man går vidare med en anmälan dom ska veta sånt. Om den friske föräldern pratar med soc själv be hon spela in allt det har hon rätt till utan att ens tala om det. Sen försök håll all korrespondens via mejl. De är nämligen skyldiga enligt lag att spara alla mail plus all korrespondens går att ta fram om de tex säger nä det skrev vi aldrig.

                Comment


                • #9
                  Hmm... det där med att email till myndigheten är offentlig handling kan kanske utnyttjas. Skriva ett email typ

                  Som ni också noterade på mötet 2017-MM-DD så har F1 svårt att skilja på vad som är verkligt eller inte. Att avliva barnens husdjur för att de skulle ha telepatisk förmåga kan inte anses som förälder med ett sunt mentalt tillstånd.

                  Som ni också vet så har F1 vägrat mer hjälp från vården och har nu ingen kontakt med sin läkare. Dvs hon får ingen behandling, äter ingen medicin, hennes tillstånd kommer inte att förbättras och hon kommer inte att söka hjälp för att hon blir rekommenderad detta.

                  Så vad ska vi göra nu? Vad är er nästa åtgärd för att säkerställa att barnen inte far illa? Ni har ju med egna öron hört att F1 har vanföreställningar, finns det inte en risk att hon i sitt tillstånd av vanföreställningar indirekt eller direkt skadar någon av barnen? Borde inte det ni nu vet räcka för att förorda att vårdnaden flyttas till F2?
                  Om soc är listiga så svarar de då att de inte sett skymten av vanföreställningar och inte vet vad du pratar om. Men få är så listiga, så svaret blir säkerligen lite myndigt att de gjort sin bedömning och ser inte att fler åtgärder krävs i detta läget. Dvs det finns då i officiell handling ett passivt medgivande att de vet om att F1 har vanföreställningar som är så allvarliga att hon avlivat barnens husdjur. Så allvarliga att hon inför dem erkänner att hon tror djuren kan använda telepati. Men att de inte tänker göra någon åtgärd.

                  Men... nu spånar jag bara, jag vet inte om detta kan fungera.....

                  Comment


                  • #10
                    Tack för svaren. Jag tror helt enkelt att det är oerhört svårt att döma då det på ytan verkar ok. Barnen hela, rena, sköter skolan, skrattar och är oftast glada. Det är inga ängsliga barn man möter och det ser ju soc också. Så på det sättet "har de det väl det bra" (man får inte glömma att de halva tiden är hos F2 där det är ett fullt normalt hem, det måste ju ha en inverkan). F2 har alla anteckningar soc gjort i alla tre utredningarna. Tyvärr tror jag inte soc kan göra jättemycket just eftersom de inte har någon makt på det viset egentligen.
                    Visst blir man frustrerad

                    Jag tror att F2 kommer kontakta familjerätten som steg 1, kalla in F1 på ett möte och försöka få till stånd ett skriftligt umgängesavtal där det står som krav att F1 SKA återuppta sin behandling via sin läkare, annars ska barnen inte bo där och F2 kommer ta det via rätten. F1 är inte dum, så förhoppningsvis inser F1 att det vore bättre om de kunde komma överens innan det går så långt.

                    För övrigt vet jag att F1 redan ringt soc. chefen för att ur sin synvinkel klaga på hur "alla" behandlar F1. Alla är ju emot, läkare, polisen, soc...ja ni fattar.

                    F2 tänker också fråga soc vad de hade gjort om barnen hypotetiskt bara hade en förälder, dvs F1. Hade det då varit fråga om fosterhemsplacering? Om de svarar att det vore en trolig lösning, kommer F2 ta upp även det på familjerätten eller med advokat, vilket det nu blir. Men just att även F1 ska få höra det, förhoppningsvis kanske det tar skruv (F2 tolkade det soc sagt mellan raderna, att det är så pass allvarligt men bäst fråga rakt ut)


                    Detta med att be soc skriva under på ett papper försökte F2 med redan vid första utredningen för då var F1 riktigt vimsig och soc bestämde akut samma dag att barnen skulle vara hos F2 under utredningen. (jag skrev om det i början) men detta förmedlades via telefon. När F2 fick ut alla anteckningarna stod det inte med och när F2 ringde soc för att få det i skrift just för att ha och visa F1 när det blev bråk om detta, sa de att de inte kunde skriva något sådant eftersom det inte var juridiskt bindande. Det är en djungel....


                    Man undrar ju lite också hur de tänker när det blir nya utredningar hela tiden. De här tre utredningarna har varit under ganska så exakt en tidsperiod på 3 år! Ganska kort tid mellan varje alltså.
                    F2 sa nu inför den sista att om det inte leder till så mkt den här gången heller börjar det kännas ganska dödfött det soc håller på med. Det tar upp allas tid och skapar en massa stress, främst för F2 (ja F1 också så klart men det är väl inte mer än rätt, tycker jag)

                    F2 sa ändå till mig att den här utredaren varit den bästa av de tre med lite mer "drag" i och verkligen uttryckte stöttning om det leder till något mer, att de då vittnar för F2:s sida. Men det kan ju ändå i rätten bli att de tilldöms fortsätta med varannan vecka. Har försök läsa på och domstolar verkar inte var så sugna på att riva upp det om det finns ett hyggligt samarbete sedan innan, men jag kan inget om sånt.

