Announcement

Collapse
No announcement yet.

Står inte ut!!!!!!!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Står inte ut!!!!!!!

    Jag står inte ut längre. Jag har levt med ångest i många år, men nu känns det att jag håller på att bli tokig o tappa kontrollen helt.
    Man känner sig så liten och så ensam. Ser ingen hur dåligt jag mår.
    Det måste ju synas i mitt ansikte, på hela mig. Har googlat runt och kollat om det finns fler som känner som jag. Men jag vet inte, jag kanske håller på att bli galen.
    Jag har PTSD, ångest,Desnos, depression. Ångesten tar verkligen över mitt liv, just nu fungerar jag inte ens i vardagen. Vet inte hur många gånger jag har åkt in till akuten och trott att jag har fel på mitt hjärta. Nu strax innan jul o några dagar efter har jag nog vart in minst 4ggr, det var oxå att jag hade fruktansvärda smärtor i ryggen och bröstryggen. Fick utskrivet en massa mediciner, och det tyckte att jag hade så högt blodtryck så det blev medicinering för det oxå. För nån vecka sen var jag till vårdcentralen och fick träffa en läkare, han va jättebra. Han plockade bort en massa mediciner o sa åt mig att jag skulle gå till en kiropraktor. Det har jag börjat gjort och han sa åt mig att jag hade väldiga låsningar i ryggen, Han knäckte ut ryggen och visade mig övning som jag ska göra, Han sa även att jag kunde få ännu ondare i ryggen osv, Och ja det har jag haft, fruktansvärda smärtor.
    Och det gör att min ångest blir ännu värre.
    Oj jag ser hur mycket jag har skrivit och jag hoppas att nån orkar läsa detta.
    Det som är mest jobbigt är att jag tror att jag är allvarligt sjuk, största skräcken är det som har med hjärtat att göra. Sen kommer hjärnan, stroke osv. Har det ständigt i tankarna, det går inte att fokusera på nåt annat. När det har lugnat ned sig lite, o jag försöker slappna av, så har jag hjärtklappning och då börjar allting om igen. Det tar aldrig slut, en ond cirkel. Jag vill leva och må bra. Men denna ständiga skräck äter bokstavligen talat upp mig. Det är så himla svårt att beskriva känslorna och skräcken i ord. Jag är livrädd rent ut sagt.
    Har ätit antidepressiva sen jag var 20. hade uppehåll mellan mina graviditeter. Jag minns inte va det första antitabletterna hette. Sen hade jag venlafaxin/efexor, men de var rena rävgiftet. Sen nu senast åt jag sertralin. Men jag slutade med dom för ca 2-3 månader sedan, kände att jag inte behövde dom längre, och jag vill inte vara beroende av mediciner för att må bra. Har börjat med KBT. Så det känns som om jag försöker med allt men ångesten kommer ikapp mig. Har även ätit lugnande så som oxasand, stesolid, men de är ju beroendeframkallande, så min psykolog trappade ner dom. Så de enda jag har att ta till är atarax, o de hjälper ingenting. Till natten har jag stilnoct, annars kan jag inte sova, men de är ju oxå beroendeframkallande. Vilket långt inlägg det blev. Men jag känner att jag måste få detta ur mig. För detta snurrar i mitt huvud nästan 24h om dygnet känns det som. Jag sover ju bara om jag tar medicin. Vaknar med hjärtklappning och panik varje dag den senaste månaden.
    Finns det nån härute som känner som jag?? eller är jag helt ensam om att ha det såhär??
    Kram

  • #2
    När jag utvecklade min psykiska ohälsa och fick en psykos på grund av två trauman så var jag säker på att jag var på väg att få och hade en hjärtsjukdom Hypertrofisk Kardiomyopati. Själva orsaken till uppkomsten vet man inte säkert men genom att jag tittade på att jag hade ansträngt mig nästan hela livet utan att ta det lugnt och jag inte fick någon kärlek utifrån alla andra (ingen uppmärksamhet) så trodde jag att jag var på väg att utveckla denna hjärtsjukdomen. Tiden gick och jag tog reda på hur denna sjukdomen påverkar en person. Det hela går ut på att man inte får ge utlopp för sitt humör och ingen ansträngning för hjärtat som att sporta. Jag sprang regelbundet för att testa mitt hjärta och det visade sig att jag inte hade några fysiska tecken på att jag hade denna sjukdomen, det hela var i min hjärna. Jag mår mycket bättre nu för tiden och jag har fått hjälp genom psykiatrin för psykosen som jag hade, men jag har inte behövt gå till vården på grund av mitt hjärta. På senare tid har jag lagt märke till att jag oroar mig mycket i onödan så jag har det i bakgrunden och försöker att inte oroa mig över saker.

