Announcement

Collapse
No announcement yet.

Jag dejtar en muslimsk man

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Jag dejtar en muslimsk man

    Svensk kvinna , muslimsk man .
    Jag vill inte ha förutfattade meningar ..men fördomar har alla ,mer eller mindre..
    Någon som har erfarenhet ?
    Vi har snart träffats i ett halvår ... i början var jag nog inte så intres ...var så mkt i mitt liv , så var nog inte mottaglig ..men efter nyår så
    Men nu börjar det kännas bättre och bättre .
    Vet inte hur pass religiös han är eg .. mer än att han inte äter gris , inte firar jul..men dricker vin osv.
    Men blir ändå ibland orolig .. tror faktiskt att han verkligen tycker om mig .. vi hörs varje dag .. fick blommor på alla hjärtans dag .. imorgon är tredje lördagen på raken vi ska ha myskväll o äta middag ihop, han är omtänksam o rar ,men eftersom jag är svenska o ateist så kanske jag ändå inte är riktigt flickvän/fruämne ?



    Last edited by nickomyra; 2016-03-18, 18:33.

  • #2
    Okej

    Jag har ingen personlig erfarenhet av muslimska män, men jag tänker mig att det måste finnas ett stort spann även bland dem som bland alla andra människor/grupperingar.

    Varför inte tala väldigt öppet och rakt om alla frågetecken kring detta med honom nu direkt, innan det hinner gå för långt. Om det skulle visa sig att era respektive (och eventuellt respektive familjers) värderingar och synsätt inte är kompatibla? Åtminstone inte utan så pass långtgående anpassningar som kanske ingen av er är beredda att göra.

    Men frågar du inte vad som gäller för just honom så är du ju clueless....många muslimer är ju även de sekulariserade i dagens läge.
    Last edited by RoughTimes; 2016-03-18, 18:41.

    Comment


    • #3
      Kan det vara seriöst `ändå `trots att han e troende/muslim .. ?

      Comment


      • #4
        Kan det säkert. Det är ingen omöjlighet för muslimska män att ha relationer, gifta sig, skaffa barn med en ickemuslimsk kvinna. Eventuella barn följer pappans religion vilket innebär att om ni skulle få barn så kommer de att följa hans religion. Bland annat därför är det så svårt för muslimska kvinnor att gifta sig med ickemuslimska män, för de eventuella barnen går i så fall förlorade för islam om inte mannen konverterar.

        Men han kan ju vara troende, utan att vara bokstavstrogen. Men familjebanden och äldre familjemedlemmars inflytande är vanligtvis starkare än vi är vana vid.

        Comment


        • #5
          Jo absolut jag vet ... men det är där skon klämmer lite ... Jag har så otroligt svårt för att fråga , ta reda på vart vi står .. Oftast därför mina relationer ...tar slut . Därför att jag inte vågar ge , säga precis hur otroligt viktig han är för mig ,att jag vill satsa , att jag ju egentligen vill veta om vi är ihop eller inte .... Och jag vet inte varför ,men hade det varit med en svensk man , så hade jag nog tyckt det var seriöst o att vi var ihop i dagsläget ..men sedan kommer just den där biten /oron att ja han kanske skulle vilja det .. men hans familj kanske inte skulle acceptera mig .. men nä , det kan jag omöjligt veta -om jag inte frågar , jag vet .

          Comment


          • #6
            Varför är du så rädd för att fråga och visa vad du vill och känner? Så till den milda grad att du hellre låter alla dina relationsförsök gå om intet, än att öppna upp, blotta dig och visa dig sårbar.......... och kanske tvingas möta risken att bli avvisad?!? Är DET den värsta skräcken för dig?

            Eller vad är du annars rädd för?
            Last edited by RoughTimes; 2016-03-18, 19:56.

            Comment


            • #7
              Ja min värsta skräck är att bli avvisad .. att få ett nej .. fråga mig inte varför eller vad det kommer ifrån
              ​Även fast den jag träffar börjar prata åt det hållet , prata allvar .känslor , att gå vidare i relationen .. så har jag så svårt att även då säga så mkt , de måste nog tyvärr bevisa rätt mkt mkt innan , att de finns kvar där , hur mkt de tycker om mig ... jag vet .. det är inte rättvist, så självklart har flera inte förstått hur mkt eller att jag tom älskat , alla vill ha bekräftelse .. inte någon som säkert verkar ointres ..Fast visar på andra sätt .. kropps-språk , hör av mig , vill ses , saknar ... men brukar istället efter ett tag uppfattas needy , och ställer inga krav -utom när jag redan har hunnit bli ledsen över något - så då kommer det fram på helt fel sätt . Anklagande , sur ,ledsen över att vi ses för lite . Jag går på kbt för detta ,men väldigt svårt att ändra invanda mönster , men nu är jag iallfall medveten om dem . Och just nu pratar vi om annat än relationer på min kbt .. blev så mkt annat som jag behövde prata om -som att jag gick in i väggen i höstas , sedan tufft på jobbet o snurrigt på vårdfronten att få hjälp .. Därför jag `pratar `relationer här istället Och när man var yngre , så fortsatte man träffa någon - så var man ju ihop ... idag ja då måste man väl kanske ta snacket , Om man ens är ihop .. lr dejtar den andra fler ..

