Announcement

Collapse
No announcement yet.

Livet springer ifrån mig...

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Livet springer ifrån mig...

    Om att livet springer ifrån mig. Jag tänkte försöka beskriva hur jag känner mig, och hoppas att någon orkar läsa, och kan se med andra ögon, och kanske ge mig tips och råd. Jag är 39 år.

    Det känns som att alla får vara med och leka, utom jag. Det känns som att jag står och tittar på medan andra lever sina liv. Det känns som att jag befinner mig i en rondell, men hittar inte vägen ut. Det känns som att jag står och trampar på stället, och tar mig ingenstans. Känns som att jag befinner mig i en glasbur och ser livet pågå och passera utanför, men jag tar mig inte ut. Jag känner mig som en segelbåt utan segel. Detta låter ju fruktansvärt deprimerande! Och det är det, men jag är för övrigt en person som trivs på mitt jobb, har två fina barn, trivs hyfsat där jag bor, har många vänner, och är egentligen en glad, social människa, som det inte sitter fast hos. Jag tror ingen som känner mig kan gissa att jag känner så som jag beskrev ovan.

    Jag vill sätta mig vid ratten och ta kommandot över mitt liv, men det känns som att jag är fullständigt bakbunden. Jag vet vad jag vill med mitt liv, men får inte till det!! Varför??? Här vore det enkelt att skylla ifrån mig på andra och på olika omständigheter, och det tänker jag delvis göra också, men inte bara. Att jag har hamnat i glasburen, i rondellen, på sidan av andra som leker, trampar på samma ställe osv, beror helt klart till stor del på mina felaktiga val i livet. Det är en annan historia varför jag gjorde dessa val, men kortfattat troligen pga rädsla, brist på bättre vetande just då, och brist på styrka hos mig. Detta, plus andra människor och olika omständigheter har lett till mina val. Jag visste någonstans att de partners jag har valt i mitt liv, inte var de rätta, men ändå varit kvar, ett tag, ibland lite längre osv. Jag fick två underbara barn med en av dem. Men jag har gått igenom mycket smärta, svek och sorg under de senaste 10 åren, med tre olika partners. Men jag gjorde det som kändes rätt då (fast troligen visste jag innerst inne att det var fel), och jag kan ju inte ändra på det nu. Men från och med nu kan jag börja göra rätt val och inte styras av rädslor och hela tiden ta den enkla vägen, vilket jag också har börjat göra.

    Mina felaktiga val har lett till att jag har varit ensamstående stora delar av de senaste tio åren, för att inte säga hela tiden. För i ett av förhållandena, jobbade min partner borta på veckorna, så jag var själv mycket, plus att han inte alls var intresserade av mina barn. Mitt senaste förhållande var ett distansförhållande i tre år, vilket såklart innebar mycket ensamhet (dock en underbar man var han, både för mig och barnen). Jag tog det tuffa beslutet att avsluta det förhållandet eftersom båda satt fast på sin ort, och det kunde inte leda till något mer, det jag vill ha i mitt liv. Så trots att jag älskade honom, avslutade jag med honom för att det långsiktigt skulle kunna bli bra för mig och barnen. Och det var ett år sen, och starten för mina rätta val i livet (fast jag tvivlade i många månader på om det var rätt beslut, men det känns så nu).

    Vad mer än ensamhet har mina felaktiga val i livet inneburit? Jo, dålig ekonomi pga ensamståendeheten. De senaste nio åren har jag varit föräldraledig 2 år, arbetslös 2 år, pluggat på universitet 3 år och jobbat de senaste 2 åren. Av dessa nio år har jag bott ihop med någon i ett år bara, vilket inte gjorde någon skillnad ändå. Så pengar har varit en bristvara, vilket såklart tär på orken också.

    Så det känns som att jag har legat i koma i nio år och nu vaknat och insett att någon annan har levt mitt liv, gjort fel val och att jag nu måste sopa upp skärvorna efter detta. Det är min känsla, vad f..n hände? Hur kunde det bli så här? Vad har jag gjort med mitt liv?

    Okej, sätta mig vid ratten... Vad vill jag? Jag vill leva i ett tryggt kärleksfullt förhållande, äga ett hus, resa, göra mysiga utflykter med barnen/familjen, ett meningsfullt jobb som jag trivs med (det har jag), några husdjur (katt, hund, kanin), få utöva mina intressen (dans, rida, spela golf, fjällvandra mm), njuta av god mat, ha närhet, kärlek och sex. Jag vill ha någon att planera vardagen och livet med. Okej...Vad krävs för att få detta? Jo...för att få ett förhållande, närhet, kärlek, sex, planera vardagen och livet med någon, krävs en partner. Det har jag inte. För att få ett hus, kunna resa, göra utflykter, utöva mina intressen krävs pengar. Det har jag inga. För att kunna ha husdjur (katt har vi redan), såsom hund och kanin och kanske bedriva lite avel, behövs pengar och ett hus (lite svårt när man bor i lägenhet). Jag har inga pengar och inget hus. Då återstår god mat...japp, härligt!

