Announcement

Collapse
No announcement yet.

En jäkla soppa

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • En jäkla soppa

    Har gått två och en halv månad sedan han lämnade mig. Han har träffat en yngre, bättre, snyggare, roligare, trevligare människa att spendera sitt liv med. Han träffade henne i nio månader innan jag ställde honom mot väggen och han erkände. Den smärtan...omg...den känslan....nu till resterande problem!!! Vi har varit ett par i snart 17 år!!! Jag vill inte att han lämnar mig, älskar honom och känner att jag aldrig kommer kunna älska någon annan så mycket som jag älskar honom. Han får inte tag på någon bostad så han bor fortfarande kvar i vårat hus!!! Vi har två gemensamma små barn som inget vet än utan vi bor ihop men han åker till den andra när det behagar honom och jag är kvar hemma med barnen. Jag fortsätter ungefär som inget har hänt, förutom att jag bryter ihop emellanåt när barnen har somnat, gått ner 10 kg på en månad, börjat kugga på tentorna i skolan osv....men ändå hoppas jag varje dag att han ska stanna och inte vilja vara med den andra!!! Jag vet att jag måste ha en bra relation med honom en lång tid framöver så jag kan inte på något sätt säga eller göra något som irriterar honom eller gör honom arg för då kommer barnen bli lidande. Jag sköter all markservice och biter ihop, jag vill verkligen inte splittra familjen men jag kan ju inte tvinga honom kvar!!! Han är superstressad pga bostadsbristen och jag försöker bara vara den tjejen som han kommer ångra att han lämnade så han kommer tillbaka...men han kommer förmodligen inte tillbaka! De har träffats i snart ett år och de älskar varandra, är nykära och förälskade på alla sätt o vis....jag går sönder, varje timme, varje minut.....mer o mer....men försöker hålla ihop för barnens skull. Känner mig bakbunden då mina reaktioner är avgörande för hur vi kommer kunna samarbeta i framtiden...därför väljer jag att vara "snäll", inte anklaga, bara fortsätta älska honom....snart finns jag inte kvar....han har redan lämnat mig men han bor kvar här!!! Hur ska jag göra, hur ska jag tänka...vad kan hjälpa i min situation??? Ursäkta att det blev långt....

  • #2
    Vänd all den där energin att älska honom, till dina barn, ge dem all din kärlek och uppmärksamhet. Ge honom ingen varm trygghet för han förtjänar ingen, behandla honom enbart som om han vore en hyresgäst, du kan säga hej och ha ett formellt samtal, men inget mera.

    Du försöker dölja allt för barnen, men de ser igenom fasaden och det påverkar dem oavsett, så du kan välja hur du vill att de skall påverkas av händelsen. Lämnar du dem utanför så kommer de bli oroliga inför framtiden. Om de är gamla nog att förstå vad du säger, så förklara för dem att du alltid finns för dem, att du och pappa bara kommer flytta isär för vuxna gör sådant ibland. Resten lär dem sig när de blir äldre.


    Så lägg inte onödigt mycket vikt på dina axlar, du har det tufft som det är och försök inse att han kommer inte tillbaka. Skulle han om ett år ändra sig av någon anledning, så tänk noga innan, för han kan komma göra så fler ggr, eftersom något saknas i er relation som han söker hos andra.

    Fokusera all energi på dig själv och barnen, det är vad som är viktigast just nu. Prata gärna så mycket du kan med vänner, familj och andra människor, så du får bearbeta dina tankar och känslor, även så du kan tänka på annat och sakta börja gå vidare.

    Livet är en väg, som du delat i 17år med en vän, men som nu nått en skiljeväg, det gör ont, men din väg är inte slut och det finns mycket kvar för dig i livet, som att följa dina barn när de växer upp.

    Comment

    Working...
    X