Announcement

Collapse
No announcement yet.

Bristande kognitiv empati?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Bristande kognitiv empati?

    Hej!

    Jag har varit och talat med min överläkare i psykiatri, som jag förövrigt litar på och håller väldigt högt. Han menar nu att jag ligger lite högre på autismspektrumet än vad "normala" gör. Detta förklarar egentligen ganska mycket i mitt liv de senaste åren, men det ligger social fobi och depression i grunden också. Hur som helst, jag tycker det är ganska jobbigt att få höra det här om mig själv och undrar om det verkligen stämmer.

    Han menar att jag har viss bristande kognitiv empati, då jag har svårt att förstå och acceptera vad som förväntas av mig. Att jag alltid krigar för att göra så bra ifrån mig för att jag inte vill framstå som dålig på något sätt vad det än gäller. Jag går ständigt och ältar situationer och konversationer, tänker "menade hon verkligen de så, eller menar hon så egentligen" eller "kan jag verkligen lita på att hon är ärlig i det hon säger eller säger hon det bara för att vara snäll", jag får perioder då jag blir orolig att vänner hatar mig och att dom talar illa om mig i grupp så jag hör av mig till dom och frågar om allt är okej med oss vilket det också alltid är (alltså är det bara i mitt huvud jag oroar mig i onödan). Jag är väldigt socialt kompetent och ofta väldigt omtyckt, det här är inget som märks på mig så, det är mest jag som lider utav det. Jag vill alltid göra rätt för mig och inte trampa någon på tårna och jag mår verkligen illa när jag tror att ngn är sur på mig och jag känner mig usel konstant.

    Mycket energi går åt att uppehålla någonslags mall av att jag är ok, normal och är bra. Jag känner mig mer och mer utbränd och allergisk mot stress och undviker att socialisera allt mer.

    Jag undrar bara om detta verkligen kan räknas som bristande kognitiv förmåga? Jag tycker generellt att jag inte har svårt att läsa av folks ansiktsuttryck, röstlägen och kroppsspråk osv. Det är mer att jag ältar och snarare är något paranoid att dom kanske egentligen inte alls tycker om mig och att folk ljuger för mig för att vara snälla? Min affektiva empatiska förmåga är det inget fel på, snarare går den på högdrift och jag lider stort av att jag är som en svamp som suger åt mig andras känslor alldeles för mycket för lätt. Jag brukar kalla mig själv för en högsensitiv person som lätt blir översvämmad av intryck och ljud.

    Jag har bara svårt att finna min plats i det här och det känns som jag går runt och bär på en stor hemlighet att jag befinner mig någonstans i autismspektrumet och att det är något jag bör berätta för någon. Men kan han ha rätt? Är det verkligen bristande kognitiv empati det handlar om i mitt fall? Jag tkr jag är duktig på att förstå andras situationer, tankar och känslor. Jag är en väldigt öppen individ som hellre lyssnar än talar över någon, jag tar gärna in andras perspektiv i diskussioner och debatter.

    Är det inte bara att jag är en osäker individ med låg självkänsla som lägger mycket energi på att göra bra ifrån mig och pleasa andra så att jag accepteras av omgivningen och att det är det som gör mig trött och givetvis mer osäker? Måste det verkligen vara autism med i bilden? Han har säkert rätt, han är mycket vis min läkare, men jag har bara svårt att acceptera detta då det inte är ngt jag kan ändra på till skillnad från självkänslan. Eller?

    Vi har givetvis haft många samtal om mycket annat jag gör men att jag skulle brista i kognitiv empati har jag svårt att förstå...

  • #2
    Jag tycker utifrån din beskrivning att det verkar mer som att du är högsensitiv. Däremot har jag svårt att se hur autism skulle kunna korrelera med högsensitivitet? Det verkar ju vara två motsatser... åtminstone ser jag det så.

    Har du gjort test för högsensitivitet? Har du läst någonting om högsensitivitet på nätet eller pratat med läkare/terapeut om det?

