Announcement

Collapse
No announcement yet.

Har kille som är i stor livskris. Orka stödja och vänta eller leva ut mina drömmar?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Har kille som är i stor livskris. Orka stödja och vänta eller leva ut mina drömmar?

    Hej,
    senast jag skrev här var 9 år sedan. Annan kille, annat problem. Fick väldigt mycket bra stöd här då, så here we go again:

    Jag har ett stort dilemma. Har varit tillsammans med min kille i snart 1 år. Han är världens snällaste och finaste och en riktigt bra kille. Han har en dotter och jag har inga barn (eget val). Vi är båda strax över 40.Vi bor inte ihop.
    När vi båda möttes hade vi trevliga dejter ute, tog någon öl, träffade varandras kompisar, gick på spelningar ( vårt största gemensamma intresse är musik), pratade om att resa osv. Allt var bra och det kändes bra. MEN. Han började bete sig märkligt och var mentalt frånvarande, jag är väldigt intuitiv och kände att det var något. Till slut kom det fram. Han hade, som en blixt från klar himmel en kväll- insett han han måste ta tag i sitt liv, rannsaka sig själv samt börjat gå i AA och 12-stegsprogrammet och är deprimerad. När han berättade gick en kall kyla genom min kropp. Det var blandade känslor. Jag är såklart jättestolt över honom som tar tag i sitt liv och vågar ta steget till att bli vuxen och självständig, något han erkänner själv att han inte riktigt är än. Samtidigt som jag kände. Nej, jag orkar inte vara tillsammans med ännu en kille med problem. Har tyvärr haft någon slags "fallenhet" att hitta killar som inte vet vem dom är, lite vilsna, inte trygga i sig själv osv. Han utstrålade verkligen tryggheten själv i början, och han sa det till mig också; att han mådde jättebra och verkligen var redo för förhållande osv.

    Jag får dåligt samvete över att jag känner att jag köpt grisen i säcken litegrann. Allt det här vi pratade om första veckorna som vi skulle göra, är borta. Vi fortsatte träffas ändå, men inget är sig likt och vi måste verkligen kämpa. Det är mycket irritation och småtjafs då vi sällan hinner ses och hans fokus är på AA och sig själv. Nu har det gått 7 månader sedan han berättade "bomben" och det är upp och ned. Ibland känner jag att jag inte kan leva utom honom, vissa dagar vill jag göra slut. Jag kommer alltid i tredje-fjärde hand (AA-dottern-jobb-jag) och jag förstår verkligen att det måste vara så en tid. Det kan ju ta år och år innan han har landat i sig själv. Det är en stor process för honom. Vi ses bara ett par kvällar varannan vecka. Han får dåligt samvete. Jag får dåligt samvete att jag blir sur över att aldrig vara i första hand. Vi gör sällan nånting längre. På sin höjd bio någongång. Mest hemma och kollar film. Träffar aldrig andra. Han vill inte vara på ställen där folk är onyktra / finns alkohol vilket jag förstår. Han är inte den som tar tag i saker heller. Jag har föreslagit massa gånger att vi kan göra andra saker, men får sällan med honom på nåt. Han har bara AA och möten i huvudet och kan inte planera mer än en timme framåt. Vi har pratat/diskuterat/bråkat om detta så många ggr. Vi lever i en slags parentes. Där jag går på sidan om och väntar. Han tror på oss och säger att "det kommer bli bättre sen". Men när? Det här livet är SÅ inte jag.

    Jag är en levnadsglad person som har -som kontrast till soffmys- ett stort behov att göra roliga saker, upptäcka, resa, lära mig saker osv. Och min högsta dröm är att återigen göra en längre resa (5-6 mån) i höst. Jag har redan haft mitt krisande kring 40, jag vet numera vad jag vill och vad jag mår bra av. jag behöver ha roliga saker att se fram emot i livet för att det ska kännas meningsfullt. Han vill också resa och flytta i väg (säger han) men det kommer inte hända närmsta 8-10 åren pga barnet och pga den process han är inne i. Saken med mig är ju att jag är inte som "de flesta" heller. Alltid känt mig annorlunda pga inte vill ha barn, vill kunna vara rörlig, vill resa, vara kreativ och jag har jättemycket fokus på självutveckling de senaste åren. Att våga leva ett annorlunda liv, att inte fastna i ekorrhjulet. Dessvärre har allt detta med oss ( plus andra saker under hösten) gjort att jag mår dåligt och måste sjukskriva mig för utmattning ett tag. Jag är en person som tar på mig alldeles för mycket känslomässigt och är orolig av mig, men samtidigt trygg och stark i mig själv. Jag tycker så mycket om honom. Men är så utmattad numera. Det hade varit skillnad om jag hade känt honom innan han började krisa, han påstår att han var en driven person då som tar initiativ och vill göra saker. Men jag har ju nästan aldrig sett den sidan, så har inget att jämföra med. Jag vet inte hur jag ska kunna må bra i vår relation när vi aldrig hinner ses och inte har nånting ihop att se fram emot. Inget projekt, ingen resa, ingenting. Vi lever från dag till dag.Kämpa eller lämna? Har jag för stora krav? Ska jag resa iväg ?
    Jag tar tacksamt emot råd, tips och tankar om detta, för jag kan inte tänka längre.
    Last edited by ladyM; 2017-01-12, 18:33.

