Announcement

Collapse
No announcement yet.

Känner ingenting när jag borde vara överlycklig. Vad är det som händer??

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Känner ingenting när jag borde vara överlycklig. Vad är det som händer??

    Hej... Jag mår jättekonstigt och kan för mitt liv inte förstå varför. Skulle vara väldigt intressant att höra om det finns någon förklaring till detta.. det gör det ju säkert, men jag förstår det inte.

    Jag har under de senaste åren varit i en fruktansvärt jobbig situation p g a min arbetsgivare, och mått sämre och sämre psykiskt. Sagt upp kontakten med de vänner jag haft för att jag märkte att när jag själv mådde dåligt, var det ingen som orkade eller var intresserad av att lyssna på mig. Min funktion hade varit att lyssna och lyfta mina mina vänner, men som sagt kom jag på att när jag mådde för dåligt för att göra det, då var jag inte intressant längre. Så jag har varit helt ensam senaste åren.

    Situationen med arbetsgivaren utmynnade nyligen i att de ville köpa ut mig, men de kunde inte ens vara ärliga i det utan gav mig "valet" att arbetsträna på den arbetsplats jag blivit sjuk på och fick ångest av att vistas på - eller att säga upp mig med ett halvårs lön och hjälp via ett outplacementföretag att hitta nytt jobb. Jag "valde" outplacement till slut och skulle börja gå på deras kontor här i stan. Jag hade då börjat känna att jag ville flytta tillbaka till min hemstad och frågade om jag kunde få hjälp via kontoret där ( de har kontor över hela Sverige ). De var dock tveksamma till detta då de dom inte hade något samarbete över länsgränserna och tjänsten var beställd i detta län / landsting.

    Facket ville att jag inte skulle gå med på att acceptera outplacement, men efter alla kränkningar som skett så varken orkade jag eller ville tillbaka till den arbetsgivaren. Jag ville istället göra en anmälan. Detta sade facket att de trodde att de inte kunde hjälpa mig med.

    Jag orkade som sagt inte vara kvar i staden jag bodde längre utan ville bara bort från allting nu, allt som påminde mig om de åren som varit. Jag var ju dessutom ensam och hade inga vänner, och hela min släkt bodde i en annan stad. Jag flyttade därifrån när jag var yngre men nu kände jag att jag ville flytta hem igen. Jag fick dock ingen bostad, och jag kunde inte ta lån till någon heller eftersom min inkomst från FK var för låg. Även att jag hade pengar sparade till handpenning så fick jag inte resterande lån beviljat.

    Så var min situation.

    Nu - inom loppet av en vecka.. så har följande hänt:

    - Jag har kommit i kontakt med en f.d kollega som gratis kommer att ge mig traumabehandling. Hen har en mottagning i city där hen utför EMDR, hypnos etc.
    - Jag har fått tillgång till lägenhet i min hemstad - och jag behöver inte betala hyra.
    - Jag kommer att gå från att vara helt isolerad till att ha en stor släkt och vänner från grundskole- och gymnasietid
    - Outplacementföretaget jag skulle få hjälp av här i stan har info att jag beviljas hjälp av lokalkontoret i min hemstad
    - Jag har blivit meddelad från facket att jag ska träffa ombudsmannen och det låter som jag kommer att beviljas juristhjälp


    Jag borde vara så lättad och glad att jag flög omkring och jublade konstant. Istället är jag helt paralyserad och känner absolut ingenting alls. Jag är helt känslomässigt avdomnad!!
    Jag fattar det inte. Någon annan som gör det...?

    Weird...

  • #2
    Jag skulle varit mycket förvånad om du varit lättad och glad så att du flög omkring och jublade konstant.

    Du har tills nu varit "the underdog". Du har kämpat mot orättvisa, kämpat för att orka. Kampen har blivit dit liv och också varit ett sätt att själv vara utan skuld. Något som "drabbat dig".

    Nu är du plötsligt ansvarig för ditt liv. Beslutet att byta jobb. Beslutet att flytta. Beslutet att just flytta "hem". Om du socialt misslyckas nu så kommer du klandra dig själv. Om det inte blir bra på nya arbetsplatsen så kommer du klandra dig själv. Och kanske rädd att du kommer att känna det som ett misslyckande att flyttat hem, att du gör det med svansen mellan benen. Rädd vad andra ska tänka men framförallt rädd vad du ska tänka om dig själv.

    Även om rätt beslut, även om du med din kamp ordnat en positiv förändring, så är det inte så konstigt att vara rädd. Jag skulle också vara helt paralyserad.

