Announcement

Collapse
No announcement yet.

Extrem hypokondri

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Extrem hypokondri

    Jag har sedan ~14årsåldern varit väldigt hypokondrisk. Har varit otroligt rädd för at ha sjukdomar och sprungit till läkare väldig ofta och varit säker på att ha massa hemska sjukdomar. Men en sak som hängt i sig genom alla år är tanken på att jag skulle ha en hjärntmör. Jag har alltid varit säker på att jag har en och den sista tiden har jag bara fått fler o fler symptom. Jag har sökt hjälp hos läkare flera gånger i hopp om att få en röntgen men blivit nekad hela tiden och läkarna har alltid "pikat" om att jag inbillar mig. Jag har även gått hos psykolog för bland annat hypokondrin men inte längre. Dom senaste månaderna har rädslan för att ha en tumör blivit så extrem att det förstör nästan allt i vardagen. Jag är livrädd för att somna för jag tror att jag ska dö i sömnen, jag har otrolig ångest då jag är ensam hemma för då kan ju ingen kontakta ambulans omja plötsligt blir medvetslös, jag har tackat nej till ett jobb jag blev erbjuden då jag tyckte det var alldeles för långt ill närmaste sjukhus om något skulle hända, jag vågar inte köra bil på ensliga vägar utifall något skulle hända och jag blir stående och ingen ser mig. Ja ni hör, allting har spårat ur fullständigt.

    Det känns för mig som att om jag skulle få en röntgen skulle jag faktiskt kunna inse att allt är inbillning och börja jobba på det, men min psykolog sa förut att det skulle vara ett steg bakåt och att jag bara skulle börja oroa mig för något annat.

    Har någon egna erfarenheter om sånt här? Hur hanterar man det för att kunna leva ett normalt liv?



  • #2

    (Det är bra om du väljer bara en forumdel för samma fråga. Svarade just på detta i en anna forumdel, men lägger in det här också på ena av dina två på denna forumdel)


    Jag är nog tyvärr benägen att ställa mig på din psylogs sida i detta. För hypokondriker gäller ofta att "är det inte det ena så är det det andra", och "Ja, allt visade sig vara perfekt vid undersökningen, men det var ju för X veckor/månader sedan". Det löser inte grundorsaken till varför man riktar sin grundångest på diverse diagnoser.


    Dock skulle jag kunna ge dig halvrätt (utifrån mitt sätt att tänka, och jag är inte professionellt erfaren inom orådet, så jag kan ha fel). En grundlig undersökning så du vet att du är helt fysiskt frisk, KAN ge ett temporärt lugn som i vissa fall kan göra en mottaglig för terapi på ett annat sätt. Men då pratar vi om en engångsföreteelse att de låter dig göra en grundlig somatisk undersökning i KOMBINATION med intensiv terapi direkt efter det lugnande beskedet. Det skulle kunna vara fördelaktigt för vissa, men kanske inte för alla. Kan faktiskt vara intressnat även om det inte ger ngn terapeutisk fördel också, för då får man en lite bättre bild av det rationella tänkandet samt kanske kunna veta bättre var grundångesten har sitt ankare utanför själva hypokondrin.


    Men att undersöka sig för att få sinnesfrid upprepade gånger, blir att "sparka burken framåt längs gatan" och den brukar så gott som alltid rulla kortare och kortare för varje spark. DET är nog största anledningen till att din psykolog är av den åsikt hen är, och rent objektivt om du skalar bort din desperation så tror jag nog du kan känna viss förståelse för det ställningstagandet. Jag vet att du påpekar EN gång, men det är ju inte helt ovanligt för hypokondriker generellt att det blir EN gång, åsså en gång till, åsså en gång till osv. Dock återigen, menar jag som lekman att det är rimligt att antaga att det SKULLE kunna vara positivt med EN gång, om det kombineras med rätt och intensiv terapi (ren spekulation).


    Comment

    Working...
    X