  • knet99
    replied
    Behöver inte handla om "rätt" eller "fel", ni är för olika helt enkelt.

    Och vid 40+ så finns väldigt lite chans till förändring av det slaget.

    Och ord är väldigt billigt, det är handling som visar vem vi är.

    Det är ok att den ena är mer drivande om båda trivs med det. Men då tycker jag det krävs att den som är mindre drivande är den "tacksamme följaren". Dvs inte skickar ut negativ energi.

    Att både vara initiativlös och att det blir en massa tjafs om det går ju inte. Där han till och med försöker få det att låta som att det är dig det är fel på som vill "göra saker" och planera.

    Jo, är så klart svårt att ge upp relationen när det ändå finns fina saker med den. Du verkar älska honom och du får närhet. Och närhet är väl något många av oss vill ha.

    Leave a comment:


  • ladyM
    replied
    knet99: Innerst inne vet jag vad jag måste göra. För mitt eget måendes skull. Jag menar, inte har jag så höga krav om jag anser att min 40-åriga kille ska ta initiativ till ngn aktivitet någon enda gång? Han har på eget bevåg lagat mat till mig kanske 2-3 ggr på ett år och då blir jag WOW liksom, Men om vi ska göra nåt ihop är det jag måste ta initiativ samt vara projektledare, boka, kolla tider osv. Oj vilka bråk vi haft inför det två ynka resorna vi gjort ( i Sverige), då han inte vill planera "så långt innan" och inte vill "binda upp sin tid". Trots att det var endast en vecka innan vi skulle åka.Ett initiativ JAG tog för att VI som par skulle få göra något mysigt ihop. Fick tjata i veckor innan vi kunde boka tåget i sista stund. Jag vill att min man ska VILJA ta initiativ för att VILJA umgås med mig. Han tycker jag ska "slappna av" och ta det som det kommer. Resorna lovordade han sååå mycket efteråt, så det handlade inte om att han inte ville.
    Nä, han har varken energi, tid eller insikten om vårt förhållande och vad han behöver göra för att vi ska ens ha någon chans. Han säger att inte heller förstår, "hur vi tjejer tänker, att vi krånglar till det". Halvt på skämt, eller? Tycker mer han är en envis gubbe ibland - och ibland en osäker tonåring (konflikträdsla). Så precis. Vem är han egentligen.
    Vet att jag mår jättebra när han håller om mig, och vi har våra småprat-samtal om ditten och datten. Men räcker det? vill som sagt inte ha det så i 5 år till. Kanske bättre att vara vänner isf.
    Last edited by ladyM; 2017-01-13, 00:15.

    Leave a comment:


  • knet99
    replied
    Nej, han var nog aldrig den han marknadsför sig som och du känner honom egentligen inte alls. Kanske är det en dröm han har, den han vill vara.

    Om du läser din egen text så har du egentligen själv svarat redan. Du träffade någon, du blev kär, han orkade inte hålla uppe fasaden, han brakade ihop och allt handlar nu om honom. Och framtidsutsikterna är mörka. Låt säga att han om fem år kommit ur detta och du väntat, och först då så får du svar på om han är den han vill vara för dig och den du vill tro att han är?

    Visst är det synd om honom och visst har han det jobbigt. Men det är inte din uppgift att sätta det du vill åt sidan för att han ska få den tid och utrymme han behöver?

    Kanske syns ni igen då om 5-10 år och att ni då upptäcker att ni är i livet där ni vill vara och att den andra har det ni vill ha av en partner. Men att vara i en relation vänta på det och nöja dig med smulorna? Vill du leva så?

    Kärlek är inte allt i en relation, som du nu bittert får erfara.

    Jag är ingen expert, bara lite tankar.

    Leave a comment:


  • ladyM
    replied
    Tack för input. Till Rough Times: Nä faktiskt så tror jag inte han var så driven innan krisen och mig heller. Han kanske tror han var det. Han har ju dock haft två långa förhållanden som, vad han sagt iaf, var bra större delen av tiden. Tror iofs, utan att känna dem och har inte träffat exen, att båda hans ex var mer som han: hemmakära och inte så stora krav på att göra saker. Han har t.ex inte varit utomlands på 10 år. Trots att han säger att han "älskar" att resa. Och han har inte åkt och hälsat på sina kompisar runtom i Sverige trots att det var flera år sedan han träffade dem. Samtidigt klagar han på att han aldrig träffar dem. Och vad gäller praktiska göromål händer inte mycket, allt skjuts upp till sista sekund eller sker inte alls. Förr tror jag att han umgicks med kompisar rätt mycket, men då var det oftast alkohol inblandat, det var så han umgicks. Nu är han mer folkskygg och umgås inte med så många. Då har AA blivit hans nya trygghet. Men jag känner att han distanserar sig och är rädd för det "verkliga" livet och "gömmer sig" i AA. Han håller dock inte med. Förstår att han behöver AA men jag tror att han varit deprimerad i hela sitt vuxna liv. Samtidigt kan han vara jätteglad och skoja och ha sig, mer än mig ibland. Och vi har trevligt när vi ses. Men i det stora hela är det ett problem. Och tyvärr känner jag ingen av hans vänner eller ex, vi umgås ju aldrig med någon.