    Mycket av det du beskriver stämmer väl överens med HSP. Autistiska har ju svårt att leva sig in i och tolka andra människors känslor/upplevelser. Autistiska kanske är känsliga, men inte känsliga på samma sätt som högsensitiva. Autistiska personer är känsliga för att de har svårigheter att tolka och förstå signaler från andra, medan högkänsliga är väldigt bra på att tolka och förstå just det. Ofta känner högkänsliga personer andras känslor till och med starkare än vad de andra själva gör. Det är som att högkänsligas nervsystem och upplevelse blir väldigt förstärkt inom dem. Och ältande är väldigt typiskt för högkänsliga, möjligen också för autistiska personer. Högkänsliga personer är begåvade med en stark empatisk förmåga för människor, djur och natur, medan autistiska personer har generellt sett svårt med just de här bitarna. Ordet "kognitiv empati" låter som en konstruktion.. vad betyder det ens? Antingen har man väl empati eller så har man det inte?

    Jag skulle rekommendera dig att läsa på om HSP och se om du känner igen dig. Du känner dig inte hemma i den diagnosen du fått, fast du har förtroende för din läkare. Högsensitiva är väldigt lätt överväldigade och behöver mer återhämtning, än "normala" människor. Vad säger din läkare om du berättar för honom att du har svårt att förstå hur du skulle brista i kognitiv empati? Har du frågat? Du borde nog säga att du inte håller med, och att diagnosen kanske inte stämmer?

    Comment


    • #3
      Vill bara inflika att ny forskning visar att människor med Aspergers (högfungerande autism, finns så många namn), inte alls lider brist på empati. Det lutar snarare åt att det är tvärt om. De kan ha så mycket empati, att det blir svårt att hantera och de tvingas stänga av. Kan återkomma med källan om önskemål finns.

      Comment


      • #4
        Ok. känner inte till den forskningen. Jag förstår bara inte hur man kan stänga av känslor, om man är högsensitiv, i min värld är det väldigt motsägelsefullt? Och om det ändå går, hur ser en sån avstängning ut? Kan du beskriva med egna ord, ifall du själv har upplevt det?

        Comment


        • #5
          Det är inte enkelt att förklara hur det går till, behövde klura lite på det.

          Jag har aspergers + växte upp i en dysfunktionell familj. Min mamma hämtade sig aldrig efter min systers död. Det gjorde/gör ont i mig, när jag ser att hon mår dåligt. Lärde mig ganska tidigt att stänga av för att inte gå sönder. Jag kan inte förklara bättre än att det var ett medvetet beslut (som till slut blir nästan reflexmässigt) och jag knyter mig inombords. Visar inga känslor alls i såna lägen. Min mamma har senare sagt, efter jag fått svår panikångest, att de blev så förvånade över det. De trodde att jag hade ”nerver av stål”. När jag visat att jag mått dåligt, har hon blivit orolig och så har jag fått trösta henne. Bättre då att försöka hålla masken.

          Det har sitt pris. I mitt fall främst panikångest med social fobi och magkatarr. Det finns en bok som heter ”Kroppen minns det du försöker glömma”. Det tror jag är väldigt sant. Mitt liv vändes upp och ner 2012 och plötsligt kunde jag känna, det jag tidigare bara kunnat beskriva att jag mindes att jag kände. Det har blivit mycket ångest, tårar och terapi för att få ur mig saker. Människor med aspergers är ofta väldigt ansvarstagande, har svårt för att strunta i andra.

          Jag upplever saker starkt. Jag har lätt för att bli glad, inte hysteriskt glad, men det känns i hela kroppen. När jag läser något här på forumet som är smärtsamt att läsa om, blir jag kall inombords och får svårt att hålla kvar blicken. Gör ont i hela mig, när jag ser hur mager mamma blir i de perioder hon äter dåligt.

          Jag vet inte om jag lyckats förklara hur det går till, vet bara att jag försöker låta bli att stänga av numera.

          Comment

          Working...
          X