    Jag tänker och grubblar på hur jag ska kunna få till mitt liv som jag vill ha det, utifrån de förutsättningar jag har nu...ingen partner och inga pengar...men det är här ratten låser sig och jag tar mig ingenstans. Det är här jag inte hittar ut ur rondellen, det är här jag står och trampar på samma fläck och benen kan inte gå vidare och vet inte vilket håll de skulle gå åt heller. Så vad göra nu? Jag försöker tänka positivt, jag försöker göra det bästa av situationen. Jag har försökt haft husdjur i lägenheten, det går inte. Jag försöker spara ihop pengar för att göra utflykter, upplevelser och resor, det går inte. Jag både försöker och inte försöker hitta en partner, det går inte. "De rätta" växer inte på träd och den här gången är ribban hög. Jag jobbar redan heltid och kan inte få upp lönen mer, så mer pengar får jag inte tag i.

    Gilla läget bara? Jag gillar inte läget, jag har försökt låtsas, men det kommer bara ikapp mig. Sorgen kommer ikapp. Över hur allt har varit och hur det är. Känslan av att känna sig halv och tom. Att vara en segelbåt utan segel. Att se "alla andra" ha och göra det jag vill ha och göra...det gör ont! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan ta ratten och köra iväg, men jag hamnar bara i den där j...a rondellen hur jag än gör. Min slutsats är att jag får leva med detta helt enkelt. Leva med att vara halv och ledsen. Någon som har något bra att säga? Tips? Nya ögon? Råd? Idéer? (och ni som får energi av att skälla och sparka på de som ligger ner, kan strunta i att skriva, jag vet att såna finns på denna sida)

    Det kanske är något fel på mig som inte kan må bra utan mina drömmar, utan en partner, utan pengar, jag vet inte! Jag kanske behöver ett wakeupcall. Fast i mitt jobb jobbar jag med utsatta människor, och vet hur bra jag egentligen har det, jämfört med vissa, men ändå står jag där och mår inte bra....Det är oerhört jobbigt och energikrävande att känna sig ledsen, maktlös, halv och ensam!!! Och jag vet att mina barn påverkas av hur jag mår tyvärr!!

    Hoppas någon orkar läsa detta, annars har jag i alla fall fått skriva av mig...

  • #2
    @keep on searching Shit det var mycket känslor.

    Har tyvärr inga goda råd att ge dig. Men jag har läst hela din text.
    Kan säga att den berörde mig.

    Någonstans i texten kan jag ändå utläsa att du har humorn och glimten i ögat.

    Känner mig lite dum nu, men skulle vilja komma med bra råd eller tips. Du som hjälper så många andra.

    Ärligt och mina funderingar.
    Tror inte det är något fel på dig. Tror faktiskt du är en helt underbar människa.
    Lite beroende på hur man bar (vilken ort) så kan det vara olika förutsättningar att träffa någon. Det är inga problem att skapa ett distansförhållande.
    Men sen är det som det är med distansförhållanden. Det spontana är borta för avståndet. Man sitter oftast fast med sitt liv och så mycket man måste ta hänsyn till.
    Sen kan det vara skrämmande ibland att skapa relation på orten. Helst om det är en mindre ort. För tänk om det inte håller.

    Men du har rätt i att det finns massor med kandidater.
    Sant är ju att för de flesta så är tvåsamhet också en ekonomisk styrka och trygghet att falla tillbaka på.

    Nä jag vet inte. Massa löst snack från mig till dig. sorry!! för det. Har läst och känner med dig

    Comment


    • keep on searching
      keep on searching commented
      Editing a comment
      Tack, det betyder mycket att du ville läsa och visa din medkänsla! ibland är det skönt att bara bli lyssnad på oxå, även om råd och idéer tacksamt tas emot. Tack!!

  • #3
    Keep on, jag läste även ditt svar i Ensamståendetråden, tack! Där framstod du som relativt "positiv" inför framtiden, men här känns det mörkare. Kanske har något hänt, kanske är det bara så pass olika som det kan kännas i olika stunder. Jag känner i många delar som du, även om jag har lite mer tur med pengar. Jag är nästan 10 år äldre än du, har levt i två äktenskap som jag har tre barn från, och en relation under de senaste åren som kändes som min stora kärlek, men där jag blev lämnad. Jag känner mig "utkastad" ur mitt liv på något sätt, har svårt att känna mening och sammanhang. Barnen börjar bli större, även om min yngsta bara är 9.

