Announcement

Collapse
No announcement yet.

Alltmer isolerad

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Alltmer isolerad

    Jag drar mig mer och mer undan omgivningen.
    Idag skulle jag gått på 30 års fest, men fick sån panik att jag ställde in. Stannar hos min pappa med min son istället. Min kille ville så gärna ha mig med så nu känns det som att jag sviker honom. Vi får aldrig tid ihop då vi har mycket jobb och vår son att ta hand om.
    Jag ställer ofta in nu för tiden. Jag får liksom panik när något är planerat. Sån här var jag aldrig förr.
    Istället går jag på meningslösa aws med mina kollegor i hopp om att komma in i gänget. Lyckas inte så bra med det då dom verkar störa sig på mig av någon anledning som jag inte vet. Man känner liksom när någon snackar bakom ens rygg. Stämningen är konstig.
    Har ingen bästis längre. Känner mig otroligt ensam. Jag har min pappa som jag pratar med om allt, men vad gör jag om han går bort? Han är nämligen svårt sjuk.
    Jag har ingen glöd längre, inget mål eller någon energi för att ta tag i mig själv. Känner mig otroligt likgiltig, ensam och vilsen.

  • #2
    Svårt. Du har din far, din son och en kille, du har jobb. Ändå känner du dig otroligt ensam, vilsen, likgiltig.
    Jag tycker det verkar som du har en ganska tung depression. Du beskriver en panik, som låter som social fobi.

    Om känslan beror på din livssituation (men det har du inte riktigt framställt det som) eller om känslan/depressionen bara startat (som det gör ibland) är förstås omöjligt veta utifrån beskrivning. Kanske även svårt att avgöra själv.

    Jag tycker absolut du ska söka vård och beskriva känslan. Kanske har ni företagshälsovård, annars vårdcentral.
    Depression dödar livslust. Du ska inte behöva ha det så tungt i onödan, med familj blir det också jobbigt om känslan ”smittar”.

    Comment

    Working...
    X