Announcement

Collapse
No announcement yet.

Upplevelser med Tvångsvård

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Upplevelser med Tvångsvård

    Hej,


    Har någon erfarenheter med att bli inlagd, eller har en anhörig som var fått vård mot sin vilja? Hur gick det till?


    Jag kämpar med att få min mamma i behandling, jag vill veta mer om vad man går igenom som sjuk. Mest av allt vill jag veta - finns det hopp?

    Snälla berätta...


    Bam.



  • #2

    Hej bam27 !


    Har en son som är riktigt dålig och jag frågade psykakuten om man kan tvångsinta honom, Njae, det skall ganska mkt till innan man ska tvångsvårda någon, Fara för sitt eller andras liv är ett av kriterierna.


    Om det finns Hopp, ja Hopp finns ju alltid och hoppet är det sista som lämnar en människa...


    Vad lider dina Mamma av ? Har hon vård idag ?


    Hälsningar Sippan


    Comment


    • #3

      Hej Sippan, tack för ditt svar.


      Jag har kämpat för mammas rätt till behandling i ca ett halvår. Prykiatrin i Sverige (och i Norden) är en uppförsbacke, tyvärr. Psykiatrin är väldigt regulerad, av lagar och processer för att skydda (!!???) människor. Men i många fall behövs tyvärr förbättringar i systemet.


      Man ska bli väldigt sjuk och nå botten innan man får tvångsvård. Det krävs att två läkare ska göra en bedömning inom 24 timmar.


      Eftersom min mamma har levt ett "mormalt" liv i 50 år är man ytterst försiktig när en desperat dotter släpar med sin mamma til psykakuten för första gången. Det kan jag kanske förstå. Men om två personer sitter våntrummet hos Psyk på själva Juldagen, ja, då är där problem, eller hur? (Vi blev skickade hem igen - utan någon diagnos eller remiss, jag har tänkt klaga hos Socialstyrelsen eller nåt).


      Men nu, efter både besök till akuten, telefonsamtal till akuten från personer utanför familjen (det var avgörande att inte bara jag gjorde en bekymringsanmälan) börjar man ta saken på allvar.


      Jag har talat med Sjukvårdsupplysningen via 1177.se och de förstod genast hur sjuk mamma var. Verkligen snälla och lyhörda sjuksköterskor de har där.


      Nästa steg är att via 1177 kontakta Falk och be dem göra ett hembesök för bedömning. Jag håller tummarna för att mamma ska få vård snart.


      Problemet:


      Mamma har allvarlig störning i sin verklighetsuppfattning.

      Hon är centrum i en stor plott, en gangstalking av flera onda männisor som vill trakasera henne och skada henne, låt oss kalla dem för de onda. De avlyssnar allt i telefonen och via internet. Hon blir avlyssnad via elnätet, även elektromagnetiska strålningar via elnätet (från dem) skadar hennes kropp och nu har de även inplanterat et chip i henne - som styr henne.

      De har stulit en kniv... (nu blir det farligt) och vill skada henne.


      Grannarna har blivit hjärntvättade av dem och spionerar på henne. Hon kan inte lämna huset eftersom de har nycklar till hennes hem (kan altså inte arbeta eller handla mat).


      Situationen är allvarlig, som ni kan förstå.

      Hon har altså fortfarande inte fått behandling...


      Jag kämpar vidare, ringer hit och dit, försöker få läkare hem till henne. Det har nog varit det största problemet, när jag tänker efter, inga hembesök. Psykakuten kan inte göra hembesök, vårdcentralen kan inte göra hembesök. Bara polis och Falck, vad är det för ett samhälle?


      Mitt tips till alla men sjuka anhöriga - kämpa på... ju fler samtal, besök och bekymringsanmälningar - ju större chans att något lyssnar. Hoppas jag.


      Bam


      Comment


      • #4

        MEN va F-N (ursäkta att jag svär), men jisses alltså..min son lider av precis samma paranoida tankar (scary)


        Men jag fattar inte varför ingen verkar vilja hjälpa er , men visst psyk inom Sverige är såååååå segt och flummigt och utan lite jävlaranamma.


        Kanske inte ska skriva om vår hjälp inom psyk, för då kanske du blir mer förbannad och less på detta ...min son har valsat in och ut inom vården sen han va 16 och har än idag ingen diagnos, MEN massor av piller som han ska "droga" sig med.


        Men mitt tips är ring, tjata och psykjouren kommer hem till en...få din Mamma att skriva på en fullmakt att du får ta del av allt och du får föra hennes talan, annars blir du snart utesluten ifrån allt och ingen lyssnar på dig.


        Få även anhörigstöd...kräv det...jag bad om (skulle ha KRÄVT)det för något år sen, när jag fått honom att inte ta livet av sig..kaos hans lägenhet var full med blodspår, knivar och sönderskurna armar...men fick jag något stöd..NEJ, så jag la ner det, man får hitta stöd och styrka någon annanstans .