    Jag tycker också att alla andra verkar ha någon vid sin sida utom jag. Jag blir inte kär väldigt enkelt, utan det är ytterst få män som jag känner mig attraherad av, och av dem är givetvis inte alla tillgängliga. Så det känns ibland väldigt skrämmande att tänka tanken "kanske blir just jag utan en nära kärleksrelation för resten av livet". Jag kan vakna med en slags livspanik ganska ofta. Tidigare var det framför allt smärtan av att ha blivit lämnad av en person jag älskade, och saknaden av just honom. Men nu är det mer en existentiell ensamhetsångest inför framtiden. Jag har, precis som du, levt mycket ensam. Så jag behöver inte kommentarer om att träna på att vara ensam, gilla mig själv osv. Det är tråkigt och ensamt att vara ensam mycket, och man hamnar i ett överlevnadsläge mer än i att leva. Så jag förstår dig om det kan vara någon tröst.

    Jag brukar trots allt försöka tillämpa acceptans. Använder metoder som mindfulness-meditation och ACT. Det är egentligen inte "gilla läget", snarare, "du behöver inte gilla läget men våga se och känna det precis som det är, och försök göra något vettigt av det du har". Antar att du tänker så redan, och vet mycket genom ditt jobb. Men vissa saker behöver man bli påmind om av andra i alla fall.

    Den här mannen som du skrev om i andra tråden, kan han ge dig lite hopp ändå? Eller känns det tveksamt? Går det för långsamt? Tyvärr var mannen jag träffade väldigt nyseparerad när vi möttes också, och trots at vi tog det jättelugnt så ska jag inte neka till att det påverkade vår relation negativt. Men det som främst var anledningen till hans uppbrott var nog hans personlighet, han var väldigt rädd för närhet och känslor. Stoppade huvudet i sanden och flydde så snart det började kännas på allvar. Jag trodde naivt nog att vi vår kärlek var värd så mycket att han skulle våga stanna och utvecklas tillsammans med mig, men så var det inte.

    Hoppas du kan finna lite tröst i att vi är fler i din situation. Och att vi kan stötta varandra tills livet känns bättre. Jag vill leva fullt ut igen någon gång, inte bara kämpa mig genom dagarna.
    Kram

    Comment


    • keep on searching
      keep on searching commented
      Editing a comment
      Hej honungspaj och tack för ditt svar! I ensamhetstråden handlade mitt sista inlägg mycket om huruvida jag har kommit över mitt ex, och hur min process har gått under året, men jag gick inte på det jag skriver om här, just i det inlägget, så det kanske är därför du upplevde det som ljusare där och mörkare här. Men sen är det definitivt som du skriver också, att det är lite från dag till dag hur illa det känns.

      Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Det där med mening och sammanhang...jag känner en slags meningslöshet, trots att jag har två friska fina barn. Jag känner igen det du skrev om existentiell ensamhetsångest inför framtiden. Jo, det är ju hemskt med ovissheten om man kommer att träffa någon någon gång eller inte, och i såna fall när. Och jag behöver inte heller träna på att vara ensam och gilla mig själv osv, för det har jag gjort med råge. Det är EXAKT som du beskriver: Jag befinner mig i ett överlevnadsläge, istället för att leva, och jag är sååå ledsen över det.

      Nä, mannan jag skrev om i andra tråden är som sagt nyskild, och inte alls redo för en relation, så vi har väl blivit lite KK-ig med varandra. Jag släpper faktiskt inte fram så mycket känslor, eftersom jag vet att det inte blir något mer just nu. Det finns en stor risk att sådana "relationer" håller ett tag, men rinner snart ut i sanden, eftersom det inte leder någonstans, eller så börjar den ena få mer känslor än den andre. Om det blir vi, så blir det det om 6-18 månader, vilket jag inte är villig att stå och vänta på. Så jag dejtar vidare jag. Men ribban är hög, så jag får nog räkna med att vara själv ganska länge tyvärr.

      Jag tror att orsaken till att jag mår så dåligt i att vara själv, är att jag har varit det för mycket de senaste tio åren. Om jag hade levt ett lyckligt familjeliv i 4-6 år, för att sedan ha separerat, så skulle jag nog inte lida av dessa känslor att jag ALDRIG har haft ett familjeliv, att jag ALDRIG har gett mina barn en "hel familj", att jag aldrig har bott i hus och haft volvo och vovve. Då har jag ju i alla fall haft det där en gång i mitt liv. Fått uppleva det. Det som gör så ont är att jag aldrig riktigt har fått uppleva det. Mina barn vet inte ens hur det är när en mamma och en pappa bor ihop. De har bara upplevt en trött, ledsen, fattig mamma liksom.

      Det du skrev om acceptans mm. Jag försöker skriva ner tre saker jag är tacksam för och det brukar bli samma sak jämt. Tacksam för barnen, mitt jobb och att jag har fina vänner. Det är som det är...jo, det funkar en stund, men kommer ikapp en snabbt!

