Announcement

Collapse
No announcement yet.

Dyskalkyli och vuxen

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Dyskalkyli och vuxen

    Jag har haft problem med matematiken under hela min skolgång. Multiplikationstabellen har jag aldrig lärt mig helt. I läsämnen klarade jag mig mycket bra, men trots att jag hade speciallärare från tredje klass och uppåt lossnade aldrig problemen med matten. Det kändes hopplöst och till slut fokuserade jag helt enkelt på de ämnen som jag redan var duktig på. Jag klarade mot förmodan gymnasiets A-kurs men fick IG i Matematik B. Jag mår dåligt över dessa problem än idag, särskilt då jag ibland fått antydningar om att jag kanske inte kämpade nog hårt. Det gjorde jag kanske inte - inte efter högstadiet i alla fall - men det kändes som sagt hopplöst och att fokusera på ämnen där jag faktiskt kunde briljera kändes både skönt och smart. Det var och är viktigt för mig att inte uppfattas som "dum" eftersom jag skämdes över att inte vara duktig nog.


    För ett par år sedan hittade jag information om dyskalkyli och jag känner väl igen mig i många de kännetecken som listades upp:


    Jag räknar långsamt och har svårt att förstå stora tal och relationen mellan tal.


    Jag har svårt att uppskatta hur lång tid något tar och framstår därför som tidspessimist - om jag har en tid att passa försöker jag vara på platsen en timme tidigare för säkerhets skull.

    Om jag t.ex. skall på arbetsintervju på en adress där jag inte har varit förr så gör jag allt i min makt för att kunna åka och kolla in stället senast några timmar innan så att jag vet hur jag skall hitta och hur lång tid det tar att gå från stationen. Så gör jag även om jag fått utförlig information och även om jag fått veta att det tar fem minuter att gå från stationen.


    Jag har inga problem med min ekonomi, men det beror kanske på att jag är överdrivet försiktig och t.ex. avrundar alla utgifter rejält uppåt. Jag har svårt att räkna ut växel. När jag haft arbeten i butiker och stått i kassan har jag varit helt beroende av kassasystemets räknare och den vanliga kommentaren "Vänta, jag har X kronor i småpengar" är en mardröm om den kommer efter att jag knappat in vad jag får av kunden eftersom jag då inte vet vad personen skall ha tillbaka.


    Jag har svårt att läsa kartor och förstår inte tidtabeller - är väldigt glad att man kan "söka sin resa" på alla hemsidor för kollektivtrafik.


    Kanske hänger min oro för planering ihop med dessa problem - jag blir väldigt stressad om något oförutsett problem dyker upp och vill alltid vara väldigt förberedd eftersom det annars tar lång tid för mig att lösa problemet?


    I den mån jag kan undviker jag situationer då andra kan märka av mina problem. Problem med matematik tycks dessutom gå i släkten på min fars sida; han, jag, mina syskon och mina kusiner har alla har haft stora problem med just matte.


    Är mina problem är stora nog för att betecknas dyskalkyli? Jag är rädd för att genomgå en utredning, mest för att risken finns att jag får reda på att mina problem inte beror på dyskalkyli. Det skrämmer mig till tårar eftersom all matematik är ångestladdad för mig och jag vet inte om jag skulle stå ut med att höra att min okunskap är mitt eget fel. Jag närmar mig trettio och det känns som att det är för sent att ta igen allt jag missat. För att inte tala om skammen jag känner över att folk i min närhet skulle få reda på hur okunnig jag faktiskt är.



  • #2

    Kanske bör jag tillägga att det inte bara är i nya, okända situationer som jag ser till att ha gott om tid på mig. Jag åker till jobbet minst en timme innan jag börjar, trots att jag bor en kilometer från mitt arbete och cyklar. Jag VET att jag är framme efter bara några minuter, men kan inte låta bli för då blir jag hemskt nervös. Jag är livrädd för att komma för sent och vill hinna förbereda mig för dagen.


    Comment


    • #3

      Det låter för mig som att du "överkompenserar" för dina brister i matte och planering, genom att vara så extra noggrann med att kolla läget och platsen så långt innan. Och även vara på jobbet så tidigt. Det viktigaste för dig, tror jag. Är att du kommer till insikt i att folk faktiskt inte har sådana fördomar som du föreställer dig. Att du har svagheter med vissa ämnen som du inte rår över är absolut inget ovanligt. Då är det långt mer hämmande att gå omkring med något som du upplever som en brist som du ständigt kämpar med att hålla hemligt. Det yttrar sig ofta i att man "kompenserar" på sätt som blir till ett besvär för en rent mentalt, man smyger sig med handlingar och på alla vis försöker framstå som "normal" så som man föreställer sig att normalt nu är. Det bygger bara upp en större osäkerhet och rädsla. Det är åtminstone så som jag föreställer mig hur jag skulle reagera i samma läge.


      Jag har självklart förstått att det är svårt, jag vet inte hur det känns, men att det är jobbigt det är inte alls svårt att begripa. Dock så tror jag på att utreda hur det ligger till, vilket är lätt för mig att föreslå och svårt för dig att genomföra. Jag tror nämligen att du kommer att fortsätta sväva i osäkerhet och undran om du inte tar tag i det ordentligt. Om du bara lyckas att isolera vad det beror på så kan du mycket lättare anpassa en åtgärdsplan för hur du bäst kan hantera det i framtiden.


      Comment


      • #4
        Hej, hur har det gått med din dyskalkyli? Gjorde du någon utredning? Har du fått stöd och hjälp? Jag ska besöka en läkare ang dyskalkylin för första gången nu i veckan.

        Comment

        Working...
        X