Announcement

Collapse
No announcement yet.

Plötsligt öppnas ögonen..

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Plötsligt öppnas ögonen..

    Gift i 20 år men nu när det första barnet flyttat hemifrån börjar jag tänka på hur det ska bli sen när alla barnen flyttat. Jag känner att min man nervärderar mig, han kan allt i hans värld, jag kan inget. Det har blivit så tydligt plötsligt. Vi skulle göra om vår baksida i sommar.
    Jag ville fixa gräsmattan, kratta och så, men det fick jag inte för min man. Jag kunde ta slänten tyckte han som ingen ser.
    Han ville göra det plus bygga poolhus, lägga sten, bygga uteplats, fixa rabatter och uterum själv så allt blir perfekt...
    Jag kände mig stött när jag inte fick vara med, varför tycker han att jag inte kan anlägga gräsmattan? Jag är 40 år och klarar det.
    Jag vill inte leva med någon som inte vill ha mig med i gemensamma projekt.
    Han sa igår när jag ifrågasatte honom att han tycker inte jag gör underarbetet så bra..
    Strunt i det. Allt behöver inte vara perfekt. Vår baksida ska spegla båda oss tycker jag. Men det tycker inte han. Och hallå det här handlar om en gräsmatta! Jag mår dåligt av det. Jag märker att det här genomsyrar vårt förhållande. Han tror aldrig på mig. Han tycker aldrig att jag kan något. Men han kan allt. Och ja han kan mycket men han vill göra allt själv och inte tillsammans med någon. Helt tvärtom mot mig.

  • #2
    Allt vi gör ihop är någon slags undermedveten tävling. Inte från min sida men hans. Det är så tydligt att det är viktigt för honom att vara perfekt. Jag har inte tänkt på det förut. Det är ofta ditt och mitt in vårt förhållande, det är så tråkigt. Jag önskar han kunde använda ordet vi, vårt. Ibland tycker jag att han är väldigt självupptagen. In med musik i öronen och stäng av kontakten med familjen. Fyra barn och fru. Varför? Hur blir det när barnen flyttat?

    Comment


    • #3
      Frågan är också hur hans attityd påverkat dig. Om du har fina vänner och arbetskamrater så kanske hans attityd inte påverkat dig så mycket alls. Men om du inte haft så mycket av den biten så finns risk att det påverkat din självkänsla mer än du tror. Små ord och miner gör att vi påverkas. Kanske gjort att du backat när du inte borde eller begränsat dig själv. Inte riktigt varit den du velat vara.

      Du har nog en resa framför dig, att fundera på hur du vill ha det i ditt liv. Och om han passar in i det när ert gemensamma projekt "barnen" inte tar upp lika mycket av er tid.

      Comment


      • #4
        Jag är nog en av de som varit hemma många år med barnen och sen tappat min självkänsla på vägen. Ibland känner jag inte igen mig själv oå jobbet heller. Rädd för minsta lilla. Så var jag inte förr. Jag funderar mycket på om jag är överkänslig eller om han är dum mot mig. Igår kväll tog jag mig an en övervuxet del på framsidan då var han där och plockade när jag var klar. Men varför? Jag var nöjd, klar. Men det var inte helt perfekt i hans värld. Han var tvungen att fixa lite till. När jag sa det idag till honom blir han bara arg.
        Han är en besserwisser och han har gjort karriär men utan mitt stöd (barnfostran, matlag, städ, fixa allt kring barnen) hade han inte kommit så långt. Han reser mkt, för ett tag sen var han iväg och när han kom hem var vi på flygplatsen och stod på parkeringen. Det blev så vi körde förbi där just när han skulle landa. Men han tog taxi hem.. Jag blev ledsen. Han som skrivit sms att han saknade mig. Jag har frågat varför han gjorde så. Jo, men taxin var beställd o vad skulle jag säga..
        När vår dotter fick diabetes var det jag som fick ta allt ansvar. Han glömde hennes väska och glömde av att hon hade det verkade det som. Eller så var det planerat för att jag skulle ta allt ansvar. För är det nåt som är viktigt för mig så är det såklart mina barn.
        Jag ser och kommer på situationer hela tiden som gör att mina tankar går igång. Vad vill jag egentligen. Lever jag i ett osunt förhållande? Jag är inte så dålig på allt som han hela tiden kanske omedvetet får mig att inse. Jag har tappat lite tron på mig själv, ibland vill jag fly till en stuga långt ut i skogen och bara njuta av tystnaden..