      Det är en stor tröst att få höra att det finns fler i min situation, som är ensamma och ledsen. Inte för att jag tycker det är kul på något sätt, men skönt att veta att jag inte är ensam, för det är ju det man tror. Man ser ju bara alla familjer som har villa, volvo och vovve, och dessutom åker utomlands två gånger per år.

      Jag vill inte heller bara kämpa mig igenom vardagarna och livet, jag vill njuta!
      Last edited by keep on searching; 2015-08-10, 20:46.

  • #4
    I väntan på möjligheterna att äga ett hus, kan du tänka dig att hyra ett?

    När du tänker på dem som har det du vill ha, vad är det som dem saknar men du har? Eller skulle vilja ha?
    Kan vara bra att påminna sig om att ingen har allt även om det känns så.

    Comment


    • keep on searching
      keep on searching commented
      Editing a comment
      Hej mankämparpåmedlivet! Jag skulle väl egentligen kunna hyra ett hus, men vill inte flytta mer nu. Jag har flyttat ganska mycket eftersom jag har separerat två gånger (tredje gången distansförhållande, så det räknas inte riktigt), och barnen har rotat sig här, och jag med. Jag bor ändå i en lägenhet på markplan, men vi bor i ett område där många bygger nya hus, så av barnens klasskompisar är de säkert 80% som bor i nybyggda hus, vilket sticker i mina ögon såklart (på ett icke missunnsamt sätt). Tar väldigt mycket på krafterna att flytta och jag orkar inte det just nu. Men det var en väldigt bra idé faktiskt!!! Och skulle det ha funnits ett hus här i det området vi bor, skulle jag nog ha kunnat tänkt mig det. Men barnen har alla sina kompisar här, plus att min mamma bor i närheten, och jag har lagt ner ganska mycket jobb på lägenheten, så just nu känns det inte aktuellt att flytta till ett annat område.Och för att vara ensamstående så bor jag hyfsat bra faktiskt. Markplan med altan. Det är nog mest tvåsamheten och familjelivet som gör ont för mig!!!! (men absolut så längtar jag efter ett hus oxå, för att kunna leva det liv jag mår bäst av).

      Det de andra inte har, som jag har, skulle kunna vara mycket egentid, jag kan dejta och bli nyförälskad, men något mer kan jag inte komma på. Men det slår ändå inte tvåsamhet, hus, resa, mer pengar, osv....Men jag förstår vad du menar, och jag försöker tänka så, men det stillar min abstinens en liten stund, men kommer snabbt tillbaka liksom.

      Men jag är enormt tacksam för råden!! och jag kommer definitivt ha den i bakhuvudet!

  • #5
    "Livet springer ifrån oss" alla... oavsett om vi har hela vår personliga önskelista uppfylld, eller inte. För MIG (dvs. jag är medveten om att det här inte gäller alla bara för att det gäller för mig) är det så här, jag saknar kärlek i betydelsen total lycka&emotionell tillfredsställelse, tillit, förtroende, passion, längtan, saknad och obrottslig lojalitet. Jag trodde att jag hade allt det, men det visade sig vara en chimär. Fortfarande så är det absolut allt som jag önskar mig av livet. Jag vill personligen inte att den livsupplevelsen ska villkoras av pengar, status eller andra praktiska omständigheter. Den upplevelsen ska vara fri och vald enbart av kärlek.

    Jag är fullt beredd att tillåta mig att bli beroende av en man, men enbart på gund av den obrottsliga kärleken mellan oss...inte på grund av några praktiska eller monetära omständigheter. Men med ömsesidig och villkorslös kärlek är jag fullständigt beredd att ge upp ALL min personliga autonomi. Så känner jag, fortfarande... trots min förlust.

    Comment


    • keep on searching
      keep on searching commented
      Editing a comment
      Hej Rough times, kul att höra ifrån dig igen! Ja du beskriver kärleken på ett väldigt bra sätt. Och visst springer livet ifrån oss alla, men om vi inte är bakbundna, och istället kan göra det vi vill få ut av livet, så känns det nog bättre den dagen livet är slut. Och det är så även för mig, att det är det jag i första hand vill ha....kärlek och tvåsamhet...inget slår det!!! Inget hus, ingen vovve, ingen resa, men det är också viktiga saker, för jag är inte heller hel om jag bara har kärlek, men inget annat...(oj vad jag kände mig krävande när jag skrev så, men det är ju så, jag blir ju inte hel enbart av kärlek, jag behöver andra saker i mitt liv oxå)...men just nu har jag varken kärlek, pengar, resor, hus, husdjur mm, och thats not good enough!! at all...!!

  • #6
    Så med andra ord spelar det ingen roll om du får bo i koja eller slott. Bara det är rätt prins?

    Comment


    • keep on searching
      keep on searching commented
      Editing a comment
      Frågar du Rough Times...Styggavargen? Jag kan oxå svara...Boende är väldigt viktigt för min själ...behöver natur, behöver rätt boende för att själen ska må bra. Jag skrev lite om det i svaret i Rough Times inlägg....