                    Mycket skönt för mig att skriva här, jag har ingen direkt kanal att ta detta i. Får som sagt veta det mesta då jag träffar båda ibland och även barnen och det är SÅ svårt att inte säga nåt till barnen om saker jag vet. Jag tänker att kommer det upp någon fråga någon gång eller att barnen berättar om nåt knas som hänt så får jag utgå ifrån det.

                    jo, senast tog F1 hemnyckeln ifrån äldsta barnet när de skulle hem till F2 senast. Ett tydligt tecken på att F1 inte mår bra för så sker bara när det är lite extra paranoida tankar. Då tror F1 att någon ska komma åt nyckeln och göra inbrott. Under hela sommaren har F1 inte begärt att få nycken men nu var det alltså dags. Tonåringen blev riktigt arg. Kan tänka mig hur det känns, att föräldern inte litar på att man ska ha koll på sin nyckel.

                    Hemskt att skriva det ens men nästan så jag hoppas F1ska få ett breakdown och bli inlagd. Det skedde senast för drygt 3 år sen. Skulle det hända vore det ju extremt uppenbart att det här inte går längre. (men helst önskar man förstås att F1 bara kunde bli frisk istället men det verkar inte möjligt )

                    Comment


                    • #11
                      Paranoia är bland de hemskaste psykiska åkommorna både för omgivningen och personen själv som lider av sjukdomen. Även en liten lindrig släng av det kan ställa till så mycket.

                      Och i begreppet upplever jag att det ingår en del självförhävelse eller vad man ska kalla det. För en normal person inser ju att vi i det stora hela är ganska obetydliga, att ingen myndighet eller andra skulle ägna all deras tid åt att tänka på, eller agera mot, just dig och mig.

                      Vilket betyder att den som lider av sjukdomen ofta tror de är i centrum för allas uppmärksamhet och förutsätter detta. Blir en egoism och egocentrering som i sig också är väldigt jobbig för omgivningen. Som i exemplet med äldsta barnets nyckel, hon värderar inte ens omaket för äldsta barnet mot sina egna (då paranoida) behov. Blir hon hon hon.

                      Men jag vet egentligen inget om detta förutom att jag under år hade en nära vän som lider av en liten släng av paranoia som speciellt blossade upp på hösten när mörkret kom. Trots bara en liten släng så blev det för påfrestande för mig (och honom) vilket gjorde att jag avslutade den vänskapen.

                      Comment


                      • #12
                        Ja precis. F1 är som frisk en väldigt driftig och intensiv person och rätt envis och de här egenskaperna verkar bli starkare i samband med dåliga perioder. Då blir F1 ännu mer envis och drar igång saker, som att kontakta olika myndigheter för att få hjälp mot "de som utsätter F1 för övergrepp". F1 kallar allt för övergrepp och att även barnen är utsatta för detta övergrepp, men ändå, trots att F1 säger så, går det inte att på något sätt säga att men då kanske inte barnen ska bo där, eftersom det bara sker hemma hos F1 (dvs i F1:s huvud, det sker ju inte på riktigt). Logik finns inte utan då blir F1 förstås arg och känner sig utsatt av även det och anser att personen som säger nåt sånt är en del av komplotten.

                        Det här med att avliva barnens husdjur ser ju F1 som att det var helt rätt beslut att ta för att skydda barnen från det farliga telepatiskt övergreppet. Så det går helt enkelt inte att resonera på vanligt sätt.

                        Comment


                        • #13
                          Ännu en orosanmälan har kommit, precis när socutredningen är slut!
                          F1 hade gått till någon ideell organisation som jobbar mot våld och bett om hjälp "mot alla övergrepp". Där hade F1 berättat om telepati, artificiell intelligens och nanoteknik - allt livsfarligt förstås - de hade gjort en anmälan så F1 måste verkligen ha visat sitt "sanna jag" om de gjorde en anmälan efter bara ett samtal...
                          Varför inte gå till sin läkare istället, usch vad det här är komplicerat.

                          Comment


                          • #14
                            Situationen är absurd, en rätt kraftigt psykiskt sjuk människa med en sjukdom som kan göra att hon skadar barnen kan ju bara inte tillåtas ha vårdnaden eller delad vårdnad om barnen!!! Låter som att hon inte "bara" är paranoid utan psykotisk också.

                            Om hon är riktigt dålig någon dag så kan hon ju få för sig att barnens fingrar är antenner som tar emot signaler från onda telepater och klippa av dem eller något annat helt horribelt! Eller fysiskt skadar ett barn för hon tror barnet är besatt!

                            Eftersom hon inte har någon sjukdomsinsikt så finns ingen möjlighet till att kompromissa, hon kan inte få ha barnen.

                            Hoppas F2 hittar en väg....

                            Comment


                            • #15
                              Tack för dina ord. Det är ju skönt som sagt lufta lite här även om det inte är mina barn men alltsammans är bara så....konstigt. Har aldrig sett eller hört något liknande hos någon annan familj. F2 säger att det får vara nog nu så troligen kommer nästa steg tas. Kan vara så att det är en psykos på gång, de kommer emellanåt men det var ganska länge sen nu, som jag minns det. Men då tänker jag att det är "bra" om det är det för då lär det märkas mer.

                              Nej precis, man vet aldrig vad som skulle kunna ske. Det har dock hittills aldrig varit i närheten att skada barnen på något sätt men ve och fasa om det hände...

                              Comment

                              Working...
                              X