Announcement

Collapse
No announcement yet.

Han gjorde slut- Borde jag stannat?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Han gjorde slut- Borde jag stannat?

    Hej,

    Var i ett förhållande i ca 2 år. Det tog slut för ca 2 månader sen. Han tog initiativet till att göra slut. Förhållandet har varit på-och av ett tag tillbaka då han inte kände sig 100 på att skaffa sig fler barn. Han har 1 barn sen tidigare relation. Han hade en tuff separation och även förhållandet med ex:et var inte bra. I början av vårt förhållande så klargjorde jag om att jag vill ha barn och även han ville. Men inte längre. Han påstår att han älskar mig och kommer inte kunna göra mig lycklig och uppfylla min dröm om att bli kvinna. Därför väljer han att gå.

    Jag kan inte påstå att det är kärlek. Äkta kärlek handlar om att kompromissa, dvs ge och ta, att man gör saker för sin partner för att man vill göra hen lycklig. Det är min definition av kärlek. Men han upprepar bara om att han älskar mig och kan tyvärr inte göra mig lycklig och därför släpper han mig fri.

    Men problemet är att han fortsätter att hör av sig trots att det var hans beslut att göra slut. Och jag, dum som jag är, svarat på hans sms och det slutar alltid med att vi ses, pratar om förhållandet, äter, har sex, gråter och sover ihop. Och så dan därpå lovar jag mig själv att inte ringa och även skäller ut honom och ber han låta mig vara i fred. Ja, det går ett par dagar och så är han på igen. Han sms:ar, vi ses ute, pratar, ältar, gråter, har sex, sover tillsammans. Ja, så har det varit varje gång det tar slut.

    Sist vi sågs var det för två veckor och det är det längsta tiden. Däremot har vi haft lite sporadis sms kontakt. Varje gång han hör av sig så skriver han att han har aldrig känt så starkt för någon och att jag har vänt hans värld upp och ner. Han mår dåligt och önskar att han kunde vara mer beslutsam gällande barn. Jag är hans drömkvinna och skulle jag inte vilja ha barn så skulle vi kunna ha ett perfekt liv ihop.

    Jag mår dåligt och det går inte en dag utan att jag gråter. Sover dåligt och tänker och saknar honom. Jag försöker glömma och sagt åt honom på skarpen denna gång att sluta höra av sig. Nu har det gått 1 vecka sen vi pratade.
    Jag undviker ställen där jag vet att han går till. Jag har skrivit ner alla hans negativa sidor, börjat skriva dagbok för att få ner all ilska. Tagit bort han FB och raderat hans nr. Har läst alla olika forum om detta ämne, men trots det kan jag inte gå vidare. Jag vet att tid nog kommer jag komma över honom men frågan är borde jag? Borde jag komma över honom och gå vidare? Jag vet inte vad som är den rätta vägen längre. Borde jag har stannat och ge honom tid? Eller ska jag gå vidare? I så fall hur?
    Last edited by Bidrottning; 2017-01-16, 19:07.

  • #2
    Tekniskt sett så är det inte att kompromissa att skaffa barn när ena parten vill ha barn och den andra inte vill ha det. Det går ju liksom inte att skaffa barn "lite lagom", är antingen eller.

    Jo, om är ense att vill ha barn så går det att kompromissa om hur fördela rollerna med barnet. Jag vet ett par där de bestämde att hon fick ta ett större ansvar under första tiden. Vilket var en kompromiss som fungerade bra, han tog vid när barnet var stort nog att kunde "göra saker tillsammans" med barnet på ett annat sätt än när är riktigt liten.

    Det är ju inte säkert att ditt ex "valde" att skaffa första barnet heller, utan bara "blev" eller kände sig pressad. Eller ljög för sig själv. Så jag tror inte att du kan dra slutsatsen att det handlar om hur mycket han älskar dig eller inte.

    Men visst kan misstanken komma, att det han vill ha av dig är på ett annat plan än det du känner för honom. Det är svårt att veta. Men är ju samma för honom, att kanske har en misstanke att din "kärlek" delvis bygger på att du vill ha barn.

    Nu vet jag inte vad han gjort eller inte för att försöka lösa situationen. Om han tex gått i egen terapi för att försöka utröna om han verkligen inte vill ha fler barn, om han är rädd eller liknande, eller om handlar om er två. Dvs om han försökt för din skull eller om han bara velat undkomma men ha kvar det han vill ha. Jag skulle nog känna mig besviken om han inte sökt hjälp. Om han sedan kommit till samma beslut så har han i alla fall gjort allt han kan.