  • #7
    Jag vill inte bo i en koja. Men jag bor ju inte i en koja även fast jag idag är utan min "prins". För mig känns utsikten att hitta "prinsen" ytterligare en gång under en livstid som tillräckligt svår utan att addera "halva kungariket" på listan. Jag är fullt medveten om att jag riskerar att låta som en ytterst enerverande kombination av romantisk naivitet och snobbism

    Men till mitt försvar kan jag säga att jag i alla fall inser att om jag var i en rumänsk tiggares situation, alt. var en kvinna som levde med mina barn i misär i ett utvecklingsland så skulle mina prins-prioriteringar se helt annorlunda ut. Då skulle jag med all sannolikhet ha en helt annan prioritetsordning på min lista. Men idag, boendes i detta landet, så om jag kan undvika det så vill jag aldrig bli beroende av en man för "halva kungarikets skull". Däremot så skulle jag inte tveka att återigen villkorslöst lägga mitt hjärta i händerna på rätt "prins". Och det känslomässiga beroendet är minst lika svårt att leva med, för att inte säga hur svårt det är att leva utan det..

    Men det är ju bara jag det...
    Last edited by RoughTimes; 2015-08-09, 11:34.

    Comment


    • #8
      OJ!!
      Om man enbart skulle använda förnuftet så hade man helt enkelt lämnat kärleken borta från början. Så det är väl tur att naivitet finns. För annars skulle väl inte kärleken få en chans antar jag.

      Ja du. Lycksökare har man haft i sina dagar. Man har utnytjat situationen ibland också Så ett samvete finns men inte när det var fråga om lek, då lekte man helt enkelt tillbaka.

      Kanske det är som en del säger. Lika barn leka bäst och ändå är det olikheterna som dras till varandra.

      Oavsett, människan vill alltid ha mer.

      Snobbism är väl en definitionsfråga?

      Comment


      • #9
        Snobbism är absolut en definitionsfråga, på samma sätt som lycksökeri är det. Det enda man kan sluta sig till är väl att i princip allt är relativt. Det finns ett talesätt som säger;

        "Pengar är bara oväsentligt för den som har tillräckligt".

        Men precis som med snobbism och lycksökeri så är "tillräckligt" i högsta grad både en personlig prioritering såväl som en definitionsfråga och man behöver inte sätta sig till doms över andras prioriteringar vilket jag inser att det kanske lät som att jag gjorde. Sorry!

        Essensen för mig personligen är att jag aldrig vill bli beroende av en man eller en relation för dess ekonomiska vinster, enbart för de emotionella. Fast kanske är jag bara uppgiven som tänker att det är omöjligt att vänta på "Mc.Dreamy" som ska uppfylla exakt alla önskemål om perfektion, så jag har helt enkelt valt att bara radera de materiella aspekterna utöver basnivån.

        Comment


        • keep on searching
          keep on searching commented
          Editing a comment
          Det stämmer ABSOLUT! Pengar är bara oväsentligt för den som har tillräckligt. Gud så mycket stress, press och psykisk ohälsa pengar orsaker människor...och mig. Att bara gå runt ekonomiskt varje månad...och alltid vara rädd för att bilen ska gå sönder, eller tv:n eller annat. Julklappar=ångest. Får ont i magen bara jag tänker på det. För att inte nämna allt barnen behöver, och allt min inte kan ge dem (inte bara materiella saker)...

          Och absolut ALDRIG skulle jag bli beroende av någon ekonomiskt....never!

      • #10
        Du vill bo i hus, som någon var inne på hyr ett hus behöver inte kosta skjortan. Du vill ha mer pengar i plånboken, finns det möjlighet att vidarutveckla dig på ditt jobb? Har du kollat hur arbetsmarknaden ser ut, kan du tänka dig byta jobb? Har du möjlighet/lust fllytta för kunna få det du vill ha? Felet vi människor många ggr gör att att kollar vad andra har istället för fokusera på vad vill jag, hur ska jag ta mig dit jag vill. Skit i hur andra har det bara för de har hus/partner/mer pengar betyder det inte att de är lyckligare för det. Om du har svårt att ta över rodret i ditt liv ta hjälp av en terapeut tex. Mn måste ha inte varit med om hemska saker för gå i terapi i dga är det vanligt man gåri terapi för små saker

        Comment


        • keep on searching
          keep on searching commented
          Editing a comment
          Jag pluggade i tre år, fick jobb för två år sedan. Avancerade ett steg i januari och håller på att lär mig det jobbet ordentligt nu. Finns många kurser att gå som jag kommer att anmäla mig till. Tar lång tid att lära sig det jag gör nu, och jag stormtrivs, så man kan väl säga att jag håller på att vidareutvecklas just nu. Så bättre på jobbfronten kan det inte bli just nu.