        Men hoppas att du inte blev helt knäckt nu ...men man måste ligga på som f-n för att bli hörd och trodd.


        Lycka till och jag hoppas att din Mamma och du får den hjälp ni behöver och betalar skatt för


        Kramizar från Sippan


        Comment


        • #5

          Hejhej.

          Jag är ingen expert alls men vill ändå dela med mig av mina tankar. Vet inte om det hjälper, du får ta det med en nypa salt.


          Jag tror att det är bra att du försöker hjälpa din mamma att få vård, hon uppskattar säkert det. Det måste vara jättejobbigt för henne. Jag tycker att det låter jättekonstigt att hon inte blev inlagd när ni sökte hjälp på akuten, med tanke på det du beskriver. Särskilt när hon följt med frivilligt, hade det inte varit bra att ta tillfället i akt då? Finns det ingen mobil akutenhet där du bor?


          JAg håller inte med Sippan om att du ska försöka få din mamma (i förvirrat tillstånd??) att skriva på en fullmakt för att kunna föra hennes talan. Jag vet inte om man kan göra det, men i mina ögon skulle det vara respektlöst. Jag ser inte syftet med det. Sen förstår jag inte vad Sippan menar när hon säger att hon utesluts ur sin sons vård. Vill man vara med och sätta diagnos? Vad har jag missat? De måste ju respektera sekretessen. De vet inte vad man är för människa som anhörig och hur relationen mellan er egentligen ser ut. Man är inte berättigad umgänge med en annan,(Det är väl ändå norm i en demokrati? Är det inte därför det finns lagar mot stalking osv, samt lagar sen en tid tillbaka om att man får ta ut skilsmässa?). Sen kan man ju inte tvångsvårda folk enbart för att deras anhöriga tycker att det vore en bra idé? Lagarna kring tvångsvård är väldigt hårda av en anledning, tyvärr är det alltför vanligt att psykiatrin i sverige sätter sig över dem. Det kan vara väldigt jobbigt att bli tvångsinlagd, man kan påverkas negativt av det. Men svårt förstås att acceptera när man oroar sig. Jag har själv ingen anhörig som varit sjuk eller inlagd.


          Jag tror absolut att det finns hopp för din mamma. Jag känner folk som gått igenom det du beskriver, som mår bra idag.


          En annan sak jag vill säga är att jag tror att en dramatisk tvångsinläggning kan bli väldigt.. plågsam. Jag tänker på om hon får höra att hon saknar sjukdomsinsikt, inte blir lyssnad på, ifall det rent faktiskt blir ni mot henne... (Att bli hämtad med polis, tvångsmedicinerad och fastspänd är en upplevelse jag inte orkar tänka på.)...jag vet inte om du förstår vad jag menar men jag hade försökt undvika "drama" så långt som möjligt(Därför jag tycker att det är jättedumt att de inte gör hembesök). Ifall du visar inför personalen på avdelningen att du respekterar din mamma(tycker det låter på dig som att du gör det), så kanske chanserna ökar att de gör det också?


          Tänk på att det fria vårdvalet självklart gäller inom psykiatrin, du har rätt att välja sjukhus inom ditt län tror jag. Danderyd är väl det sjukhus som har bäst vård i Stockholm, enligt rykten iallafall och ifall du råkar bo där. På Nationella Hjälplinjen brukar de vara professionella och kunna ge bra råd och stöd(98% av gångerna som jag ringt dit har jag fått ett bra stöd iaf), dit kan man ringa som anhörig.


          Hoppas du kan få tag i hjälp iallafall, det där låter ju inte bra...Förstår att du oroar dig.


          Comment


          • #6

            Hade en släkting som led av schizofreni och hans barn fick kämpa som sjuttsingen vid varje inläggning. Trots han var helt psykotisk kunde de släppa hem han. Var ofta tyvärr polishämtning, de hade inget annat val. Men väl inlagd blev han bra omhändertagen och en gång fick han komma till ett boende som var mer som ett hem och där fick han oerhört bra hjälp.


            Och tillsist insikt i att han var tvungen äta medicin hela livet. Som sjuk saknar man oftast sjukdoms insikt och man upplever alla andra som i mot en vilket leder till frustration och i många fall oerhörd ilska. Detta är normalt men oerhört jobbigt. Som anhörig måste man komma ihåg att personen är sjuk och det är sjukdomen som talar. Vet hur min släkting var när han var som sjukast han bad sina barn fara åt helvete mm, hotade med våld mm.


            Behövs ingen fullmakt som anhörig kommer du vara underättad om vad som händer din mamma mm. Det är en jädra kamp men hopp finns, med rätt hjälp och medicincer fick min släkting tillsist ett bra liv.


            Comment

            Working...
            X