        Det stämmer att jag backat och begränsat mig själv för hans skull. Jag har alltid fixat o tagit barnen. Han har kunnat jobba sent mm. Jag har inte ställt några krav. Ett tag jobbade jag kväll men han kom aldrig hem itid så vi fick ha barnvakt. Han kommer aldrig i tid om vi bestämt träff. Det har jag känt till hela tiden och accepterat på nåt dumt sätt. Vem säger att hans tid är viktigare än min.

        Jag har sagt att det är min tur att få jobba nu och att han ska ta mer ansvar hemma men det går ju inte. Han har ju en ledande position och måste finnas på plats... Jag kan inte förstå hur han hela tiden sätter sig själv i första rummet? Eller så är det jag som är dum o gått rakt in i nån kvinnofälla. Han klagar på att jag tjänar så dåligt. Det är väl inte så konstigt. Jag utbildade mig efter barnen o har bara jobbat några år efter högskoleutbildningen. Jag är glad att jag har fått ett jobb och så dålig lön är det inte. Men det tär på mig att han ser ner på mig.

        Ibland när vi har gäster märker jag att han med miner och prat vill visa hur allmänbildad han är och hur lite koll jag har. Och ja han vet mycket men det tär på mig att han gör så inför våra vänner.

        En annan sak är att han ser felen i det mesta. Det är sällan något är bra. Alltid kan han hitta något fel.
        Vi bor i en fin villa enligt mig men inte han.
        Vi bor i en fin liten stad enligt mig men inte han. Han är så negativ. Han drar ner mig o jag vill inte vara sån. Jag är en glad o positiv person i vanliga fall. Just nu har jag en rejäl dipp. Ifrågasätter honom o vårt förhållande. Jag gråter nästan varje dag nu.

        Det är tur jag har jobbet för min chef ger mig beröm. Det känns som jag är i himlen då. Oj, kan någon säga nåt bra om en.
        Det sjuka är att mina tankar säger till mig att han bara säger så men menar det inte...
        Så brukar jag inte vara.
        I somras när min man o jag bråkade så drog jag till porslin på bordet så jag skar mig djupt i handen. Det är också olikt mig. Jag är ofta lugn och sansad. Något inom mig gör uppror.
        Last edited by Fyrabarn; 2015-09-08, 20:03.

        Comment


        • #5
          Jag gissar att på ett sätt så fick du tidigare det du behövde och ville. En familj, ett hem, ett liv, kanske också viss status.

          Men om du läser det du själv skriver så är det rätt otäck läsning. Om han inte vore din man, och du visste det du nu vet om honom, skulle du rekommendera någon väninna att inleda en relation med honom? Skulle du önska någon annan att vara "under" honom? Skulle du vilja att din väninna vore med en man som ser allt negativt och som inte visar vare sig respekt eller kärlek? En man som inte vill sin partners bästa?

          För visserligen så har ni ju varit två i båten, och du säkert ändå varit med på flera av de val ni gjort. Men förtjänar inte du respekt för det du gjort för familjen? Varför ska du vara med en man som inte är glad för din skull att du fått ett jobb och uppskattning, istället för att gnälla om din lön? Och även om han har kontrollbehov och tror sig göra saker bäst, varför skulle inte den som säger sig älska dig bita sig i tungan så den blir blå och hålla truten, och låta dig sköta den del av trädgården du tagit tag i?

