Announcement

Collapse
No announcement yet.

Var ska jag vända mig för att få hjälp?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Var ska jag vända mig för att få hjälp?

    Hej!
    Ber om ursäkt innan om min fråga inte är tillräckligt specifik eller har ställts förr. Men jag har inte energin att sitta och leta eller pussla ihop ett svar.
    Jag kastar ut den här i hopp om att jag kanske kan få någon bra ledning, eller inspiration.

    Vad jag behöver hjälp med, är råd för hur jag ska söka hjälp. Om det finns någon hjälp att få och hur jag gör. Jag känner mig så vilsen när det kommer till sjukvården, och jag vet inte om jag har rätt till hjälp, och om det finns någon att få. Ofta tänker jag att jag nog bara borde "bita ihop". Men jag är rädd att jag inte kommer klara livet själv, utan hjälp från någon.

    Växte upp med mamma och pappa skilda i en förort till stockholm. Enda barnet.
    Mamma har mått psykiskt dåligt under hela mitt liv, när jag var liten var det utbrott, hon gallskrek och blev röd i ansiktet (jag hade antagligen gjort nåt dumt, det minns jag inte, minns bara den hysteriska blicken hon hade). Hon har skrikit åt mig, gråtit, ibland varit snäll och rolig, lovat mig tusen saker som jag aldrig fick, hon har även slagit mig enstaka gånger. Vi kunde inte göra så mycket utanför hemmet, för mamma blev alltid nervös och oberäknelig när vi var bland folk. Idag har hon inga vänner och en problematisk relation till sin familj eftersom hon alltid skapar konflikter var hon än går.

    Pappa växte upp i en familj med egna problem, hans pappa drack för mycket och var 'elak' mot mamman, vad jag fått höra (jag har aldrig träffat min farfar, han dog tidigt), så min pappa har sagt till mig att det är troligen därför han stannade med mamma trots hennes beteende, han trodde att en relation "skulle vara så". Pappa är en humoristisk 'skön' person, men han har med sig ett mörker som jag tror han fick under sin uppväxt. Han är lite sluten när det gäller känslor, jag kan prata med honom om jag mår dåligt men jag känner inte att han har förmågan att förstå. Han är en sån som "biter ihop" och kämpar på.

    Pappa är också en ensam person. Han har inte jobbat på ungefär tio år, på grund av arbetsskada. Mamma är förtidspensionär eftersom hon inte kan sköta ett jobb. Båda lever stillsamma liv och umgås mycket med varandra trots att de inte är ett par. De har en relation som jag delvis tror att de har för att de inte vågar förändra sitt liv, det är till viss del en bra relation, då de har roligt tillsammans, delvis en destruktiv relation, då de trots att de inte är ett par beter sig som ett i mångt om mycket (även om de inte bor ihop). De har mycket konflikter.

    Under min uppväxt har jag och pappa byggt upp ett samförstånd när det gäller mamma. Vissa saker talar vi inte om för henne, för då blir det konflikt. Länge var det så att jag umgicks mer med pappa än med mamma, men nu är jag vuxen och umgås inte jättemycket med någon av dem. Föredrar dock fortfarande pappas sällskap över mammas, mycket för att mamma tar energi ifrån mig.
    Hon är inte längre aggressiv, nu är hon mer sådan att hon ältar gamla problem och använder mig som någon att "få ur sig allt" på. Det är dessutom jobbigt att ha en vanlig konversation med henne eftersom hon idag har svårt att följa med i en berättelse, hon har varit ensam för länge. Så hon kan ofta glömma bort vad jag jobbar med till exempel. Hon har trots detta en massa krav på mig. Hon vill att jag ska "hitta på saker" med henne som bio eller restaurangbesök, trots att hon inte klarat av att göra sådana saker på flera år på grund av sina sociala problem.

    Jag då. Jag växte upp i detta, många minnen från barndomen bestod i att jag var hemma i tystnad och "lyssnade" utåt efter vad mamma gjorde. Jag låtsades leka eller skriva eller läsa, om hon var på dåligt humör. Jag tror hon blev arg om jag bara satt där. Jag skämdes när hon bråkade med kompisars föräldrar.
    Tror jag fick något slags utlopp för mina instängda känslor när upptäckte alcoholen som 16 åring, efter det drack jag massor varje helg i flera års tid. det var fest hela tiden. Tog inte hand om mig själv som jag borde utan "umgicks" med folk jag inte kände över huvud taget och utsatte mig för risker utan en tanke, kunde åka helt ensam som 18 åring till en fest på andra sidan stan med folk jag aldrig träffat och vara borta hela natten.

    Sen rullade det på ganska bra i ett par år. Jag fick ett heltidsjobb och höll på med det. Bestämde mig för att börja plugga. Träffade min expojkvän i skolan och vi blev sambos. Ungefär ett år in
    i studierna skulle jag på praktik, där fick jag en panikattack för första gången. Minns att vi satt i ett lunchrum och skulle äta lunch, och jag kände en känsla av att jag inte visste hur man för gaffeln till munnen, kände en overklighetskänsla och en rädsla.
    Detta började även hända när jag var i tunnelbanan eller på pendeltåg, och i situationer när jag skulle äta middag med folk. Minns speciellt att jag tyckte att det var obehagligt att äta söndagsmiddag med exets familj, trots att de var jättesnälla. Jag kände mig som ett UFO i den situationen, som att jag satt och spelade en roll som inte var jag.

