Announcement

Collapse
No announcement yet.

psykos/schrizofreni/asperger?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • psykos/schrizofreni/asperger?

    Hej!


    Hur känns det när en psykos slutar och börjar för den delen?


    Jag har en bristande verklighetsuppfattning. Jag hör inte röster eller ser sånt som andra inte ser. Men jag känner mig förföljd och paranoid.


    Jag tolkar situationer helt annorlunda än vad andra gör. Som att jag saknar ett flter i hjärnan och de mest konstiga tolkningarna kommer fram. Men tolknarna kommer ju inte bara från var som heöst utan de grundar sig i något. Det är lite svårt att förklara men min hjärna fungerar lite annorlunda känns det som. Det sker kopplingar och tankebanor som de flesta andra inte har, vilket jag har förståt efter att ha diskuterat med andra.

    Mina problem har blivit värre vid extrem långvarig stress. Jag funderar själv om det kan vara asperger...? Jag vet aldrig hur jag ska bete mig, allt blir fel. Jag har svårt för det sociala trots att jag kan prata jätte mycket och fort. Men jag har alltid varit ensam och kännt mig undergiven. Men samtidigt har jag alltid försökt få andra att tro att jag har ett jätte roligt och socialt liv. Jag har lurat mig själv omedvetet och det känns som att hela jag pch mitt liv har blivit en lögn. En fantasivärld. Bara för att jag inte vill ses som den mobbade och knäppa! Fantasivärlden har ibland blandats i hopp med den riktiga verkligehten..


    Mina problem har blivit värre de senaste åren och jag har anklagat folk för konstiga saker på lösa grunder. Jag växlar även i humöret hela tiden. från upprymdhet till nedstämdhet.


    Är det någon som känner igen sig. Någon diagnos måste det vara!



  • #2

    Hej!

    Jag skulle tro att du är bipolär precis som jag har varit.

    Det viktiga är inte att man har många vänner utan att de vänner man har är riktiga vänner.

    Om du befinner dig i ett maniskt skov, så har du svårt att sova och tankarna snurrar runt, då behöver du medicin för att kunna slappna av och sova igen.

    Om du inte befinner dig i ett maniskt skov så går det att påverka sitt humör, skriv ner dina tankar så att de slutar att snurra runt, om du tänker på smärtsamma upplevelser som du varit med om, så inse att personen som skadade dig mådde dåligt och att personen inte utförde handlingen för att skada dig. Sluta att hata personerna som har skadat dig, för man mår mycket bättre när man inte hatar och lär av dina egna och andra människors misstag. Nu är det dags att sluta att älta dessa gamla händelser och gå vidare.

    Varje gång du ältar en smärtsam upplevelse så mår du dåligt och därför bör man undvika detta.

    Kunskap ger dig makt över ditt humör och därför rekommenderar jag följande böcker: gratis boken "Servicemanualen för ett bättre liv" som finns på Terapisnacks första sida och Henrik Fexeus bok "Konsten att få mentala superkrafter" pris ca49kr.

    Din vän Gro.


    Comment


    • #3

      Hej!


      Hmm, jag kan förstå att du tror att jag är bipolär. men jag är nästan säker på att det inte är det..

      Jag har ständigt haft de sociala problemen. Men jag har alltid kännt mig ledsen/nedstämd/ deprimerad. och då jag har kännt mig lite manisk är det stressade,pressade situationer då jag försöker passa in socialt bland människor i kombination med ett specialintresse och förändringar i livet.

      Det känns som att en bipoläritet skulle visa sig mer tydligt i perioder. Fast jag vet inte, jag ska snart på utredning på NPU- enheten. Jag får se vad som händer..


      Comment


      • #4

        Jag vet att det är bäst att lämna sånt som tär på en bakom sig.