          Det låter som han inte respekterar dig i grunden. Han ser inte er som jämlikar. Och till det så låter han inte som en speciellt trevlig person.

          För mig så är det självklart att du inte ska tillbringa resten av ditt liv med en sådan man. Men jag inser att livsval är inte så enkla. Dels så gissar jag att han har positiva sidor också, att inte allt är mörker. Och ett uppbrott kanske skulle betyda att flytta från huset till en mindre lägenhet. Beroende på hur det sociala livet ser ut med vänner och bekanta, så kanske förändringen där skulle bli svår. Och så barnen med deras förväntan, även när själva flugit ut ur boet, så ska föräldrar bo kvar för evigt i barndomshemmet och ska vara till för deras skull och helst inte ha egna känslor och behov.

          Och även om du givetvis förtjänar bättre, en man som älskar och respekterar dig, så kommer inte livet med några garantier att om vi bryter upp så dyker prinsen upp.

          Så vi tvingas väga vad vi förlorar mot vad vi vet vi vinner och vad vi kanske vinner. Vi vet vi vinner självrespekt och att styra över vårt eget liv. Vi vet vi slipper glidningar och miner. Men vi vet inte hur hårt vi kommer att ta att mista det andra, trots det negativa så förlorar det trygga och invanda.

          Men du har ju inte jättebrottom, du kan ta tid att tänka och känna efter. Om du känner du vill "göra något" så kan du ju redan nu bli specialist på din egen eventuella skilsmässa. Läsa på hur det fungerar "om" du skulle skilja dig, med pengar och egendomar. Inget säger att du behöver genomföra det men om du behöver få göra något så kan du ju börja luska i det.

          Om du har möjlighet så är också att träffa en terapeut något bra. Få prata ut om detta, få bolla tankar och idéer. Kanske då inte en KBT-terapeut, utan en psykodynamisk sådan.

          Det kan ju också vara så att du vill ge er en chans till förändring. Och tyvärr så erbjuder det slutna rummet ni skapat ofta inte möjlighet till vare sig en öppen diskussion eller en förändring. Då kan familjerådgivning vara ett alternativ, att prata med en tredje part närvarande. På ett sätt kan du se det som ett test. Om du föreslår honom att ni ska gå på familjerådgivning och han säger tvärt nej, så vet du. Detta är inte en man som vill förändra. Detta är inte en man som kan tänka sig att "uppoffra" sig att göra något för att du ska må bra. Detta är en man som bara tänker på sig själv och sitt. Detta är inte en man att tillbringa hela sitt liv med. En del av ett liv, ok, men inte hela sitt liv med.

          Men under har skett förr. Kanske säger han ja. Kanske så när ni får prata med en tredje part närvarande så öppnar ni upp och blir ärligare än någonsin. Kanske innerst inne så älskar han dig och vill du ska må bra, och medverkar till förändring. Kanske så "lär han känna" dig på ett nytt sätt, mer jämlika och med respekt för varandra. Kanske har han en vilja. Kanske.

          Sedan är ju frågan vad du vill? Innerst inne? Om du vill "det ska bli bättre" så du kan stanna med honom för evigt? Eller om något i dig väckts, något nytt och viktigt för dig?

          Jag är ingen expert, bara lite tankar.

          Comment


          • #6
            Tack för kloka ord! Jag har pratat många timmar med honom idag. Det var så bra att få de här svaren! Jag har förklarat att jag känner mig nervärderad och att jag inte känner igen mig själv. Jag bad honom att fundera på sin attityd mot mig mm. Jag vill helst inte lämna honom men jag vill inte bli nervärderad och dumförklarad heller. Om det här fortsätter kommer jag göra det.
            Jag skulle gärna vilja gå och bolla tankar med någon för ibland vet jag inte vad som är normalt eller inte. vilka saker ska jag försöka släppa och vilka saker ska jag kunna förvänta mig i ett sunt förhållande.
            När man levt så länge ihop blir det en sluten verkstad som du skriver där man tror på något sätt att det är så här det ska vara. Tills man en dag börjar få tid till att reflektera över förhållandet till sin man. Klumpen i magen känns lite mindre när man får lätta på trycket och säga hur man känner. Men den finns fortfarande där för att ändra på någon är inte lätt.