          Kan inte flytta så långt, eftersom barnen har sin pappa här. Det enda jag kan göra är att hyra ett hus, men det är ju väldigt sällan någon hyr ut ett hus, och just i mitt område dessutom. Och lite längre bort vill jag inte flytta, för att barnen går skola här, har sina kompisar här, och min mamma bor i närheten av mig, vilket är ett stort stöd när jag är ensamstående. Har dessutom flyttat en hel del, och vill inte riva upp barnen igen, eller mig själv heller. Det får bli den dagen jag har träffat någon och vi ska bo ihop. Trivs bra i min lägenhet (för att vara en lägenhet), men är inte det jag vill ha i längden. Men absolut, hålla utkik efter ett hus att hyra kan jag göra...för det kan ju hända att det dyker upp något!

          Det är just det....hur ska jag ta mig dit jag vill? Utan partner, pengar och hus kan jag inte ta mig dit jag vill! Kanske låter som att jag är handlingsförlamad och negativ, men jag är verkligen inte det. Jag har vänt och vridit på alla tänkbara situationer (som jag kan komma på iaf). Hyra hus kom ni på denna sida på åt mig, tack för det! även om chansen är liten, så finns ju iaf chansen.

          Terapi har jag gått i mitt liv så det snart står mig upp i halsen haha. Jag går hos en nu oxå...men det är ju som vanligt, man får 8-10 ggr, sen sparkas man ut.

      • #11
        Keep on, jag utgår från mig själv och tänker att det finns en massa saker man kan göra - gilla läget, hyra ett hus osv. Men - är det inte så att det främst är kärleken du längtar efter, och att du kanske inte har så stor ork att driva igenom en massa saker på egen hand? Så kan jag ofta känna. Jag har varit så driftig så länge, fixat för mig och barnen, delvis för att kompensera för min längtan och saknad efter en vuxen kärleksrelation. Och visst - bra saker har kommit av allt det där fixandet, men ibland orkar man inte fixa en sak till. Då kanske man bara måste vara i det där limbot som du beskriver ett tag till? Men personligen har jag bestämt mig för att börja fokusera mer på en ny och mer stimulerande jobb-tillvaro snart, när jag nu börjar ta mig upp från det mörkaste djupet efter att ha blivit lämnad. Jobbet är det som alltid har funkat för mig, medan kärleken inte har gjort det. Jobbet har inte svikit mig, men det har män gjort. Och jag är väldigt väldigt trött på att bli sviken och ändå bita ihop och göra det bästa av läget, något som jag tror att du kanske också är sedan tidigare. Sen har du ju dessutom avslutat en kärleksrelation av rent praktiska skäl som avstånd, vilket måste ha känts väldigt tungt.

        Jag tänker att om jag hittar ett sätt att utveckla mig på yrkesmässigt så blir jag mer stimulerad, träffar nya personer, känner mig mer engagerad och glömmer att älta sviken kärlek. Plus att jag kanske tjänar bättre, eller inte i mitt fall, men för dig skulle det kanske vara så. Att ta itu med arbetslivet känns åtminstone i mitt fall mer i min egen kontroll än att försöka hitta en kärleksrelation, även om jag tänker försöka med det också. Men jag har ganska lite hopp om att lyckas på den fronten. Kanske kan en jobb-förändring påverka ditt liv i en ny riktning också - mer pengar och ny stimulans? Ingen aning om det är rätt för dig förstås, utgår som sagt bara från mina egna personliga tankar.

        Roughtimes - jag blir nästan rädd när jag ser din tydliga och längtan efter äkta kärlek. Känner igen den hos mig själv. Men så här svart på vitt ser det så omöjligt ut att hitta tycker jag. Det är så mycket kompromisser där ute. Jag känner som du, att jag kan kompromissa med allt, bara kärleken finns där, men inte med just den. Och det skrämmer mig, för jag tror det blir så otroligt svårt att hitta den. Trodde ju nyligen att jag hade gjort det och gav allt i den relationen, utan att förlora mig själv, jag tyckte att jag bara expanderade. Men när han lämnade mig undrade jag givetvis hur det kan kännas så rätt för en person och inte för den andra, utan att jag märkt eller förstått, och utan att få någon förklaring heller. Jag börjar nog faktiskt känna att en bestående och ömsesidig kärleksrelation nog inte är något jag kommer att få uppleva.

        Comment


        • keep on searching
          keep on searching commented
          Editing a comment
          Jo så är det....jag har inte så mycket kraft till att driva igenom vissa saker. Jag befinner mig på gränsen hela tiden. Jobbar heltid, har två barn att ta hand om, pengarna räcker inte alltid till....kraften går till att få hjulet att gå runt, men inget mer, och det är väl det jag är så sjukt trött på. När ska man få njuta, bli ompysslad, ägna sig åt saker som ger energi...Unna sig saker....

