Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hat och olöst konflikt

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hat och olöst konflikt

    Hej

    Nu är jag säkert hemskt löjlig, men har svårt att släppa detta..
    Jag ska försöka göra en lång historia kort.

    Nyligen somnade min gamla farmor in och vi har stått varann nära under min uppväxt.
    Men genom åren och i takt med att jag blev äldre så lärde jag ju också känna en annan dam än den gamla "bull-farmorn"; som var varm, söt och alltid bakade godsaker och lagade utsökta middagar.
    Jag vill inte lämna ut min släkt/familj fullständigt men har förstått, som vuxen, att hon var en typiskt medberoende.. Hon älskade problem och sökte sig till de som hade det tufft, favoriserade en missbrukande son och var helt ointresserad av människor det gick bra för.
    Min mor o hon kom sällan överens, men mor försökte - så gott hon kunde - att hålla en god min och bjöd in farmor.
    Farmor kunde ägna timmar åt skvaller, men ofta var det som att hon aldrig lärde sig eller såg effekterna av sitt prat och vilken skada det gjorde.

    Det blev trätor mellan släktmedlemmar, avund, tjafs, förutfattade meningar om än den ena - än den andra. Jag och mina föräldrar vädjade: "snälla - försök att vara försiktig med vad du säger och till vem!"

    Bl a utmålades en bild av att jag var en bortskämd snorunge. (Så kanske jag var som ung - men det var tungt att leva med den stämpeln i vuxen ålder)

    Min farbror o hans familj hamnade i trätor med min familj, på fyllan och villan och slutligen bröts kontakterna upp allt mer. Tidigare hade vi firat jul, födelsedagar, mm tillsammans.
    (Farmor var alltid nervös vid dessa träffar, förmodligen eftersom hon själv var upphovet till dessa trätor)

    Trots detta fann jag o min kusin varann och tyckte att vi var väldigt lika på nåt sätt.
    Förtroenden utbyttes, vi sågs för AW nån gång då o då.. alltid mysigt o kul!

    Jag tampas såklart m mina depressioner, så ibland är jag nog väldigt tung att prata med..
    Men hon lyssnade glatt och ibland upplevde jag det rent av som att hon grävde lite efter mina problem, även när jag mådde bra.
    Jag dejtade mycket, hittade en bra kille, läste en fil.kand, sökte jobb.. träffade vänner. Spånade på att gå nån kurs o kunde t ex mötas m en smått indignerad kommentar som:
    "Du verkar inte riktigt veta vad du vill här i livet?!"

    Själv är hon en bra bit äldre än mig och erkände att hon inte riktigt hittat sitt kall ännu. Men jag uppmuntrade och tyckte att hon var duktig (från hjärtat)

    Min familj var inte så jätteglada över min kontakt m kusinen och tyckte att: "var försiktig med vad du berättar" och att jag hade dem på Facebook..

    Och i och med att det ibland kändes som att mina problem analyserades till max, så började det kännas allt mer obekvämt för min del. Spec då hon inte ville lära känna mig ordentligt utanför internet. Det blev max 1-2 träffar...
    så jag la ned kontot och då bröt det loss fullständigt.

    Detta var fem år sen... det mailades påhopp fram o tillbaka (precis som mellan våra föräldrar). Sedan såg jag hur hon publicerat blogginlägg om mig om hur jag är som person... Självcentrerad, ego, omogen, farligt låg självkänsla, sjukligt svartsjuk, avslöjar förtroenden, snackar skit..,
    Jag var tvungen att visa för några vänner och höra: "låter detta som jag?"
    "Nej" svarade vännerna. "Du är så långt ifrån självcentrerad som man kan komma. Och svartsjuk - nej. Du har haft två relationer som har dragit ned dig"
    "Du lyssnar och hjälper.. har aldrig känt att du sprider det"

    jag har försökt nå fram: ringt, mailat.. men efter dessa påhopp så försvann verkligen allt hopp. Detta sitter alltså en nästan 10 år äldre kusin (~ 45) o skriver om mig ?!
    Och snart nalkas begravning.. och ingenting blir någonsin löst. Hon hatar mig verkligen
Working...
X