Announcement

Collapse
No announcement yet.

Über-dålig relation med mamma

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Über-dålig relation med mamma

    Min relation till min mamma började dala utför redan i tonåren. Mådde väldigt dåligt i perioder, som en följd av bl.a. dåligt självförtroende (som även hängde med ett bra tag in i 20-årsåldern), självskadebetéende och ätstörningar. Mamma hade ingen aning om hur hon skulle hantera det, vilket jag inte klandrar henne för, men i takt med att jag blivit äldre har vår relation blivit alltmer kylig. Vi är otroligt olika som personer med helt olika syn på saker och ting. Varje gång jag säger ifrån, eftersom hon och flera i min släkt ofta slänger ur sig nåt så fruktansvärt långt från allmänbildning man kan komma, ser hon det som påhopp och blir upprörd när jag försöker bevisa motsatsen med fakta. Känns hemskt att säga, men inte sällan skäms jag över hur dåligt allmänbildad och ointresserad av vad som händer utanför hennes by människan är. Bland annat visste hon inte vem Freddie Mercury var innan jag förklarade och politik och nyheter ska vi inte ens prata om...

    Varje gång jag gjort misstaget att prata ut när jag mått dåligt, kan man ge sig fan på att man blir hetaste samtalsämnet bland familj och hennes vänner efter att man åkt hem. Eller så kommer hon använda det emot mej vid senare tillfälle.
    Vi bor 30 mil ifrån varandra och får hela tiden höra hur dåligt det är att jag inte hälsar på så ofta. Och blir alltid jämförd med mina tre syskon som "minsann kommer ner varje gång jag antyder att det var så längesedan vi sågs. Skillnaden är dock att två av dem bor i samma stad och den andra ca 20 mil ifrån. Jag har eget företag och jobbar 6dgr i veckan och hade ingen semester förra året. Jag och min sambo sparar ihop till bröllop i sommar och några resor vi ska göra. Nåt som jag förklarat tusen ggr för henne, men hon väljer ändå tro att det är jag som inte vill eller att det är min sambo som kanske inte vill att vi ska ses. Dvs mannen i mitt liv som pushat och sett mer fram emot att åka ner mer än jag...
    Varje gång vi träffats har man dessutom alltid fått höra på hemvägen om hur besviken hon är för att jag var tvungen att jobba tre timmar på lördagen, för att vi inte hittade på nåt kul, för att jag inte ville gå upp kl 8 och äta frukost, etc, etc... så å ena sidan är man inte så pepp på att ta ledigt för att åka ner.

    Nu senast, från ingenstans får jag ett meddelande på fb (!) mitt i natten där hon säger att hon har funderat och funderat och kommit fram till att hon inte kommer på bröllopet. Av anledningen att vi inte ses så ofta, att vi inte suttit tillsammans och planerat "som mödrar gör när deras döttrar ska gifta sig" och att det inte känns välkommet.

    Blev så sårad och arg att när jag ringde upp henne fick jag ur mej allt jag gått och burit på och gjorde klart för henne att de närmsta är de enda jag bjudit och de enda jag vill ha där, men vill inte hon är det hennes val och jag tänker inte slicka röv för att nån som ändå inte vill va där ska dyka upp. Är så trött på att ta hela tiden ta skit från en som inte lyssnar, utan själv bestämmer hur saker och ting hänger ihop. Hade hon varit en vän eller bekant hade jag brutit för längesen, men eftersom hon är min mamma känns det som att jag är skyldig henne att iaf försöka ha en ytlig relation. Men just nu tycker jag bollen ligger hos henne. Eller hur ser en annan på saken? Finns det nån i liknande sits?

  • #2
    Vad tråkigt för dig att ni har en så dålig relation, du och din mamma. Mor/dotter-relationen tror jag många gånger är den trixigaste av dem alla Så mycket känslor och med det så många och långa chanser till missförstånd och besvikelse. Att ha en så svår och komplicerad relation som du/ni har signalerar trots allt närvaron av en hel del känslor, och inte bara negativa sådana. För man blir varken så besviken på, eller för den delen så investerad/engagerad i, någon man inte bryr sig mycket om.

    Jag känner inte din mamma och inte heller dig, men jag tror att ni båda bär på _massor_ av sårade känslor, besvikelser, missförstånd och ouppfyllda drömmar och förväntningar. Om jag bara mycket kort sammanfattar min spontana uppfattning när jag läser din beskrivning så tänker jag att det verkligen inte säger så särskilt mycket om hur låg din mammas generella allmänbildning är, för att hon inte råkade veta vem Freddie Mercury var (men mer om din negativa försförståelse till din mamma)... lika mycket som det indikerar att din mamma skriver på fb mitt i natten och säger sig ha bestämt sig för att inte komma till ditt bröllop för att hon inte tror att det är välkommet?! Fatta vilken förtvivlan/bevikelse/uppgivenhet/övergivenhet en mamma måste känna för att skriva så till sin dotter mitt i natten på fb?! Och fatta vilken oerhörd besvikelse och förtvivlan ett sådant meddelande väcker hos den dotter som tar emot det...