        Men jag känner ett sådant enormt hat,förtvival,diskriminerad, illa behandlad och missförståd av människor som absolut inte får behandla en så. alltså inom offentliga-sektorer om man säger så. Jag känner mig så lurad av dem. Det tär på mig varje dag och jag ser ignen som helst anledning att jag äns skulle kunna må bätre i livet. Det har gått allderles för snett för mig. Och anledningen är att jag ahr mått så enormt psykiskt dåligt så det har gått ut på mina beteenden. Jag kännde mig inte förståd och jag fattar bara inte hur jag kunde hamna i sitsen jag är i idag.


        Mina avsikter i mina handlingar har alltid varit bra men omgivningen tror att jag är helt knäpp och dum i huvudet. Men det har bara varit en konsekvens av psykisk ohälsa, stress,press,vantrivsel och en längtan av att passa in och få vänner.


        Ah, Jag hatar mig själv.. jag blir aldrig förståd


        Comment


        • #5

          Hej!

          Jag tror att jag förstår dig och allt som du har berättat i dina senaste inlägg tyder på att du känner dig på samma sätt som jag har känt mig i många år, men som jag har kunnat lägga bakom mig, tack vare ökad kunskap och förståelse av både mig själv och andra.

          Att hata sig själv eller andra är inte ett bra sätt att komma vidare, när du inser att du är en bra person och att du förtjänar ett bra bemötande samt låter varje dag vara ett oskrivet blad som inte är ner kladdat med gamla otrevliga minnen, så kommer du att upptäcka att du blivit en mycket gladare, mer kreativ och mer förstående person.

          Detta kommer också att påverka det sätt som du blir bemött av din omgivning.

          En aggressiv person blir bemött med aggressivitet och en förstående person möts av mer förståelse. Dvs ditt sätt speglas av dina medmänniskor.

          Det är förstås inte alltid sant för din medmänniska kan ha en dålig dag eller ett dåligt liv. Jag har bestämt mig för att aldrig låta ett dåligt humör förstöra för andra människor, jag känner personer som låter dåligt humör gå ut över alla andra och det är inte rätt mot någon.

          Din vän Gro.


          Comment


          • #6

            Jag tror att en person som är har nått botten och varit där ett tag inte kan tänka klart exempel på konsekvenser av handlingar. Alltså inte den som bara har en dålig dag med ett dåligt humör. Utan ett liv som liknar ett helvete. Där man inte längre är kapabel att ta hand om sig själv eller klara av vardagslivet..


            Comment


            • #7

              Hej igen!

              Jag vet hur det är att uppleva att livet är ett helvete, men det är just då som man har stark motivation att ta sig därifrån och få ett bättre liv.

              Jag har lyckats att komma upp, det har tagit många år och jag önskar att jag hade haft någon som hade kunnat hjälpa mig att komma upp mycket fortare.

              Jag vill inte att du slösar bort så många år som jag har gjort.

              Din vän Gro.


              Comment


              • #8

                Hej!


                Vad menar du med att slösa bort många år som du har gjort? På vilket sätt menar du?


                Jag vet inte äns om jag vill bli bätre, jag vill bara inte leva längre. Mitt liv är över och jag hatar mig själv. Jag vågar inte äns gå ut.. Det finns ingen som kan hjälpa mig och jag vågar inte berätta för psykologen vad jag har varit med om. Min psykolog kommer bara tycka jag är helt konstig.. Jag har ingen framtid och jag fattar inte varför jag inte har avslutat det för länge sedan. men jag är så rädd!


                Jag har mått dåligt hela mitt liv och för typ 1/2 år sedan hamnade jag i en djup depression och chocktillstånd som jag inte trodde man kunde hamna i och jag har varit i en utmattningsdepresion i 3 år. Jag tog mig upp från dupet av depressionen men jag påminns mer och mer av händelser som har skett i mitt liv att jag är påväg ner igen. Det jag har varit med om slutar inte påminna mig och jag vet att jag aldrig kommer att leva ett normalt liv igen. Nu börjar mina självmordstankar bli starkare och starkare igen.