    Då tog jag kontakt med en psykolog privat. Jag hade hört mycket negativt om den kommunala sjukvården och ville få hjälp snabbt. Jag visste att mamma inte fått hjälp i den "vanliga" sjukvården osv. Så jag började gå hos en psykolog inne i stan och jag gick där från och till i några år, kanske 4 år totalt (med vissa avbrott). Vi satt bara och pratade, så det var inte kbt eller något sådant.
    Det gav mig en hel del, jag insåg överhuvudtaget inte innan att min uppväxt hade med mitt mående att göra, så bara att inse det var en stor sak.
    Hon hänvisade mig efter några månader till en privat läkare som jag träffade, hon var väldigt snäll, lite som en mormor. Hon skrev ut sertralin vilket jag nu tagit i ca 4 år.

    Så jag gick 4 år på sertralin, oron blev bättre av det. Jag hade mindre ångest. Hoppade av utbildningen jag först gick på (gjorde aldrig klart min praktik men blev godkänd ändå, men jag vågade inte göra sista praktiken). Jag fick upp ögonen för en annan utbildning, nu i efterhand vet jag inte hur jag tänkte med den, det är en allmän utbildning som inte direkt leder till något specifikt jobb. Jag gick nästan hela den utbildningen (har exjobbet kvar).
    Det komiska är att även där fick jag för mig att jag skulle göra en praktik (frivilligt), Jag kom dit och fick en uppgift att göra (ensam) under ett par veckor, som var alldeles för stor och omfattande för mig. Jag satt där i ett par dar i ett rum som tilldelats mig, och kände mig totalt malplacerad. Det slutade med att jag "sa upp mig" från praktiken.
    Efter det började jag på ett nytt jobb, det var slut med exet och jag flyttade till en ny del av staden. Jobbade på och allt gick ganska bra i några år. Plugget gled ut i sanden.
    Efter att ha jobbat i två år till i samma bransch som jag började i som 20-åring, kände jag dock att jag var så otroligt less på det. jag ville ha mer utmaning i jobbet, kunna "utvecklas" som det så fint heter.
    Det blev en period på jobbet där som jag mådde väldigt dåligt, var sjukskriven några veckor, bröt ihop och började gråta under arbetstid, vet inte riktigt vad som hände nu i efterhand.
    Gick till vårdcentralen under samma period och fick en kontakt med en kurator eller psykolog eller vad hon var, 4 samtal.

    En vän till mig började läsa en utbildning inom IT för ett år sedan. Så jag bestämde mig för att också göra det. Har alltid tyckt att det verkar roligt med IT.
    Så nu pluggar jag en ny utbildning. Är 31 år och har raderat den första utbildningen från min CV för jag tycker att det ser så hattigt ut. Jag vill inte att eventuella arbetsgivare ska se att jag varit så virrig och obestämd med vad jag ska göra, de kanske inte tror att jag är att lita på. Och helt ärligt så tvivlar jag på mig själv också.

    Så, efter den långa berättelsen så är jag här nu. Utbildningen jag går nu skulle kunna leda till ett jobb som passar mig och en relativt trygg framtid.
    Men nu ska jag ut på praktik igen snart,
    Jag tvivlar otroligt mycket på mig själv och får verkligen pressa mig själv för att plugga och göra allt jag ska, det är som att jag vill sabotera för mig själv. Jag gillar ämnet och tycker att det är roligt, men eftersom jag vet att jag måste uppnå vissa kunskapskrav inom arbetslivet sen så är det som att det får mig att bara vilja ge upp. Tänker en hel del på självmord, inte på ett seriöst sätt, men ändå. Vill liksom bara slippa allt. Lägger mig ofta i sängen när det är som värst och bara sover. Det är som en flykt och jag minns att jag gjorde så också som liten när saker var jobbiga, la mig ner och blundade.

    Kanske bör tillägga att den läkaren jag gick till privat, rådde mig att gå av sertralinet i sommras, vilket jag gjorde under några månader. Gick ner ca 25 mg/månad och är nu helt utan sedan ca 4 månader. Det funkar helt ok, har inte panikatacker längre. Men undrar om jag inte borde ha fortsatt.
    Hon sa att hon trodde att jag skulle klara mig utan. Jag klarar mig, men det känns så skört allting.

    Jag vill bara slutföra min utbildning och få ett ok jobb, det behöver inte äns vara ett bra jobb, vill bara få känna att jag klarar att slutföra någonting.
    och är så rädd att jag inte ska klara av utbildningen, bli tvungen att gå tillbaka till mitt gamla jobb, bli olycklig och bitter över detta, ta ut det över min sambo och sen lämnar han mig.

    Det känns nu som att jag fått viss hjälp, men ändå inte, och jag vet inte vart jag ska vända mig för att komma vidare. Jag vill komma över min ångest en gång för alla och bli normal. Går det?
    Borde jag börja med sertralin igen eller söka ny hjälp?


    Mycket tacksam för råd.
Working...
X