Announcement

Collapse
No announcement yet.

Blandade frågor. "Personlighetsstörning"

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Blandade frågor. "Personlighetsstörning"

    Hej!


    Skrev i en annan del av forumet för ett tag sedan men den delen verkade inte särskilt aktiv så jag skriver här också.


    Är en 34-årig yngling som varit sjukskriven i lite över 6 år och har lite allmäna frågor om psykisk sjukdom, psykvården, medicinering mm.


    Lite bakgrund till att börja med:

    Det hela började när min farfar dog hösten -06. Han var min klippa och när han dog rasade allt. När jag först sökte och blev inskriven i psykvården i feb -07 fick jag diagnosen "blandade ångest- och depressionssymptom". Medicinering påbörjades mha antideppressivt och oxaskand, och påbörjade samtalsterapi i form av KBT. Hade otroligt svårt att öppna mig och det tog flera år innan jag kunde "prata om allt" med min terapeut, men till slut så visste hon mer om mitt liv än jag vet själv. Men jag blev aldrig bättre! Visst hade jag mina "bra" perioder men återkommande, en del väldigt djupa, svackor. Under dessa svackor kunde jag inte ta hand om mig själv alls och ofta gjorde jag mig själv illa pga skam-, skuld- och ångestkänslor. Det handlade om att lappa till mig själv i ansiktet med knytnäve, åt mycket mindre, under en väldigt kort period skar jag mig själv, gav fan i min diabetes mm. Det mesta handlade om (vad vi kom fram till i terapin) mitt straffsystem och ett sätt att bryta alla dessa tankar och känslor. Alltså, jag har aldrig lidit av depression! Visst har jag varit "deppig", men det är ju alla "normala" människor till och från också...


    Under dessa år blev jag väldigt sällan kallad till läkarbesök; har försökt räkna efter och tror inte jag haft mer än högst 10 besök under dessa år, varav tre av dom skedde i nov-dec förra året (2012). Fick känslan vid dessa besök att ingen av de läkare verkligen visste om mina problem, hur mycket jag led och inte kände igen mig i min diagnos (vilken jag vid upprepade tillfällen ifrågasatte inom terapin). Fick en mängd måsten påprackat vid dessa besök, som t.ex "Du MÅSTE äta", "Du MÅSTE sköta dig", "Du MÅSTE gå ut och gå", "Du MÅSTE sköta din diabetes" mm. När jag sen inte klarade av att leva upp till dessa måsten blev jag ännu sämre...

    Medicinering har under hela denna tiden varit olika antidepressiva mediciner och ångestdämpande i form av Oxascand.


    Att jag satte fokus på att jag hade tre läkarbesök i nov-dec förra året är för att jag då fick en ny läkare (igen! Den ... sjunde i ordningen tror jag). Fick -väldigt- bra kontakt med den läkaren! Han satte sig in i mitt fall, vi pratade länge vid alla dessa tre tillfällen och efter sista samtalet lade han till två diagnoser i min journal: "Personlighetsstörning, ospecificerad (F60.9)" och "Tvångssyndrom präglat av tvångstankar (F42.1)", utöver min tidigare diagnos på "Blandade ångest- och depressionssymptom (F41.2)" samt satte in Lyrica mot min GAD. Lyrican fick jag först utskrivet i slutet av dec efter att ha utvärderat två antidepp, som gjorde mig MYCKET sämre (i nov-jan mådde jag otrooligt dåligt då jag fick en jättesvacka med den värsta, konstanta ångesten jag nånsin haft, som späddes på av dessa antidepressiva och dessutom slutade de skriva ut oxascand till mig). Nåja det är över nu... Jag reagerade väldigt positivt på Lyrican. Började med 150mg (2/dag) men utökade snart till 3 kapslar om dagen då jag oftast fick en ångesttopp mitt på dagen.


    Nu, sen jag fick diagnosen "personlighetsstörning" (och blivit av med stor del av min ångest mha Lyrica) mår jag otroligt mycket bättre! Inte för att något har ändrats i skallen på mig, utan för att jag äntligen har en diagnos som verkligen stämmer in på mig! Jag skäms inte längre för att jag inte klarar av att leva med "blandad ångest och depression", jag kan peka på en websida med info om sjukdomen för min släkt och vänner och säga: precis så här mår jag, tänker jag, reagerar jag mm (oförstående familj har varit en otrolig nedtryckande del under hela tiden) och nu har jag en "riktig sjukdom".

    Sådär, det var bakgrunden! Lite väl lång kanske men jag har ingen aning om vad som är viktigt i sammanhanget så jag tryckte in vad -jag- ansåg relevant.


    Nu till mina tankar:

    Är det acceptabelt att jag gått och lidit så här länge utan att mina läkare reagerat? Dels över att jag inte svarat på varken medicinering eller terapi, dels att jag vid upprepade tillfällen tagit upp att den diagnosen jag hade inte stämde in på mig.

    Har haft ett långt (ofrivilligt) uppehåll i terapin då min terapeut blev långtidssjukskriven tidigt förra hösten och senare blev psykvården nerskuren rejält i min stad så jag har blivit överförd till grannstaden som inte har plats för oss alla som blivit av med vår vård, inte förrän i april som tidigast då de öppnar en ny/utökar sin befintliga psykvård. Så jag har inte kunnat utvärdera vilka symptom jag lider av i samband med min personlighetsstörning förutom egna efterforkningar på nätet. Vad jag förstått så är det väldigt svårt att bota, men nu när jag har en bättre, specifik diagnos borde jag väl med hjälp kunna lära mig att leva med det? Att lära mig fungera privat och socialt; som att gå tillbaka till jobbet, börja umgås med vänner igen, kunna gå och handla osv?


    Finns det bättre mediciner för personlighetsstörning, ev. tillsammans med terapi (KBT?)? Jag går ju på väldigt liten dos men Lyrica, vad jag förstått, är otroligt beroendeframkallande, svår att sluta med och ger en hel del bieffekter (den värsta i mitt fall är att jag tappar ord). Oxascanden har jag faktiskt inte problem med, alltså trots att jag använt den i så många år så tar jag dom bara i riktigt nödfall. I dagsläget tar jag 2-3 piller i veckan (10mg) utan avvänjningssymptom, men i november tog jag 4-5/dygn då jag mådde otroligt dåligt.

    Mina egna efterforkningar baserar sig bara på allmän information om personlighetsstörning via svensk wikipedia. Jag uppfyller alla kriterier för diagnosen, men känner inte igen mig i de "specifika" störningarna (kluster A, B och C), men däremot i mycket som det länkas till bl.a jagsvag, fobisk personlighetsstörning, skamkänsla, skuldkänsla, dålig/låg självkänsla mm. Har under dessa år i terapi blivit väldigt medveten om mina symptom och mitt psyke, plus att jag har ... självdistans (i brist på bättre ord) nog att inte lägga på fler symptom som jag läser om, än de jag redan har.

    Frågan på detta är: Ska jag fördjupa mig mer i detta eller vänta tills jag återupptar terapin och går igenom allt med professionell hjälp?


    Detta var väl allt jag hade på hjärtat. Det blev en mindre novell vilket jag ursäktar för...

    Har Du/Ni synpunkter och information så dela det gärna.

    MVH Björn


Working...
X