Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Nekad vård igen - öppenpsykiatrin ger ingen psykoterapi

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Nekad vård igen - öppenpsykiatrin ger ingen psykoterapi

    Jag undrar vad jag ska göra då jag varit inom öppenpsykiatrin sedan 2015 för ångest och depression och haft en terapi men denna fungerade inte pga dålig personkemi med terapeuten och flera andra anledningar.

    Nu valde jag att nyttja det fria vårdvalet som så många uppmanar en att göra och vad händer då? Jag får då vänta i flera månader först för att komma till den nya mottagningen och jag blir specifikt remitterad för psykoterapi. Väl där så säger psykologen att de inte ger psykoterapi utan "psykologisk behandling" som är en omskrivning av att de inga resurser har för att ge någon behandling eller vård utan enligt psykologen är det enbart träffar var tredje vecka.

    Det är inte en behandling och jag mår för dåligt för att ha så sporadiska kontakter som dessutom inte blir psykoterapi utan mer stödsamtal. Jag har nu varit så pass länge i öppenpsykiatrin att jag utgår från att det inte går att få någon hjälp. Det är ingen mening att byta mottagning då vården är lika usel överallt och det finns heller inte privata terapeuter med landstingsavtal där jag bor, det har jag undersökt och tagit upp många gånger med de olika behandlare jag haft genom åren. Utbildningsterapier är inte ett alternativ. (Stockholms läns landsting). Då jag är arbetslös kan jag inte betala för privat terapi och jag mår för dåligt för att arbeta och på så sätt kunna få råd med terapi.

    Uppenbarligen så är det så att det inte finns något som helst ansvar hos behandlare, chefer eller landstingspolitiker utan man blir nekad vård och när man som patient anser att vården inte är tillräcklig så är det "gatan" som gäller, dvs man blir utslängd utan att må bättre eller ha fått behandling. Patientnämnden kan inte mycket göra då de inte kan ålägga mottagningarna att ge en viss vård.

    Någon som vet hur man kan göra eller ska man bara acceptera att det inte går att få någon vård?

  • #2
    Är det inte bättre att acceptera den vård/psykologiska behandling som du trots allt blir erbjuden än att i protest ställa dig själv "på gatan" för att det som kan erbjudas inte ser ut på det exakta sätt som du vill? Var tredje vecka måste väl vara bättre än ingen vecka alls, tänker jag?!

    Eller tycker du att jag tänker fel här?

    Ibland (eller ganska ofta tyvärr) så ser ju förutsättningarna, speciellt i offentlig verksamhet, inte ut som man önskar... men istället för att stånga pannan blodig i sina försök att gång på gång flytta på berget så kan man ju tänka på uttrycket "om inte berget kan komma till Mohammed, så får Mohammed komma till berget". Det tänker jag skulle kunna vara en utgångspunkt/arbetshypotes som i nuläget åtminstone inte borde försämra dina förutsättningar att successivt nå ett bättre psykiskt välmående/stabilitet.

    Comment


    • #3
      När du bytte ställe blev det ingen överföring mellan första och andra stället så brukar det fungera så det inte blir något glapp och det nya stället får ta del av gamla ställets journalanteckningar mm? Eller valde du att sluta och sen söka nytt. Jag hade sagt till det ställe jag är nu och förklarat att jag behöver behandling regelbundet om ni inte kan erbjuda det så får ni hjälpa mig vidare, släpp inte det stället utan gå dit kanske de upptäcker efter ett par gånger att nä denna klient behöver mer träffar än va tredje vecka. Plus alltid lättare bli remitterad till andra ställen mm om man redan har en etablerad samtalskontakt någonstans.

      Comment


      • #4
        Då det blir mer väntan än behandling vid så sporadiska kontakter så mår jag sämre av att vänta än vad jag får ut av ett samtal på 45 minuter var tredje vecka. Dessutom kommer inte psykologen att komma ihåg speciellt mycket av det jag berättat då hon har så många patienter totalt sett och det blir därför mer att bara kartlägga och upprepa problem än vad det blir att faktiskt få behandling för dem. Så jag anser att det inte bara är att acceptera och ta det för att "det är bättre än inget" eftersom det handlar om resursbrist och inte baseras på mitt hälsotillstånd.

        Originally posted by RoughTimes View Post
        Är det inte bättre att acceptera den vård/psykologiska behandling som du trots allt blir erbjuden än att i protest ställa dig själv "på gatan" för att det som kan erbjudas inte ser ut på det exakta sätt som du vill? Var tredje vecka måste väl vara bättre än ingen vecka alls, tänker jag?!

        Eller tycker du att jag tänker fel här?

        Ibland (eller ganska ofta tyvärr) så ser ju förutsättningarna, speciellt i offentlig verksamhet, inte ut som man önskar... men istället för att stånga pannan blodig i sina försök att gång på gång flytta på berget så kan man ju tänka på uttrycket "om inte berget kan komma till Mohammed, så får Mohammed komma till berget". Det tänker jag skulle kunna vara en utgångspunkt/arbetshypotes som i nuläget åtminstone inte borde försämra dina förutsättningar att successivt nå ett bättre psykiskt välmående/stabilitet.

        Comment


        • #5
          En remiss skickades där det tydligt framgick att det är en psykoterapi jag söker men sen gör ju den mottagande mottagningen som de vill ändå. Jag har nämnt att jag inte tycker det blir någon kontinuitet och jag ska ta upp det igen men då ingen har något absolut ansvar så resonerar de ju bara så att passar det inte så sök dig någon annanstans. Det är just det som jag insett inte fungerar, i alla fall inte inom SLL, men däremot kan mottagningarna alltid skydda sig med detta, de behöver aldrig ta något ansvar för att en patient inte upplever vården som tillräcklig. Jag håller helt med dig i att man ska hålla sig kvar och inte sluta själv men jag vet flera fall där patienter skrivs ut utan att veta om det och att mottagningen sen bara skyllt på att man varit missnöjd eller liknande. Sen, även om de skulle tvingas att återta en patient pga felaktigt hanterande, så tar ju det i sig kanske flera månader.