            Comment


            • #7
              Har du riktig tur så backar han och just biter sig i tungan. Det är "en sorts respekt" att hålla tyst och att låta dig göra som du vill även om han har "invändningar". Det ideala så klart vore att han inte tänkte de där tankarna men kanske att han kniper räcker för dig?

              Det kan också handla om att du omedvetet gett honom för mycket "makt" i relationen och att han inte kan hantera den makten. Så hans sämsta sidor kommer ut för att de kan. Vissa är så, kan inte hantera ett "överläge" och blir som de egentligen inte vill vara själva.

              Men att du då tar upp det och trycker på för din sida "kan" göra att han upplever sig förlora en del av den makten och därför börjar uppföra sig som han borde ha gjort självmant. Om är så så blir inte att han går våld på sig själv när låter bli försöka kontrollera utan du befriar honom från "härskarens" uppgift att rätta andra. Att han mår bättre i relationen också. Säger inte att är så, men en tanke. Och även där är ju en sorg, att ska behövas att bita ifrån för att han ska bete sig som han borde.

              Och det är viktigt, som du skriver, att välja sina strider. Att inte din nya insikt kommer ut vid fel tillfällen, pyser ut i tid och otid. Utan just när är viktigt att markera och han kan förstå markeringen, att dina nya insikter kan skapa en bättre balans i relationen.

              Så vi får väl hoppas?

              Comment


              • #8
                Idag gråter jag igen. Jag ville gå ut och greja, fixa ordning en kant på en rabatt men jag struntar i det för jag vet att han inte kommer bli nöjd. Jag orkar inte höra. Det var så nyligen vi pratade om oss och alla mina tankar och vissa saker som han sa ekar i mitt huvud.
                -Jag klarar bara inte av att du är så slarvig
                -Jag är designer och du är stylist (vilket betyder jag är högre och du är lägre...)
                - Jag är perfektionist (fast jag vet mkt som inte blivit så perfekt som han gjort) (men jag bryr mig inte, för mig spelar det ingen roll)
                Just det här sa han med höjd röst. Jag försöker bearbeta vad han sa och funderar på om jag klarar detta. Det är så nedtryckande att få en sån stämpel. Slarvig.
                Ibland kanske jag är lite slarvig för jag vill bli klar fort. Jag dammsuger av det värsta tex. medan han skurar minsta millimeter.
                Jag kan tycka att det är tvärtom att jag är den normala och han den som överarbetar allt.
                Det är säkert därför som vi varit osams på semestrar, då jag velat vara kartläsare men han har inte låtit mig för han kan det bättre själv. Då har jag blivit ledsen och arg.
                Jag vill att vi ska vara ett team och samarbeta och bara skratta om det blir tokigt. Ja, jag kanske inte har bästa lokalsinnet som han har men vi kan väl släppa loss nån gång?
                Han har svårt att skoja och det har jag på något sätt inte förstått eller insett förrän nu.
                Det är så mycket som kommit fram nu, hur kan jag ha missat det här. Eller jag tror det har blivit värre med åren.
                Han kollar på film och spelar på sin telefon hela tiden och det gör mig tokig men jag säger inget för jag vill inte bråka hela tiden. Men jag hade önskat att han var social och ville prata med mig berätta saker osv men han är väldigt tyst som person.
                När vi varit hemma hos någon brukar jag vilja reflektera över kvällen men det vill inte han.
                Det känns som att han köper mig. Han köper blommor och grejer men jag vill umgås o ha kul. Det känns som att han avskärmar sig från mig o resten av familjen.
                Hans mamma dog förra året då hade vi i princip ingen kontakt. Han stängde mig ute helt och hållet, det var hemskt. Jag sörjde också hans mamma, men han märkte inte det.
                Ett av mina barn märker att jag funderar o gråter, hon säger bara följ ditt hjärta och du är den bästa mamman, då gråter jag ännu mer. Usch vad jobbigt livet är, kan det inte bara var lätt och kul?