    Sedan, den medicin som jag tar nuförtiden gör så att jag kan vara uppe hela natten och morgonen utan att sova men inte går jag med på att ta sömntabletter utan läser någon bok eller något för att fördriva tiden med. Jag låter det inte påverka mitt psyke på ett dåligt sätt. Det ända jag kan känna dagen efter är att jag kan behöva lägga mig ner och vila, kanske sova några minuter för att ta igen hela natten och morgonen. Sedan så börjar allting om igen.
    Last edited by Avances; 2016-01-15, 21:01.
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      Jag känner inte igen mig direkt i det du beskriver, mer än att jag ärvt min mammas cancerspöke. Men jag fastnade för att du nämner PTSD. Jag har inte haft den diagnosen, men jag levde i många år med en film som spelades upp i mitt huvud gång efter annan + väldigt påträngande tankar. Av en slump såg jag ett inslag på tv som handlade om EMDR. Det är en terapiform där man följer terapeutens hand med blicken fram och tillbaka. Det är något slags halvhypnos. För mig har det gjort en enorm skillnad. Det funkar inte på alla, men jag har tur. Det kan behövas när man läkarutlåtande om att man har en traumatisk uppväxt. I mitt län finns det både inom landstinget och privat.

      Tycker det är hemskt att du ska må så dåligt. Har du barn, behöver du må bra för deras skull också.

      Comment


      • #4
        Hej!

        Min spontana tanke är att du är hypokondrisk p.g.a. din ångest och det kan jag själv relatera till. Vart känner du av din ångest? I hjärnan eller kroppen? Det självklart är svaret är: I kroppen! Man kan inte känna känslor i hjärnan. Hjärnan kan inte ens känna smärta. Så jag föreslår att du börjar ta hand om din kropp. Tränar du? Äter du nyttigt och regelbundet? Dricker du mycket vatten? Om du svarar på dessa frågor så kan jag hjälpa dig vidare.

        Mvh

        Comment


        • #5
          Jag är i samma sist. Har det ganska precis som du. Har har ångest i herrans massa år, men nu är jag inne i en rejäl svacka igen och mår så fruktansvärt dåligt. Jag har extrem hälsoångest. Tror hela tiden att jag är drabbad av en dödlig sjukdom, och det verkar bara bli värre och värre. Jag har ju haft tusentals åkommor, men "blivit frisk", men som alla andra gånger så tänker jag nu att "denna gången ÄR jag sjuk på riktigt". Jag är fullkomligt övertygad om att jag har cancer i ryggen. Bukspottskörtel och lever, med spridning till skelettet. Jag har ätit Sertralin i många år men då jag inte blivit bättre så har jag slutat. Och i ärlighetens namn är det ingen skillnad då från nu. Jag har Sobril hemma i värsta fal, men jag är väldigt restriktiv och tar bara en 5 mg tablett om jag måste. Jag sjukskriver mig aldrig, men det är en börda att gå till jobbet. Men jag gör det. Arbetar dessutom inom sjukvården så jag tänker att "jag är ju på rätt plats om det händer något". Jag har precis startat en ny blogg där mitt hopp är att hitta andra med liknande ångest som jag själv har. http://jagmedangest.blogg.se Skriv gärna om ni vill komma i kontakt med mig så kanske vi kan hjälpa varandra.
          http://jagmedangest.blogg.se

          Comment


          • mary8012
            mary8012 commented
            Editing a comment
            Skriv gärna till mig, det låter som om vi har det likadant i livet.
            Mvh Maria
        Working...
        X