    Om att ha egna barn är viktigt för dig så är han inte mannen att leva med. Så du borde nog gå vidare. Han vill inte.

    Om du kan tänka dig att inte ha egna barn och du känner han är rätt för dig, så är han mannen att leva med.

    Jag är ingen expert, bara några funderingar.

    Comment


    • #3
      Tack för svaret.

      Sen sist jag skrev här beslöt vi oss att bli ett par igen trots hans velande gällande barn. Vi gick till en parterapi i syfte att utröna och få stöttning kring barnfrågan. då enligt mig handlade mycket om rädslor än ett beslut så tyckte jag att han behövde få hjälp då dem rädslor kunde handla om mycket tänk om vi skaffar barn och då skiljer vi oss.. eller tänk om vi får ett handikappat barn.. eller jag är för gammal och jag kommer nog inte ha samma ork (han är 10år äldre än jag). Så för mig handlade dessa skäl för rädslor. Men för att komma till slutet så valde han att lämna mig.. igen!! Han står på sig och påstår fortfarande att det är ett beslut och att det handlar inte om rädslor. Jag släppte taget och valde släppa trots jag inte kan se ett liv utan honom. Jag valde släppa trots att jag fortfara Tror det hans beslut grundade sig i rädslor. Vi gick på 6 sessioner stödsamtal. Inte mer! alldeles för lite enligt mig. Men han tyckte inte så.
      Det vart slut för ca 3 v sen. Sist vi roades vid så nämner han igen, att han kan inte tänka sig ett liv utan mig men att barnfrågan stressar han och att han känner dig förvirrad. Hur ska jag tolka det här gången? Jag förstår mig inte på honom. Han sa att det var ett beslut men nu verkar han förvirrad igen. Hur vill han ha det egentligen? Hur mycket ska jag orka tåla?

      Comment


      • #4
        Han vill ha dig men han vill inte ha barn. Älskar dig, saknar dig.

        Du vill ha honom men har som krav att ni ska skaffa barn. Älskar honom, saknar honom.

        Det är väl inte så konstigt att förstå varför han beter sig som han gör?

        Upprepar

        Om att ha egna barn är viktigt för dig så är han inte mannen att leva med. Så du borde nog gå vidare. Han vill inte.

        Om du kan tänka dig att inte ha egna barn och du känner han är rätt för dig, så är han mannen att leva med.

        Men lätt är det inte. Att älska någon men att känna att livet blir helt fel om inte får ett eget barn.

        Comment


        • #5
          Hej,

          Det låter så hårt och det gör ont, dina ord.Men sanningen gör ont.. Jag vet att det är så som du skriver.. Jag måste helt enkelt gå vidare. För jag har trots allt gjort allt för att försöka nå honom och förstå honom. Men han vill inte. Jag ser inte mitt värde och sänkt och har noll självkänsla. Jag måste helt enkelt inte svara på hans meddelanden. Blocka honom. För han hör av sig till mig i mellanåt. Men i det här fallet måste jag vara stark. Jag måste sätta ner foten och se mitt värde.

          Comment


          • #6
            Hej, Bidrottning 😊!

            Det känns som det är något du utelämnar, för jag får inte ihop det du skriver.

            Du skriver att det problemet gäller, är att mannen du älskar vill ha DIG; men att han inte vill ha fler barn - men sedan skriver du också att du börjat anteckna hans dåliga sidor för att inte gå tillbaka när han hör av sig efter att han har gjort slut.. Bland annat.

            För mig låter det som två helt olika problem du brottas med, gällande honom. Eller nånting helt annat än barnfrågan; som du inte vill ta upp?

            Det du skriver blir väldigt förbryllande för mig, i vilket fall.. Jag menar.. att han inte vill ha fler barn handlar ju varken om DITT värde eller är någon anledning till att du skulle behöva försöka nå fram till, och/eller försöka förstå honom? En anledning för dig att sätta ner foten och gå vidare..?

            Du svarade ju Knet99 att det var sant som han skrev, och att du var tvungen att gå vidare för att du ju faktiskt gjort allt du kunnat för att försöka att nå fram till mannen du älskade och försökt förstå.. Ja, allt det där..

            Men det var ju inte det Knet99 skrev! Han skrev bara att du hade två alternativ gällande att skaffa barn eller ej, och att det var din prioritering. Han skrev också att det väl inte var så konstigt att mannen du träffade, kände som han gjorde, och försökte förklara från hans synvinkel.

            Så vad är det du inte skriver..? Svårt att sätta sig in, och ge råd om du inte berättar allt 🙂

            Mvh T.

            Comment

            Working...
            X