              Comment


              • #8
                Tja, du går ju redan i terapi för dina rädslor så det finns knappast något som jag kan säga som skulle kunna innebära något direkt revolutionerande och omvälvande. Men man (läs jag) kan ju undra om du (o)medvetet söker dig till relationer eller presumtiva partners som är onödigt komplicerade för att ha tillgång till en rimlig och mer eller mindre självklar förklaring/ursäkt till varför det så småningom går åt skogen?!?

                Hur gammal är du?

                Comment


                • #9
                  För mina rädslor ... nja det gör jag inte just nu ... har inga mer direkta rädslor .. förutom just kärlek ..Nja jag tror inte det ... träffade denna på nätet , och det jag drogs till då var att han såg lite latino ut (och så klart verkade trevlig o rolig o bra ) men fått för mig att många från sydligare breddgrader är mognare o verkar mer villiga att starta familj än svenska sthlmare tex ( jag bor i sthlm ) och sedan när vi träffades , så fick jag intrycket att jag kände mig trygg o glad med han . Och sedan fotsatte jag träffa han mkt just för att han hörde av sig hela tiden , och med han har det aldrig kännts konstigt lr att man tänkt att nu har jag nog skickat ett sms fr mkt .. utan kännts rätt naturligt o tryggt direkt ... Och han har skickat bild på sig på han o ett barn ( bara fr att jag skulle smälta i början) så vet inte om jag dras till omöjliga relationer .. lr om jag gör dem omöjliga ... jag gör ju säkert killar /män osäkra , utan att det är min mening

                  Tror mitt problem är att jag har ADD ( ej fått diagnos än ) men vilket gr att jag har ett otroligt stort hjärta .. väldigt mkt känslor /känslig .. så att tar jag någon till mitt hjärta .. det händer otroligt sällan ..men då har jag också välfdigt svårt att sedan släppa o gå vidare .. för då Älskar jag verkligen m hela kroppen o skulle kunna gra allt dfr den .. så ett nej , ja det gör mig helt förkrossad .
                  men ja frågar jag inget .. så kan jag inte heller få det jag verkligen helst vill ha -- kärlek

                  Comment


                  • #10
                    Det finns nog inga sådana generella genvägar som att alla "latinos" är mognare och mer villiga och kapabla att starta familj än en "Stockholmare" (eller svensk) i gemen. Tror jag i alla fall. Den idén existerar nog huvudsakligen inom dig.

                    Vem var barnet på bilden som han visade? Hans?

                    Comment


                    • #11
                      Vet vänner som varit i hop med muslimska killar som både funkat och som inte funkat pga religionen. Jag vet inte men tror alltid det är viktigt att man tidigt pratar om hur man vill ha det, tankar mm och speciellt med en muslimsk kille, det kan krocka rejällt längre fram ju mer intensivt det blir. Tro mig du vill inte va ihop med någon som kontrollerar dig och som tror att, kvinnans plats är i köket (finns svenska män ochså med samma uppfattning vill jag klargöra). Rädsla från att bli avvisad är vanligt förekommande om man en gång eller flera blivit sviken i livet. Så någon gång i ditt liv har någon svikit dig och "lärdomen" du drog av det är att vara på din vakt. Så du måste bearbetta det, du kanske inte ens kommer ihåg när el om du blivit sviken men du hade aldrig varit rädd för bli avvisad om du inte någon gång i ditt liv fått uppleva det. Vi föds inte med rädsla för avvisande utan det är en inlärd rädsla.