          Originally posted by emil i lönneberga View Post
          När du bytte ställe blev det ingen överföring mellan första och andra stället så brukar det fungera så det inte blir något glapp och det nya stället får ta del av gamla ställets journalanteckningar mm? Eller valde du att sluta och sen söka nytt. Jag hade sagt till det ställe jag är nu och förklarat att jag behöver behandling regelbundet om ni inte kan erbjuda det så får ni hjälpa mig vidare, släpp inte det stället utan gå dit kanske de upptäcker efter ett par gånger att nä denna klient behöver mer träffar än va tredje vecka. Plus alltid lättare bli remitterad till andra ställen mm om man redan har en etablerad samtalskontakt någonstans.

          Comment


          • #6
            Originally posted by Cleo2 View Post
            Då det blir mer väntan än behandling vid så sporadiska kontakter så mår jag sämre av att vänta än vad jag får ut av ett samtal på 45 minuter var tredje vecka. Dessutom kommer inte psykologen att komma ihåg speciellt mycket av det jag berättat då hon har så många patienter totalt sett och det blir därför mer att bara kartlägga och upprepa problem än vad det blir att faktiskt få behandling för dem. Så jag anser att det inte bara är att acceptera och ta det för att "det är bättre än inget" eftersom det handlar om resursbrist och inte baseras på mitt hälsotillstånd.
            Ja, du har redan bestämt dig för hur det skulle bli för dig, och även för psykologen.....om du skulle komma så långt att du skulle ge det de kan erbjuda en chans. Sådant är såklart svårt, för att inte säga omöjligt, att argumentera emot.

            Så hur tänker du dig själv att du ska gå vidare då?

            Bara en sak till.... du får acceptans att låta som ett skällsord, som något extremt negativt. Det är det inte alltid enligt mig. Inte sällan så är det tvärtom en stor del av framåtskridande och nyorientering. Men det tar ofta tid att komma till den insikten, smärtsam tid.
            Last edited by RoughTimes; 2017-09-16, 13:27.

            Comment


            • #7
              Jag har redan träffat psykologen en gång och det är inte bara lite samtal i allmänhet som jag blev remitterad för utan en psykoterapi som bygger på regelbundenhet och att en relation etableras med terapeuten. Att det råder resursbrist och att personer med psykisk ohälsa inte prioriteras i samhället är inget jag tänker godta och behöva må dåligt för. Jag ska ta ärendet till Patientnämnden och om det sen inte ger något får jag se då hur jag gör.

              Ja, för mig är acceptans i just det här specifika läget förenat med lidande och ett dåligt mående varför det varken handlar om attityd eller inställning. Att använda någon slags mindfulness eller "inre resa" för att resurser inte finns, det är ofta sånt kommer upp i kontakt med vården trots att man söker vården för just vård, inte för att ägna sig åt självhjälpsböcker, meditation och liknande. Sådant förstår jag själv och gör redan i min vardag som promenader osv osv, här handlar det om psykoterapi, en behandling för depression.

              Originally posted by RoughTimes View Post

              Ja, du har redan bestämt dig för hur det skulle bli för dig, och även för psykologen.....om du skulle komma så långt att du skulle ge det de kan erbjuda en chans. Sådant är såklart svårt, för att inte säga omöjligt, att argumentera emot.

              Så hur tänker du dig själv att du ska gå vidare då?

              Bara en sak till.... du får acceptans att låta som ett skällsord, som något extremt negativt. Det är det inte alltid enligt mig. Inte sällan så är det tvärtom en stor del av framåtskridande och nyorientering. Men det tar ofta tid att komma till den insikten, smärtsam tid.

              Comment


              • #8
                Originally posted by Cleo2 View Post
                Jag har redan träffat psykologen en gång och det är inte bara lite samtal i allmänhet som jag blev remitterad för utan en psykoterapi som bygger på regelbundenhet och att en relation etableras med terapeuten. Att det råder resursbrist och att personer med psykisk ohälsa inte prioriteras i samhället är inget jag tänker godta och behöva må dåligt för. Jag ska ta ärendet till Patientnämnden och om det sen inte ger något får jag se då hur jag gör.

                Ja, för mig är acceptans i just det här specifika läget förenat med lidande och ett dåligt mående varför det varken handlar om attityd eller inställning. Att använda någon slags mindfulness eller "inre resa" för att resurser inte finns, det är ofta sånt kommer upp i kontakt med vården trots att man söker vården för just vård, inte för att ägna sig åt självhjälpsböcker, meditation och liknande. Sådant förstår jag själv och gör redan i min vardag som promenader osv osv, här handlar det om psykoterapi, en behandling för depression.

                Alltså acceptans handlar ju inte om att promenera eller inte. Men både promenader, mindfulness, meditation och självhjälpsböcker kan väl iof fungera som hjälp på vägen mot acceptans. Kan nog ses som en form av vård det med, i synnerhet när det gäller depression mm. Finns psykiatriker som reser runt och föreläser om vikten att röra på sig, som den viktigaste tjänst man kan göra för sin hjärna och dess inverkan på individens psykiska välbefinnande. Men vad vet jag...

                I vilket fall, så önskar jag dig lycka till framöver med vad du än tänker lägga din energi på!
                Last edited by RoughTimes; 2017-09-16, 18:13.

                Comment

                Working...
                X