    Hos vem av er bollen ligger, eller vem som har mest rätt är svårt att säga, ni är vuxna bägge två... och även om hon är din mamma och kanske borde ha det yttersta ansvaret så undrar jag om du tycker att det är värt att förpesta hela din egen bröllopsdag för en "principfråga"?!


    PS: Med risk för att du blir för evigt sur på mig så undrar jag verkligen om ni är så diametralt olika som du i nuet tror.... min erfarenhet är att det lika gärna, eller faktiskt ännu hellre, skulle kunna vara precis tvärtom. Det vill säga att ni faktiskt är väldigt lika varandra. Till personligheten alltså (inte allmänbildning eller andra yttre omständigheter )
    Last edited by RoughTimes; 2017-02-03, 19:36.

    Comment


    • #3
      Naj, de är inte lätta! 😄 Och jag låter antagligen lika ältande som hon nu, haha. Inte meningen att nån ska välja sida, bara gött att skriva av sig ibland.
      Ett par veckor innan hon släppte denna bomben hade jag sagt att vi kommer ner och hälsar på i februari och hon lät jätteglad. Sen kommer detta, från ingenstans!
      Har inte gett henne en enda anledning till att känna sig ovälkommen och inte heller en förklaring till hur hon tänkt att ett sånt här meddelande skulle hjälpa mej eller henne. Så det är lätt att utgå från att det bara var för att såra och måla ut sig själv som offer. ALDRIG att hon skulle be om ursäkt och medge att hon gjort fel och jag är likadan, men bara när jag vet att jag har rätt 😉

      har ju som sagt i grunden inte haft en bra relation på över 15 år, men vi har ju i allafall kunnat träffas ett par gånger om året. Hon har också uppnått den ålder då alla barn flyttat hemifrån, hon har ett eget liv tillsammans med en karl hon håller på att flytta ihop med och är ute och roar sig mycket. Men det känns som hon har svårt att släppa taget om oss barn och säger jämt att "hon önskar att vi var små och bodde hemma fortfarande". Har själv inga barn så kan inte riktigt förstå den känslan. Tycker snarare man borde va stolt över att på ett eller annat sätt skapat självständiga individer och ta till vara på tiden då man bara har sig själv att rå om.
      Alla vill vi väl att våra föräldrar ska va stolta över oss på ett eller annat sätt, men jag känner snarare att jag är hennes stora besvikelse.

      Comment


      • #4
        Originally posted by Forgetmenots View Post
        ALDRIG att hon skulle be om ursäkt och medge att hon gjort fel och jag är likadan, men bara när jag vet att jag har rätt 😉


        Alla vill vi väl att våra föräldrar ska va stolta över oss på ett eller annat sätt, men jag känner snarare att jag är hennes stora besvikelse.

        Men, tänk om det är du som är hennes hjärtebarn istället, den som är mest lik henne själv.... den som hon lättast kan känna igen sig i, den hon kan identifiera sig med, som hon därmed lättast hamnar på kollisionskurs med, i konflikt med.... den (ni båda) som lättast trycker (medvetet eller omedvetet) på alla de "rätta" knapparna (för att behoven så likartade), som med osviklig intuition vet var det smärtar mest hos den andra?!?

        Alla konflikter är inte av ondo.... och fram för allt, alla konflikter har inte ont som ursprung. Ibland är konflikten bara ett ofrånkomligt resultat av _samma behov_ och den därmed åtföljande oförmågan att både (in)se och anpassa sig till insikten att exakt det man själv behöver, det behöver ens motpart också. Man blir fast och blind i sitt eget behov, båda två.... och tror att man är så olika för att man inte kan mötas med den där självklara enkelheten. Men, det är ju så oändligt mycket lättare att mötas - blötas - stötas - kompromissa... med sin motsats, än med sin like

        Det där som låter så otroligt enkelt, det kan ju ta ett helt liv (eller två) att verkligen inse och därefter försöka hitta sätt att förhålla sig till.... sätt som renderar den respekt och lycka som den där ömsesidiga kärleken egentligen hela tiden försöker hitta begripliga uttryck för... ett sådant kämpande hela livet igenom...
        Last edited by RoughTimes; 2017-02-03, 22:21.

        Comment


        • #5
          Hade hon varit en vän eller bekant hade jag brutit för längesen, men eftersom hon är min mamma känns det som att jag är skyldig henne att iaf försöka ha en ytlig relation.
          Nej, du är inte skyldig henne något. Och även de med blodsband får allt förtjäna din tid.

