Announcement

Collapse
No announcement yet.

Förändring i sin terapi?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Förändring i sin terapi?

    Jag har gått i psykodynamisk terapi i lite mindre än tre år. 50 gånger har varit varje vecka och de resterande gångerna har varit varannan vecka. Jag tycker om min terapeut. Vi har en bra relation och jag upplever honom som duktig.

    Vad har då hänt med mig i min terapi? Jag har fått större självinsikt, vågar göra mer saker i mitt liv som jag inte vågat tidigare. Som tex starta eget företag, bestiga Kebnekaise och hyra bil i England. Nu gick det inte så bra med varken bergsbestigning eller företag, men det var ändå bra upplevelser.

    Men, vad har inte förändrats? Jag har svårt med sociala relationer. I min familj och gentemot min partner och barn funkar det för det mesta ok. Men, i övrigt har jag svårt. Jag tar åt mig mycket av skämt på mig bekostnad, svårt att lita på andra, konflikträdd, känner mig som en hackkyckling på jobbet. Jag har också en negativ livsbild. Som barn och ungdomar blev jag mycket utsatt och det har satt sina spår. Jag tror jag är en högskänslig människa. För det mesta mår jag inte bra, men sköter mitt jobb. Jag äter även SSRI.

    Så egentligen förutom en bättre självinsikt och att vara modigare så har mitt generaliserade ångest inte blivit bättre efter tre års terapi. Kanske faktiskt sämre. Är det så pdt funkar? Tar det så här lång tid? Eller borde jag byta terapeut? Eller inriktning? Jag gillar inte KBT, men det finns andra varianter också? Hur ska man resonera? Min terapeut har sagt att han tycker jag är betjänt av att gå kvar och han tycker jag svarar på behandlingen.

  • #2
    Med självmedvetenheten och "förväntan" till förändring så är det i och för sig inte konstigt att du mår sämre. Är kanske en del av processen.

    Men det finns ett problem med psykodynamisk terapi och det är det där med "mål". I alla fall de jag träffat jobbar inte med mål och bryr sig därför inte speciellt mycket om "utveckling". Utan varje session blir att småprata lite om veckan som varit. Vilket kan vara skönt för de som har det svårt socialt men som kanske ändå inte riktigt för en framåt.

    Ytterligare en komplikation är att terapeuten antingen direkt eller indirekt får betalt som egen företagare (även om förmedlat via vården så kan vara inhyrd av landstinget). Och därför kanske är lite ivrigare att behålla dig som kund än skulle vara om verkligen bara såg till ditt bästa. Kan vara omedvetet eller medvetet från terapeutens sida.

    Sedan har du det där med "stolthet". Det verkar sitta hårt inne för vissa terapeuter att acceptera att någon annan kanske passar bättre att hjälpa dig i den fas du är nu. Att de till och med kan ta illa upp om för det till diskussion att byta terapeut. Så du kan tyvärr inte riktigt lita på det där "han tycker jag är betjänt av att gå kvar och han tycker jag svarar på behandlingen".

    Men det kan naturligtvis också vara så att terapeuten ser saker du inte ser. Men då bör ju terapeuten beskriva det så du förstår och kan acceptera att du kanske gjort fler framsteg än du själv ser.

    På ett sätt är det ju ett test att du tar upp detta till diskussion med din terapeut. Att ta upp det du skriver ovan. Och att du är helt ärlig. Om terapeuten inte lyssnar eller inte klarar av att du tar upp den diskussionen, då är det nog inte rätt terapeut för dig. Men förstår det känns jättesvårt, för om terapeuten tar illa upp så står du kanske utan terapeut helt.

    För att testa KBT ett tag kanske ändå vore en bra idé? Att du tvingas träna på det som du tycker är svårt? Skriva listor, göra saker ni bestämt, följa upp tillsammans? Nu när du fått en grund i att fått ökad förståelse för varför du är som du är, att bryta mönster? Kanske kan din terapeut acceptera en "paus" men att du kan börja igen om KBT inte skulle fungera?

    Det kan ju vara så att ditt motstånd till KBT tidigare var välgrundat, att du faktiskt behövde en större förståelse för varför du fungerar som du gör. Men att ditt motstånd nu handlar om din rädsla. För är ju rätt "bekvämt" att slippa den typen av krav, och att ha en terapeut som lyssnar på vad du känner och tänker.

    Är inte lätt det där. Hur långt kan vi nå just nu, när för "övningar" en framåt och när är det bara destruktivt och skapar ökad ångest och mer rädsla? Hur kan vi veta hur långt vi kan nå och vad vi bara får acceptera hos oss själva? Hur vet jag att jag inte senare ångrar att bytt terapi eller terapeut och kan jag komma tillbaka till min terapeut och det är som innan om går åt helvete?

    Jag är ingen expert, bara några funderingar.

    Comment


    • #3
      Ska börja med att tacka för ett bra och klokt svar! Många bra infallsvinklar att grunna på.

      Jag har faktiskt vidrört det här med att sluta med min terapeut och han tog inte illa upp. Vi diskuterade det. Det var också då att han sa att han tyckte terapin gav effekt på mig.

      Ja, det är svåra frågor. En fråga som jag inte ställt är vilka framgångar terapeuten ser hos mig. Nu när jag mår sämre blir också självinsikten sämre.

      Och ja, jag har rädslor för att förändra mitt beteende. Det är 10 år sedan jag provade KBT så kanske har saker förändrats hos mig.

      Comment


      • #4
        Har gått i psykodynamisk terapi, och i början var det en terapiform som passade mig men fick aldrig lära mig knyta ihop säcken så att säga så all skit rensad men man kan ju inte älta allt i flera år någonstans måste man göra avslut och gå vidare. Och mina fobier mm försvann inte pga av allt ältande trots terapeuten lovade det. Vissa saker kan man inte prata bort som tex fobier för det krävs man utsätter sig för det som är jobbigt. Så har du svårt för sociala relationer kan du inte tala bort det du måste öva på sociala relationer så du lär om hjärnan. Jag fick kognitiv terapi efter den psykodymaiska och då fick jag verktyg för paketera ihop allt och mina fobier försvann och mycket annat.

        Comment

        Working...
        X