                      Comment


                      • #12
                        Du har säkert rätt .. var likadan med min första seriösa relation....så kanske något fr barndomen jag inte riktigt minns

                        nej .. jag är väldigt självständig o mest levt som singel .. så att stå kedjad vid spisen är inte min grej ..medans killen är ute o roar sig

                        På nåt vis verkar jag dras till lite dominanta killar .. inte att jag medvetet tycker de är det först .. men min första seriösa relation .. var nog lite så , han såg inte gärna att jag drack för mkt etc .. inte att jag inte fick gå ut o festa , reste även iväg m vänner .. men ändå gillade han nog mig mest när jag ver hemma o osminkad

                        men fast jag kan dras till det lite .. för att det kanske känns tryggt , manligt ? så efter ett tag är det inte så kul .. och funkar inte när man uppfostatrad som svensk stark tjej med egen vilja

                        Comment


                        • #13
                          Originally posted by nickomyra View Post
                          men fast jag kan dras till det lite .. för att det kanske känns tryggt , manligt ? så efter ett tag är det inte så kul .. och funkar inte när man uppfostatrad som svensk stark tjej med egen vilja
                          Du dras till dominanta män (eller män som du tror/tolkar som dominanta) som kan ta över och befria dig från ansvar och initiativ.

                          Men alltså, känner du dig verkligen som en "svensk stark tjej med egen vilja"....du vågar ju faktiskt inte visa din egen vilja, du vågar inte visa dina känslor, du vågar inte riskera att bli sårad?!? Så hur tror du att du med den utgångspunkten ska kunna möta en likvärdig man, på samma planhalva som du där ni båda kan ge och ta på samma villkor?!

                          Jag tror personligen att du skulle vinna på att jobba mer med dig själv, innan du involverar dig med en potentiell partner. Bara för att ha en bättre chans att hitta rätt partner, som kan ge dig det du söker och vill ha/behöver.

                          Comment


                          • #14
                            Jag tror också det är viktigt att prata om framtida situationer, speciellt prata om vad som skulle hända om ni skulle få barn. Ta upp det hypotetiska fallet att ni skulle få en dotter, hur han skulle se på om hon ville bli läkare, bilmekaniker eller annat. Hur han ser på om hon skulle träffa pojkar. Också prata om er relation, om skulle bli seriösare. Om han anser att kvinnor och män har samma värde, har samma rättigheter, har samma rätt att bestämma i en relation.

                            Sedan så är det tyvärr så att vara ett par är rätt enkelt. Och då så kan vi kosta på oss att vara "moderna", göra som vi vill, ha en öppen och jämlik relation. Men när får barn så kan traditionerna, kristna som muslimska, falla som en stor tyngd över axlarna. Att han faktiskt nu inte tror det skulle bli så men att det ändå skulle bli så att ni drogs in i gamla unkna traditioner. För att det skulle bli för svårt annars, med föräldrar och släkt. Också att det blir en slags trygghet att gå in i det gamla, givna regler, mindre val, när vardagen blir så mycket svårare.

                            Så lätt är det inte, att veta. Och som sagt inte säkert han vet heller. Och om du skulle vilja skaffa familj med barn så gör du inte bara valet för dig själv utan också för det ofödda barnet. Ett otroligt stort ansvar.

                            Och tyvärr så är vi människor så att vi gärna låter bli att fråga och "antar" istället det vi vill ska vara svaret.

                            Comment


                            • #15
                              hej nickomyra!

                              jag har erfarenhet av relationer med två muslimska män en på två månader kanske och en distansrelation på ungefär ett år.

                              jag vill börja med att säga att alla är olika och jag förstår dig vill själv vara öppensinnad och icke-dömande men det har slutat på ungefär samma sätt med alla muslimska män jag varit inblandad med även dejter. som andra i tråden säger, religionen ska föras ner till barnen och det skär sig gravt med att vara en svensk tjej med fri vilja. är man dessutom stark feminist som jag så är det extremt svårt. mina killar har respekterat mig (trodde jag) i början men senare har jag fått lära mig att mycket var bara snack. dom är uppväxta (många) med att svenska kvinnor är inte riktigt pålitliga, vi är slampiga och inte att lita på.. mitt ex förklarade för mig hur otroligt våghalsig han var för att inleda en seriös relation med en svensk flickvän, hans tidigare fru hade iaf föräldrar från tunisien då som han kom ifrån.

                              dom är oerhört charmiga, mysiga, manliga jag flörstår vad du gillar men baksidan av myntet står jävligt hårt när man inser att man är inte riktigt lika mycket VÄRD som deras manliga vänner. sådant kan bryta ner en. jag skulle aldrig stanna länge i en relation med någon som är uppväxt med dom värderingarna för jag är för känslig och barn hade varit ett levande helvete så mitt råd är ta någon som är mer lik dig, det är inte värt det kanske låter tråkigt men det uppfostran och religion är inte att leka med. mitt ex blev dessutom väldigt agggressiv när jag någon gång sa enbart jag är inte en muslimsk kvinna... för då nedvärderade jag hans religion och den gränsen fick man INTE gå över.. mig däremot gick det att disrespecta hur mycket som helst det var inga problem...

                              lycka till! =)

                              Comment

                              Working...
                              X