    Men det som är bra är att det är övergående. Du behöver detta. Och vet du, det spelar ingen roll om jobbet blir bra eller inte. Spelar ingen roll om det inte blir så bra som du hoppats. Givetvis en del tur, men du tog kontrollen. Du skapade förändring. Du värnade om dig och ditt mående. Stod upp för dig själv. Så inget som händer härnäst är ett misslyckande.

    Du satte detta i rullning, något positivt, och kan göra det igen. Men ett steg i taget. Och nu tar du detta. Så får du se vad som händer sedan.

    Det är naturligt att vara rädd.

    Jag är ingen expert, bara några tankar.

    Comment


    • #3
      Jo, sedan det med anmälan hit och dit. Det kanske är rätt för dig, att du behöver det. Eller rätt för att du inte vill det ska hända någon annan. Eller rätt av princip.

      Men kom ihåg att kampen för "upprättelse" också suger energi. Så se det inte som en skam i om du känner du inte orkar med det. Du avgör det, vad du vill rikta din energi mot. Och om du kan stå ut med att de inte "bestraffats" som du känner gjort dig orätt. Sedan finns ingen försäkran att du kommer att få din upprättelse så du tar en risk att bli ännu mer kränkt.

      Allt har ett pris.

      Comment


      • #4
        Tack att du tog dig tid att svara, men jag känner mig inte rädd.

        Jag är inte orolig för att det kommer att bli ett misslyckande. Jag var bra på det jobb jag gjorde. Jag är bra på det. Vi fick en ny chef som inte var så bra på det jobb hen gjorde, däremot. Bland annat särbehandlade hen vissa i personalen; en del blev positivt särbehandlade och favoriserades - och en del negativt och ignorerades. Det blev splittringar i personalgruppen och en väldigt dålig arbetsmiljö. Folk som jobbat där länge sade upp sig eller bytte arbetsplats. Jag blev sjukskriven.

        Under såväl sjukskrivningen som nu i rehabprocessen har arbetsgivare inte tagit sitt ansvar. Jag begärde att få komma till annan arbetsplats när jag skulle börja arbetsträna men nekades detta. Arbetsgivare har omplaceringsskyldighet innan de tar till det sista steget i rehabprocessen - outplacement. Eftersom arbetgivare inte har några godtagbara anledningar till uppsägning, gav de mig istället ett omöjligt "val" så jag fick säga upp mig själv. Så, jo, jag är faktiskt utan skuld -och det är faktiskt något som har "drabbat" mig.

        Det är inte bara min känsla att de har gjort mig orätt, så det handlar inte om anmälan hit och dit. Jag vet att du menade väl, men det känns lite tråkigt att du tog för givet att det bara är mina "känslor" att jag vill ha upprättelse och anmäla hit och dit.

        Mvh
        Last edited by Tisteln; 2017-11-16, 16:20.

        Comment


        • #5
          Jag uttryckte mig tydligen slarvigt.

          Jag skrev just det du skrev, att du INTE har skuld i det som hänt. Att just ÄR något som "drabbat dig".

          Men att nu när du tagit kontrollen (med lite tur men framförallt för att du så modigt och starkt pushat för din rätt) så kan det bli mer skrämmande än den situation som var usel. Usel men som du kände till och visste du inte kunde kontrollera. Den nya situationen har du skapat och när varit utom kontroll och plötsligt fått den så kan för många vara skrämmande.

          Men om du säger att du inte är paralyserad och känslolös för att din hjärna försöker att undkomma känslorna av rädsla inför det nya och de svåra val du gjort, så är det så som du säker. Jag kan bara ge tänkbara teorier och i detta fallet utifrån hur jag själv hade reagerat eller upplevt.

          Var slarvigt skrivet "hit och dit". Menade bara att trots du vet du har rätten på din sida så kanske det mynnar ut i ingenting och att det känns värre än innan. I livet så måste vi välja våra strider, vad som är meningsfullt att strida om och vad vi själva mår bra av eller inte.

          Men kanske är denna striden den strid du känner du måste ta och då ska du naturligtvis göra det. Du vet vad du måste eller inte, vilka strider du behöver ta.

          Ber om ursäkt för otydligheten och den slarviga formuleringen.

          Comment


          • #6
            Ja, det blev nog lite fel... Det var det du skrev att den kamp jag varit tvungen att föra har "varit ett sätt för mig att själv vara utan skuld" som jag hakade upp mig på. Eftersom jag faktiskt inte har någon skuld i det hela så kändes det lite som ett påhopp.

            Men det är helt ok, jag godtar ursäkten. Inte helt lätt att uttrycka sig korrekt, alltid. :-)

            Jo, det är så som jag säger.. jag är inte rädd. Inte förväntansfull. Inte nyfiken vad som kommer att hända. Jag känner ingenting, förutom att det känns hemskt att inte känna någonting.



            Comment

            Working...
            X