          Men om du vill ha någon form av relation för din skull så tror jag du får byta synsätt vad gäller din mamma. Istället för att se henne som en mamma att prata med, se henne som en äldre släkting du inte är så nära. Lite le och nicka. Bry dig inte om hennes världssyn, politik eller annat, hon är så gammal att det inte är någon idé. Och verkligen ingen du delar känslor eller tankar med, är ju bara en "bekant" som är som hon är men som du då vill ha någon form av relation med.

          Svårare blir det då med direkta påhopp som det om att hon inte skulle komma på bröllopet. Generellt tror jag det är en dum idé att vräka ur sig känslor i affekt. Men jag undrar om det inte var bra denna gången. Att du fick ur dig. Att hon fick veta att det finns gränser. Och att du ändå kom till insikten att detta är hennes val om hon vill trilskas. Du tänker inte låta dig manipuleras.

          Nu verkar hon kanske inte vara så genomtänkt så det är inte säkert att detta var medveten manipulation. Utan att hon försökte "smita" från något hon tycker är jobbigt. Och därför hittade på argument för att inte komma. Det vet du bättre, bara en tanke att kan ha handlat om annat. Tror fortfarande det var bra du reagerade som du gjorde. Vi får väl se om hon backar nu när du satte gränser för vansinnet.

          Men jag tror den viktiga biten är din inre insikt att bara för blodsband så har hon inte någon rätt att behandla dig som hon gör. Jag själv hade under alla år blivit nedtryckt av min far och minns när jag hörde honom säga till någon annan att det är ett barns skyldighet att besöka sina föräldrar när de blir gamla och kanske hamnar på ett hem för gamla. Minns hur jag då tänkte "så fan att jag tänker gå dit och ta emot hans skit!!!!". Där fick jag insikten att jag inte tänkte låta honom ha mig som gisslan bara för att jag är hans son.

          Den insikten gjorde det lättare att ta hand sätt mot mig. Även om fortfarande inte bra. Men mitt ändrade tankesätt hjälpte.

          Men den stora förändringen kom när jag var på väg till min hemstad och fick veta att han var på sjukhus för hjärtattack så kom jag på mig att efter en timme inte en enda gång tänkt "hoppas han klarar sig". Utan suttit och varit så arg att han kanske skulle dö utan att ha fått veta hur illa han behandlat mig.

          Så när han återhämtat sig så skickade jag ett brev. Där jag berättade. Och "gjorde slut" med honom. I mitt fall så backade han och efter det så kunde vi ha en "ok" relation. Jag kunde fortfarande se när elakheterna var på väg ut ur munnen men hur han fångade dem i luften. Även om en sorg att han fortfarande tänkte dem så är det ändå en form av "respekt" att han inte säger dem. Att han inte tar sig den friheten längre.

          Men du måste göra det som är rätt för dig. Tyvärr så kan det du gör göra andra släktingar upprörda. Inte egentligen för att du har fel, de vet du har rätt. Men vi människor är tyvärr oftast oss själva närmast. Om du skapar en konflikt med din mor så ger det "besvär" för andra och de kan då missriktat ge sig på dig. För att det är enklare. Kan vara bra att minnas, att de egentligen inte menar det men de är "arga" du orsakat besvär för dem.

          Jag är ingen expert, bara lite tankar.

          Comment


          • #6
            Ochså haft fruktansvärd dålig relation med min mamma och precis som knet skriver så fick jag inse vissa saker till slut bla att hon har aldrig varit min mamma (rättare sagt hon aldrig bett sig som en mamma för mig) och kommer aldrig bli en mamma heller. Utan hon är en släkting jag ringer ibland 2-3 ggr/år. Det är jobbigt att inse det men var tvungen för själv må bra. Och nej du är inte skyldig ha relationen med henne om du inte vill, hon valde skaffa dig inte tvärtom. Det är något kyrkan pådyvlat oss i generationer att vi måste finnas där för våra föräldrar det måste vi inte alls. Kanske du skulle må bra av tala med någon proffesionell för lite stöd och råd.

            Comment


            • #7
              Tack för svaren! Va fint att ni tog er tid och skönt att få lite andra perspektiv på saken.
              Har bra kontakt med två av mina syskon och jag har varit väldigt tydlig med att jag inte försöker få dem att "välja sida" eller nåt sånt. Har bara gett dem min sida av historien, innan hon målar upp en elak och osann bild av mig och min sambo. De är båda väldigt förstående och odramatiska av sig så jag tror aldrig de skulle överge mig för en sån här sak.
              Rent spontant känns det som att jag är lyckligare av att inte ha så mycket kontakt med henne, eftersom det mest bara innebär en massa krav jag varken kan eller vill uppfylla. Samtidigt är det sorgligt att inte känna ett band och att ingen av ens föräldrar kommer dela ens finaste dagar.

              Comment

              Working...
              X