          Vad bra att du tar tag i ditt arbetsliv, det är en mycket bra idé. Jag har nyss "avancerat" så på jobbfronten kan det just nu inte bli så mycket bättre. Men lönen är väl fortfarande sisådär, beror ju på vad man jämför sig med. Men för mig och mina barn räcker det inte riktigt till...

          Jag vill kunna göra det som ger mig energi, men det krävs peeeengar! Jag vill ju kunna må bra utan en partner, men det är svårt utan pengar.....faktiskt så är det så....

      • #12
        Ojoj, jag blev alldeles tagen av ditt inlägg och försökte minnas när jag lagt in den texten, kanske i sömnen? vad jag vill säga är att du har beskrivit min situation nästan exakt. Från början till slut.
        Så jag är nog inte person att ge dig råd. Men jag kan berätta vad jag gjort sen jag "vaknade upp" och insåg att jag satt fast i mitt eget liv? det kanske kan få dig att börja fundera. Jag började med mig själv, för efter ett tag av förvirring ville jag bena upp saker och ting och lägga dem i rätt byrålåda. Det lärde jag mig på KBT. Jag började atlltså med att gå till min läkare och be om hjälp. Jag fick 10 ggr KBT. Men tjejen som skulle ha KBT blev sjukskriven och jag fick träffa en en ung kille som också kunde KBT men med specialisering på trauma bearbetning. En skillnad mot din berättelse, är att jag förlorade min far vid 15, min mor vid 25 och sen bara fortsatte det. Nu har jag en bror och ett par avlägsna kusiner kvar. Trauma-kunskapen som den unge psykologen hade visade sig vara ett lyckokast för han nosade upp dödsfallen direkt och benade ur dem med mig på ett sätt som kändes bra. han lärde min att sträva efter att stoppa saker i rätt låda, för att kunna bearbeta dem lättare. Om allt bara snurrar runt huvudet i en ändlös ström, kan man lätt förlora hoppet. Det låter lite så i din text...Genom struktureringen fann jag vissa saker uppenbara, b la att jan var olycklig i min tillfälliga relation. Jag gjorde slut på den. Jag fann att jag lät min tonårsdotter suga livet ur mig genom att jag inte släppte mitt grepp om henne (hon är 17 nu). Jag rannsakade mig och fann att det handlade om min och min rädsla att bli övergiven (dödsfallen). Så jag började släppa henne och det blev lugnare. Jag har en son som är 11, och i mitt sökande efter lådor, hittade jag honom i dem alla. Alltså jag lassade över känslor på honom som han inte hade ett jota med att göra. Jag lyckades räta upp det, och vår relation blev mycket bättre. Sådär. Mja, men det var ju bara några hjärnproblem som fixades, men min känsla av ensamhet, krampandet i det ändlösa hjulet..? Det släppte lite. Jag jobbar fortfarande på att koma ur min känsla av att vara fast i mitt liv, men jag vet nu ungefär vad jag behöver. Och DET hjälpte mig. Jag vet inte om du känner att du blev ännu mer förvirrad av detta? Jag köpte en bok i samband med besöken hos taruma killen och den heter "Sluta älta och grubbla." Ja, jag vet att det är en fånig titel, det är det alltid konstigt nog på dessa typer av böcker. Och nej det är inte en älska dig själv och alla andra-bok. Om du vill låna den på bibblan och läsa den ? Den är rätt bra, ser du - på just våra problem. jag tänker på dig Keep on, och hoppas du knåpar ihop din tillvaro. Stor kram!!

        Comment


        • keep on searching
          keep on searching commented
          Editing a comment
          Vad skönt att du fick rätsida på en hel del av dina problem. Jag vet inte om det finns något "bakomliggande" gällande mig. Jag vet att jag bär på stora sorger från separationer och olika händelser. Och sorg över att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig...alls! Jag har inte gett mina barn det jag ville ge dem, det är en jobbig känsla att bära på. Jag känner mig helt blockerad av all sorg jag bär på. Och att jag känner mig fullständigt låst inför framtiden oxå. Jag ska absolut ta mig en titt på boken du nämnde. Jag brukar läsa mycket om personlig utveckling (verkar inte ha hjälpt hehe).

      • #13
        Nu har jag läst de ni alla har skrivit! Jag tackar ödmjukast för er tid, era råd, era ord osv. Jag tar till mig det ni skriver.

        Ibland undrar jag om det verkligen finns något att göra åt situationen. Om det finns någon inställning som gör att det blir lättare? Jag menar...om en svältande hemlös person får höra att denne måste börja tänka positivt, börja fokusera på det som den faktiskt har (kanske en säck att sova på på trottoaren), tänka på att de rika människorna som bor i de vackra husen kanske inte är så lycklig som det verkar, eller kan du försöka byta trottoar att sova på, osv. Jag vill ABSOLUT inte förringa det ni har skrivit, men ni kanske förstår min poäng? Det kanske helt enkelt är så att det är inte bättre än så här just nu! (acceptens kanske?). Det har (iaf hittills) inte varit menat bättre för mig. Det blev inte bättre än så här för mig. Men hoppet om en bättre framtid finns ju....det ska ju till mycket innan den försvinner.

