Announcement

Collapse
No announcement yet.

Livet leker osv

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Livet leker osv

    Jag får panikångest, det kan bli svårt att fästa blicken och ibland blir det svårt att andas. Det känns lite som att jag stryps fast det inte finns något i närheten av min hals. Det är en obehaglig känsla i hela kroppen som jag inte kan beskriva, det känns som att jag är på väg att lämna min kropp men samtidigt är jag fast i den. Jag får ofta en stark känsla av att jag måste bort men jag vet inte var. Jag blir paranoid och det känns som att människor kollar på mig, som att de ser vad som händer inom mig och hjärtat börjar slå snabbare. När det är mörkt ute så känns det som att jag blir förföljd, det har hänt att jag har hört fotsteg bakom mig fast det inte är någon där. Jag får en stark overklighetskänsla.
    Jag får attacker då jag börjar gråta från ingenstans. Det kan vara stillsamma tårar som sakta faller, ibland gråter jag helt hysteriskt. Kroppen blir så tung och jag kan bara ligga ner och gråta. Jag gråter oftast tills jag får ont i huvudet. Jag kan gråta så pass hysteriskt så jag inte får någon luft och sedan går det över bara sådär, från ingenstans. Då kan jag resa på mig och göra mig en macka, kolla på ett videoklipp och skratta som om ingenting har hänt. Det skrämmer mig. Sedan brukar det komma tillbaka men mycket starkare, så håller det på så. Jag känner mig ofta utmattad dagen efter när en sådan attack sker, och de sker på nätterna.
    Om mina kompisar inte har tid till att umgås en kväll så kan jag bli iskall och börjar ignorera dom. Om min pojkvän drar iväg med några kompisar så får jag en sådan stark känsla av besvikelse och ilska på en och samma gång. Jag kan börja gråta hysteriskt, kan bli blyförbannad så jag vill bara ta sönder saker. Jag säger ingenting till honom, tar inte kontakt med honom på något sätt utan detta sker när han inte är med mig. Jag ignorerar bara om han försöker ta kontakt med mig, precis som med mina kompisar. Spelar ingen roll hur orolig han är, jag svarar inte. När han kommer hem igen så ignorerar jag honom, jag kollar inte ens åt hans håll. Jag förstår själv hur barnsligt det är men jag kan inte kontrollera det.
    Jag får en känsla av att ingen vill vara med mig, ingen bryr sig om mig. Tråkig, ointressant och oälskad. Jag är så patetisk.

    Jag gick till UMO två gånger och pratade med en kurator. Första gången så kändes det bra, andra gången fick jag en lapp där det stod vilka vårdcentraler som har speciella mottagningar just för sådant här. Kuratorn sa åt mig att boka en tid, lappen ligger fortfarande kvar i väskan. Mer än en vecka sedan som jag fick den där lappen och jag visste redan när hon sträckte fram den till mig att jag inte kommer boka någon tid.

    Det känns om att ingen förstår mig.
Working...
X