                Comment


                • #9
                  Jo, detta kommer bli en svår resa, för som du skriver, hur kan du ha missat det här?

                  Anfall är bästa försvar och att använda sin egen brist (att vara pedant är ingen positiv egenskap när ska driva en familj med barn) som argument för att "jag bara är sådan" är naturligtvis inte acceptabelt. Speciellt som han försöker framställa det som att han har rätt och du fel.

                  Du har försökt få allt att fungera, jag tror det är därför du inte sett det. Du har inte velat eller vågat se. Du har tagit din roll och i den har det ingått att parera hans brister. Och när mitt uppe i det med familj och barn så är det så lätt att inte kunna/vilja se klart. Träffade en bekant jag inte träffat på länge som då hade två småbarn, som berättade att hade det rätt tungt med att få allt att fungera. Och hon berättade att hennes man tyvärr inte kunde hjälpta till med att laga mat åt barnen för "fanns inte rätt ingredienser hemma". Vafan?! Han kunde alltså inte nedlåta sig att göra köttbullar med makaroner, för sådan mat var inte "fint nog" för honom att laga. Och samtidigt så kunde han inte åka förbi affären på väg hem från jobbet och köpa de där märkvärdiga ingredienserna som krävdes för att han skulle göra mat till barnen.

                  Naturligtvis så var det bara hans sätt att förvirra henne och få henne att sluta begära det av honom. Han utnyttjade en stressad mammas vilja att få allt att fungera och la in ett argument som hon då köpte för i ruljansen så verkade det ju vettigt, att hon inte skulle begära att han gjorde mat till barnen. Kanske är det samma med dig, du har av olika skäl utifrån hans argument för husfriden och ruljansens skull inte bråkat om det. Accepterat situationen och hans sätt för att inte vill ha bråk och att barnen ska upptäcka att föräldrarna inte är harmoniska tillsammans?

                  Din dotter har dock sett det du inte velat/vågat att se. At hon sa "hon säger bara följ ditt hjärta och du är den bästa mamman" betyder att hon sett det, bearbetat att mamma och pappa kanske inte kommer att vara ihop i evighet, och att hon lidit med dig.

                  ​Är glad att hon sett och förstått. För det värsta du kan ge dina barn är bilden av att en relation är som du och din man har det. Beröva dem bilden av att en relation kan vara något fint, respektfullt, med närvaro och gemensam vilja. Men hon såg det så hon kommer inte söka samma typ av relation som du har, hon kommer inte acceptera det.