                Det som gjorde att jag orkade med livet ett tag efter jag hade kommit ur den djupaste deppresionen var mina matproblem. Jag blev besatt av mat och svälte mig själv. Det gjorde att jag inte kunde tänka på något annat än att kontrollera maten. Men nu har jag hamnat i en överätar-period och har gått upp mer än 10kg.(vet inte exakt) Jag önsakar att jag hamnar i ett svälttillstånd igen så att jag inte orkar tänka på självmord och allt som har hänt mig i livet. Det ända jag vill är att bli förståd men det blir inte sånna som jag. Jag hatar mitt liv, samhället, andra männsikor. Jag bara har en pessimistisk grundsyn som genomsyrar allt verkligen. jag känner ett sådant hat mot allt bara.


                Comment


                • #9

                  Hej!

                  Det är hemskt när man känner att man hatar allt och alla, men det finns alltid minst en bra väg ut ur problemet, det gäller bara att hitta den.

                  Varför vågar du inte berätta för psykologen vad du har varit med om? Du får gärna berätta för mig eller oss vad som har hänt dig, detta kan öka vår förståelse och vi kan kanske hjälpa dig att hitta en bra väg ut ur ditt elände.

                  Jag har varit ledsen i nästan 20 år och det anser jag till stor del är bortkastad tid.

                  Jag lyckades kontrollera mina känslor dels genom positiva upplevelser som gjorde att jag blev påmind om hur kreativ jag är och genom att ned prioritera mitt livs största mål samt genom ökad kunskap (läste de två böckerna som jag varmt har rekommenderat).

                  Själv svält mot självmordstankar låter som att bota pest med kolera.

                  Jag har förlorat två vänner som har tagit sitt liv och jag vill inte förlora en till,

                  alla människor dör förr eller senare, men det finns många bra upplevelser som du missar om du tar ditt liv. Det krävs mod för att våga ta tag i sitt liv, det är bara fega personer som tar sitt liv, och du är modigare än så.

                  Din vän Gro.


                  Din vän Gro.


                  Comment


                  • #10

                    Hej Gro!


                    Tack för allt du skrev. Jag känner sällan att något som andra skriver/säger till mig hjälper men det känndes som att du brydde dig om det du skrev och förstod mig.


                    Jag vågar delvis inte berätta för psykologen därför att jag är rädd för att inte bli förståd eller kunna formulera mig bra. Jag är rädd att hon ska tycka att jag är konstig/dum eller något sådant.


                    Jag har hamnat i några situationer då jag har varit väldigt psykiskt instabil, alltså på riktigt. och konsekvenser av mina handlingar blev inte som jag trott. Mina avsikter var faktiskt goda, men omgivningen tolkade det absolut inte så. Jag har även blivit väldigt sviken, männsikor har gått bakom ryggen på mig. Jag är även rädd att psykologen faktiskt inte är på min sida.

                    Jag har blivit sviken av människor inom offentliga sektorer eller hur jag ska beskriva och kommun/myndighet så jag tror att hon bara är "med dem" för att gå emot mig och inte alls tro på det jag säger, fast det som jag säger stämmer.


                    Nu har ju inte jag berättat om vad jag har varit med om. Jag litar faktiskt inte på någon här på Terapisnack heller. Du får tro att jag är paranoid men någon kanske vet vem jag är och bara vill sätta dit mig typ.. driva med mig! Ja, jag litar iallafall inte på människor alls längre. Och det skulle du förstå om du viste vad jag har varit med om.


                    Jag vill inte heller tynga ner någon här med mina problem. Ingen är värd så lite att få hanskas med mina problem.


                    Men jag håppas att jag vågar berätta det för psykologen. Men jag vet att jag behöver mycket mer hjälp än vad jag får på vårdcentralen. Jag kanske borde kontakta något behandlingshem och ta tag i mina problem från djupet så jag kan börja se en glimta ljus i framtiden.


                    Comment

                    Working...
                    X