Announcement

Collapse
No announcement yet.

Blir inte av med tankarna!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Blir inte av med tankarna!

    Hej,

    Jag lever i en sund relation sedan flera år. Precis som alla relationer är den upp och ner. Vid flera ner-tillfällen har jag kommit att (helt utan att egentligen mena det) börja intressera mig för andra killar: en är en god vän till min man, en annan är en fd kollega och en tredje är en kille som precis kommit in i mitt kompisgäng. Jag tänker på dessa killar OFTA och funderar på hur jag ska skapa kontakt, även när jag och min man har det bra. Killarna är inte intresserad av mig men ändå stalkar jag dem på sociala medier och kollar när de är online. Bara för att jag vill veta och hoppas att de ska ta kontakt. Den ena killen har jag bara träffat två gånger men känner att jag redan har oproportionerligt många tankar om honom, som en besatthet, som jag inte kan bli av med. Jag stör mig själv med tankarna på dessa killar och det onaturliga intresse för deras liv vilket påverkar min vardag och samliv. Jag vill sluta och jag har försökt men tankarna kommer tillbaka :-( Jag har haft en depression (botad) tidigare i livet och jobbat hårt med min självkänsla under flera år. Jag vet att jag är en känslig person som lätt går upp i andras liv och gärna hjälper till att lösa problem. Just nu vill jag bara lösa mina egna tankar och vara fri från denna besatthet eftersom det nästan känns som ett tvång. När det gäller min relation till min man så finns det saker jag saknar. Jag har börjat tänka på det och såklart varför jag får dessa hang ups på människor i min närhet. Har ni något råd för hur jag ska tänka och göra för att bli av med tankarna?

    Tack!
    Mvh
    Sanny

  • #2
    EDIT: Jag såg i efterhand vilket forum det här 'nya inlägget' ligger i. Jag är ingen expert, jag beklagar att det blev fel.

    Hej, Sanny. God jul.

    Flera tankar går genom mitt huvud när jag läser om dina känslor. Den första direkt är att ärlighet mot din man skulle vara lösningen. Jag har en bitande misstanke att tankar och känslor som hålls gömda sätter sig fast i din tankeverksamhet, mer eller mindre starkt beroende på hur aktivt och desperat det hålls gömt. Varför egentligen? Vad är det som ger upphov till tankarna? Hur ofta utsätts du för en situation där tankarna behöver hållas gömda? Jag är absolut inte bra på neurologi, men rent beteendemässigt så lär tankarna återkomma när du utsätts för en situation där du påminns om att du har en hemlighet. I detta fallet så är det din man, hur tusen ska du kunna undvika det?

    Jag vill prata om dina känslor också, men jag vill inte luras om att jag har något diplom eller att jag tror att lösningen är något annat än att prata om detta. Antingen tala öppet med din man, som en människa till en annan som ska älska varandra; eller om det inte går för någon anledning så börja prata med en psykolog för att ventilera.


    När min killhjärna har gjort sitt så kommer min andra tanke in: Hur är läget? Är allt okej? Varför, och vartifrån, har du fått det här beteendet som verkar missbrukas och vara självdestruktivt? Gömmer du något?
    Jag mår själv rätt dåligt ibland. Ibland har det tagit en hedonistisk twist och jag försöker desperat tillfredsställa mig själv, när jag kunnat, för att bli av med en dålig känsla.
    Jag försöker att gömma någonting. Dränka det. Glömma bort det. Sudda ut det. Späda ut mina känslor. Blanda mina känslofärger med något som tar över. Än hur man visualiserar det.

    Finns det någonting som du mår dåligt över? Någonting i samband med när det här började? Tror du det här kan vara ett rop på hjälp - eller en revolt - eller hedonistisk självmedicinering?
    Det är absolut ingenting du behöver berätta för mig, men tänk på det. Fundera lite. Du var på ett sätt innan, sedan var du på ett annat. Vad hände? Var det plötsligt, eller fanns det någon oro/irritation som följt med dig?


    Okej, sådant känns ofta inkräktande att prata och gissa om. Skönt att ha det över. Går gärna direkt över till min tredje tanke:
    Den tid och det tankerum du lägger på detta nu är ej okej, ingen snack om den saken. Men om vi pratar lite om att flörta utanför relationen....Är det verkligen så katastrofalt?

    Det beror givetvis på din definition av 'flörta', men att prata med nya personer, bemöta nya tankar och skämta med en ny publik - kanske skaffa en ny vän - är det så himla fel? Är det vad ett förhållande innebär, är det vad vi ger upp för att dela vårt liv med en person. Är det ensamrätt till dig?

    Jag är själv allmänt kluven till förhållanden. Ska man behöva ge upp vissa, naturliga delar av sitt liv för någon annans osäkerhet? Det viktigaste är att du och din make är öppna och ärliga emot varandra. Människor utvecklas alltid, och om ni inte är öppna mot varandra så kommer ni behöva manipulera varandra för att hålla ihop. Bannemig det är starka ord, men om ni vill ge varandra näring så behöver ni vara ärliga med era liv. Ni behöver lita på varandra. Och om allt du vill i ärlighetens namn är att prata med nya personer eller uppleva en betydelsefull känsla av spänning och uppskattning, vad är då problemet? Vad är någon realistisk rädd för? Prata om det.



    För att avrunda där jag slutade: Prata om det.
    Du kanske behöver prata med nya personer för en bra anledning. Prata med din man och gå genom era tankar tillsammans. Är han stressad över något?
    Du har kanske börjat med ett självdestruktivt beteende för att dölja något annat. Prata om det, dela med dig till din man. Han ska vara din andra halva, din vän. Du vill vara med honom och du har ett verkligt problem du behöver prata om. Känslor manifesterar sig i många olika beteenden, i ditt fall så kan det vara med flörtande otrohet - ska du därför behöva skämmas för det och gömma dig? Vinner inte den mörka sidan då?
    Prata om det.
    Last edited by BDMannen; 2017-12-26, 04:39. Reason: skrev biologi men menade neurologi

    Comment

    Working...
    X