                  Comment


                  • Fyrabarn
                    Fyrabarn commented
                    Editing a comment
                    Tiden går och jag fortsätter parera livet och relationen. Just nu är vi på skidresa som jag tog initiativ till. Men jag ångrar mig nu när jag inser vad jag gett mig in i. Jag o min dotter åkte några åk ihop, gick jättebra. Min mans bindningar gick sönder, han fick åka o köpa nya skidor. Sedan skulle vi ses, jag o min dotter åkte till rummet. Jag har lagat mat hemma innan som vi kan värma på rummet. Han vill äta ute. Han fnyser åt att jag fixat innan och blev lite sur på att vi åkt till hotellrummet som är i backen så det är nära. Jag som känner mig duktig som fixat lite innan resan, lagat mat ich bakat fikabröd. Efter lunch skulle vi åka alla tre, plötsligt hamna vi i en röd backe som jag inte klarar av. Han har åkt sen han var liten, jag lärde mig i 30årsåldern och har åkt väldigt lite. Jag började åka för jag vet att han önskar att jag åkte slalom. Det är härligt men inte det bästa jag vet. Jag gör det för hans skull o barnens skull. Ialla fall blev jag rädd tog av mig skidorna o gick ner.
                    Träffade honom hastigt innan jag gick upp på rummet o han flinar när jag säger att jag blev rädd o ville inte åka mer. Jag konfronterar honom o säger att jag vet att du ville att jag skulle hamna i en backe jag inte klarar av, han småler och säger nej de ville jag inte...
                    Nu ligger jag här på sängen i rummet ensam o gråter o försöker sortera mina tankar. Det är bara kaos. Är jag bara fånig o överreagerar eller är han inte omtänksam? Jag ångrar nu att jag bokade resan. Min tanke var att det skulle bli kul o jag hade nog för höga förhoppningar.
                    Har läst en bok om personligheter och min man stämmer så bra in på en blå person. O jag är nog gul enligt den boken. Vi är så olika. Jag verkar vara så känslig o vill ha kul hela tiden. Han är så stel o verkar inte ha empati. Ibland känns det som att hans jobbarkompisar betyder mer än mig. Han smsar och meddelar oss att nu gör Asimov så och nu gör han det isv...det gör mig oxå ledsen. Vi då? Jag då? Kan du fokusera på oss? Nej mig gör han ledsen på skidresan genom att "råka" ta mig till en backe som jag inte klarar av? O det verkar han glad för o tycka är roligt? Jag blir inte klok på detta. Är jag för snäll? Varför bryr han sig inte mer om mig o min dotter? Jag känner mig så olycklig men min mask visar att jag är glad o lycklig. Mitt inre Är en enda röra av tankar. Varför blev det såhär?

                  • RoughTimes
                    RoughTimes commented
                    Editing a comment
                    Det hjälper inte att *ögonen öppnas*, inte om du inte förmår dig att agera. Och du agerar ännu inte på något minsta sätt. Du bara reagerar inom dig. Hela tiden, om och om igen på det sätt han förväntar sig och önskar. Du gör honom till viljes och du går honom till mötes, hela tiden.

                    Vill du få något annat resultat än hans hånflin så måste du börja göra på ett annat sätt. Du måste börja _agera_!

                • #10
                  Kan man göra nåt slags test för att se om han respekterar mig?

                  Comment


                  • #11
                    Kan man göra nåt test för att se om han ser mig som sin jämlike?

                    Comment


                    • #12
                      Tack för att ni alltid svarar när man skriver här, läste just det som vi skrev 2015. Inget är förändrat egentligen..inser jag.

                      Comment


                      • #13
                        Du kan ju testa detta

                        http://www.lovetestnow.com/sv/

                        Comment


                        • #14
                          Originally posted by Fyrabarn View Post
                          Kan man göra nåt slags test för att se om han respekterar mig?
                          Men du milde, vad behöver du mer för ett "test" än han hånflin när han hade lyckats lura dig till en backe som var över din förmåga

                          Comment


                          • #15
                            Originally posted by Fyrabarn View Post
                            Kan man göra nåt test för att se om han ser mig som sin jämlike?
                            Ja, DU kan göra många test. Börja med att räta på ryggen och sluta krypa för honom. Ta din dotter med dig och gör det ni två tycker är roligt. Skit i vad han tycker och sluta kräla för honom. DÅ ser du om han ser dig som en jämlike, vilket han alldeles klart inte gör i nuet. Men om du vaknar, rätar på dig och står upp för dig själv ett tag så kanske han också vaknar upp.

                            Men det betyder inte att det är säkert att han är beredd att erkänna dig som sin like med automatik.... men då ankommer det på dig att markera om du accepterar den underordnade rollen, eller inte. Du kan inte förvänta dig att andra ska _ge_ dig ett värde. DU måste (in)se och markera ditt eget värde först.

                            Comment

                            Working...
                            X