Announcement

Collapse
No announcement yet.

Är detta ångest?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #16
    Så du vill hellre att det tar slut mellan dig och din kille, än att göra allt du kan för att försöka må bra?
    Sluta tänk på andra (att du tar upp vård från någon som behöver det mer osv) och tänk på dig! Att du ska må bra. Och inte för din pojkväns skull, utan för din egna!
    Bli din egna. Du kommer överleva att bli lämnad av din pojkvän, om det skulle hända, vilket det kanske inte ens gör. Men förstår din känsla. Känns som man ska gå under bara av tanken, och när det händer är det ett helvete. Som man tar sig igenom. Men nu är du inte ens där. Och du kommer kanske inte ens komma dit. Så försök att inte tänka på saker som kanske aldrig ens händer

    Kolla även upp dina vitaminvärden! Jag hade brist på D vitamin vilket gjorde att jag hamnade i en depression och hade såna humörsvägningar och var så nere. Och då tog jag ändå D-vitamintillskott dagligen och försökte vara ute i solen. Äter också veganskt!

    Tänk också på att en tid till vården kan ta flera månader. Brukar ta 3 månader för mig att få en tid. Du kan ju alltid ringa, och boka en tid och sen tänka på saken under tiden, och alltid avboka om det inte känns bra?

    Comment


    • #17
      Har inte hunnit/orkat ta kontakt med vårdcentralen men köpte i alla fall d-vitamin igår, alltid något. Har tänkt att jag ska börja träna igen efter ett längre uppehåll, plus att när jag flyttar snart kommer jag få lättare att laga bra mat (som inneboende har det varit väldigt begränsat med plats i kyl och så, så har mest levt på färdigmat).

      Alla gratulerar mig till nya lägenheten och säger "förstår att det måste kännas jättebra nu!". Och det måste det ju. Så varför gör det inte det?

      Fick precis en hemsk tanke eller kanske snarare insikt. Vet inte om jag är kär längre. Låter löjligt men bara tanken på det fick mig att börja storgråta. Pratade precis med A på skype och under hela samtalet malde det i huvudet att jag inte kände något, inte brydde mig om vad han sa, jag ville bara lägga på och gå och lägga mig. När jag tänker på honom känner jag mest likgiltighet, vilket jag i och för sig känner inför det mesta nu för tiden. Jag vill bara det bästa för honom, vill att han ska vara lycklig. Tycker han förtjänar så mycket bättre än mig som bara gråter hela tiden. Jag vill att han träffar någon glad trevlig tjej, vilket jag sagt ett par gånger men då blir han bara ledsen och irriterad. Känns bara som att jag slösar bort hans tid, även fast han säger att han älskar mig för den jag är och vill att jag ska må bra.

      Jag önskar så att han hade träffat mig innan allt det här började. Då hade han träffat den riktiga, glada jag. Den person han känner nu är istället någon konstig version av originalet.

      Comment

      Working...
      X