        Men även om jag accepterar detta....att just nu är det så här i mitt liv, så tar det ju inte bort den förbannade smärtan och sorgen jag bär på. Det kanske är det förflutna som är det största bekymret för mig. För om jag hade haft en familj, pengar och hus i några år, så har jag ju fått uppleva det. Och då är det här sidospåret jag befinner mig i nu, bara tillfälligt och det kommer att lösa dig. Men eftersom jag aldrig riktigt har fått uppleva familjelivet, att ha pengar, någon att planera med, att resa mm, så gör det så ofantligt ont, både för min egen skull och mina barns skull. Det är liksom inte menat för mig känns det som. Det känns inte som att det nånsin kommer en lösning för mig. I nio år har jag sökt...åkt på nitar...sökt....åkte på nitar....sökt.... När tar det slut? Jag är rädd att jag alltid ska behöva ha det så här. Smärta, sorg, ensamhet och ledsenhet.. och jag som egentligen är en sån glad, social, kärleksfull och driven person.... Det känns som att vilken väg jag än tar i labyrinten, så hamnar jag i en återvändsgränd... Andra som separerar hittar oftast en ny efter 1-3 år och får tillbaka sitt familjeliv osv...den bilden har jag iaf....

        Comment


        • #14
          Alla får inte ALLT på ett bräde.De får dagrömma el hoppas på att finna sitt bohag.De (vi)lever på att hoppas finna en seriös ärlig fin människa.Utan nitlotter el oärliga marker.
          Vart är männskan på väg?Finns de omvägar till familjelivet till att finna sin ögonsten?De finns men de är inte att leva el så..de är att bräda och lura till sig ''deras''drömmar!

          Comment


          • keep on searching
            keep on searching commented
            Editing a comment
            Jo förmodligen är det bara jag som tror att alla bara får det där familjelivet med posten (inte riktigt men nästan), men även om det inte är så, så är det ändå den upplevelsen och tron jag går omkring med, och då känner jag mig ju riktigt snuvad på godiset liksom...

        • #15
          Keep on - jag förstår precis hur du känner dig, och känner som sagt delvis likadant. Jag tycker inte heller att det är någon idé att tänka positivt i största allmänhet. Men acceptans är ju snarare att just acceptera livet som det har varit och som det är, och även att acceptera sina känslor, som just nu för dig (och mig) oftast är negativa. Att inte behöva ändra på något alls utan bara ge sig själv medkänsla för att det är jobbigt. Jag har en väninna som är ofrivilligt barnlös och har cancer - hon får kämpa varje dag med att hennes liv inte alls ser ut som hon tänkt sig, eller hur hon tänker sig att alla andra har det. Jag brukar tänka på henne när jag själv fastnar i hopplöshet, att vi faktiskt är många som kämpar, alla har det inte enkelt och lättsamt. Men jag har också ofta tänkt som du när det gäller relationer - alla andra träffar någon ny 1 år efter en separation och så blir allt bra, medan för just mig är det kört. Baserat på hur jag tycker att det har varit tidigare. Någonstans förstår jag dock att det här är ett svart-vitt tänkande som inte stämmer, det är mer som ett negativt mantra som jag mår bättre av att försöka släppa. Så jag försöker registrera den typen av tankar och säga till mig själv att nu tänker jag de här tankarna, men de är inte verkligheten, det är bara mina tankar. Tycker faktiskt att det hjälper. En bok som hjälpt mig mycket är När livet slår till av Russ Harris.

          Comment


          • keep on searching
            keep on searching commented
            Editing a comment
            Tack för boktipset, det är härligt att läsa böcker och få nya insikter! Och jag brukar oxå tänka på de som har det mycket sämre än jag, de som är sjuka, lever i krig osv, och som sagt, det funkar en stund, men sen är jag tillbaka i mitt eget skit. Och så är det väl oxå, att ALLA har sitt eget skit oavsett om man är rik eller fattig, lever i Sverige eller Somalia osv, och man måste få tillåta sig att tycka att man har det jobbigt, även om man inte lever i krig och fattigdom. Jag kan tycka att det är utvecklande och behövligt att gå igenom kriser ibland, men det jag kan tycka om min egen situation, är att jag har gått igenom kriser, flera gånger. De liksom bara avlöser varandra, jag hinner aldrig ens återhämta mig. Och när man har gått igenom en kris, så brukar det ju bli bra efter ett tag. Efter regnet kommer solskenet.....men för mig blir det bara halvmulet till växlande molnighet, om ens det. DET BLIR JU ALDRIG BÄTTRE liksom......och utan återhämtning och bra perioder i livet, hur ska man orka?
        Working...
        X