    Fågeln Fenix: Ja jag har förklarat för honom massor av ggr, hur jag känner, vad jag behöver, hur jag vill leva mitt liv osv. Utan att anklaga ( jo ibland när frustrationen tagit över men). Vi pratar länge, han förstår säger han. Han ska försöka tänka på det säger han. Han ska försöka, försöka, försöka. Kanske blir en svag bättring på initiativ i fem minuter typ. Sedan samma igen. Men han kan inte tänka säger han, han är också utmattad, Och har svårt att få orken/tiden att gå ihop. Då undrar ju jag och frågar honom; men har du verkligen tid för ett förhållande? Vill du detta? Jo det vill han säger han. Han vill inte förlora mig.Nä men. Jag kan inte ha det så här längre. Att vi lever två helt separata liv, och ses några timmar varannan vecka. Är det ett förhållande?
    Jag har i princip slutat dricka, trots att jag som du tycker det är fel att anpassa mig ( bli medberoende). Han säger att det är ok att jag dricker. Men det känns inte ok. Även om vi är en middag ( vilket kanske hänt 2 ggr) så har han känt sig utanför när vi andra drack lite vin, och han blir osocial och tyst. Han har sååååå lång väg kvar innan han kan hantera det. Vilket lett till att vi som par blivit osociala. Jag kan gå ut med vänner men händer nästan aldrig längre. Har prioriterat honom varje barnfri helg, trots att vi bara sitter hemma. För mig är det jätteviktigt att umgås med vänner, och våga träffa folk ( även nya). Jag är också eg. rätt blyg av mig men tvingar mig ändå ut i sociala sammanhang och mår så mycket bättre av det i längden.
    Ja jo, jag kanske redan har svaret på min fråga. det är bara så svårt. Med en så fin kille. Alla gillar honom, finns inget ont att säga. Snällhet och massa tomma ord räcker inte för att skapa en bra relation. Handling behövs också.

    Tar gärna emot fler synpunkter och tankar

    Leave a comment:


  • Fågeln Fenix
    replied
    Har du satt dig ned med honom och förklarat hur du vill att ert liv tillsammans ska se ut, inte i anklagande ton som tex du vill aldrig, el du tar aldrig initativ. Utan sagt tex. Jag behöver....., jag skulle vilja......, jag mår bra av......... Förstår det tar tid bygga upp sig, och att det är viktigt gå på AA möten mm men det känns som.......... (vad det nu är du känner. För att en relation ska funka och bli bättre måste båda parter jobba på relationen om bara en jobbar på relationen kommer relationen aldrig bli bättre. Om eran relation ska blomma måste även han jobba på er relation om han inte vill el kan just nu ja då har du svaret på din fråga.

    Sen kan jag förstå honom att han kan tycka det är jobbigt gå ut till ställen där det förekommer tex alkohol men det är något han måste lära sig att hantera, vet att många inom AA anser att man ska inte vara i miljöer där alkohol förekommer och anhöriga mm ska egentligen ochså sluta nyttja alkohol för skydda den nyktre alkoholisten men jag personligen tycker det är fel. Bättre lära sig hantera att det finns personer ibland som dricker vid tex middagar/ute på krogen mm och det får man lära sig att hantera.

    Leave a comment:


  • RoughTimes
    replied
    Kort reflektion (på en komplex och svår fråga).... men är du säker på att han verkligen har varit så driven och framåt innan han "plötsligt" började "krisa" som han själv påstår?! Kanske är detta sätt han har nu, något som följt honom genom livet i olika intervaller. Vore jag du skulle jag försöka prata med någon som känner honom sedan tidigare och ta reda lite på hur livet har sett ut för honom innan dig.... någon god vän han känt länge och som även du känner förtroende för, eller någon familjemedlem kanske. Eller hans ex? (chansning som kan låta kontroversiell, men du kanske har träffat henne....och ingen vet förmodligen bättre än hon hur han faktiskt egentligen ÄR)

    Han har alkoholproblem, han är deprimerad, har "krisar"... är drygt 40 och har nyss träffat dig och borde varit nyförälskad och harmonisk men istället så börjar han "krisa" efter bara några månader... tja, jag skulle inte bli förvånad om det sätt som han visar upp nu är den person han faktiskt är, mer eller mindre uttalat i olika perioder i livet. Men såklart kan jag ha helt fel...
    Last edited by RoughTimes; 2017-01-12, 19:42.

    Leave a comment:

Working...
X