Announcement

Collapse
No announcement yet.

Är detta ångest?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Är detta ångest?

    Hej!

    Jag får dagligen en eller flera gråtattacker. Min pojkvän kallar det ångest men efter att ha googlat runt och läst om ångest tycker jag inte jag känner igen mig. Jag får inte den där känslan av att jag kommer dö som många verkar få - jag blir bara så otroligt ledsen så det skär i bröstet, oftast över ingenting eller småsaker.

    Om jag ska beskriva känslan så är det ungefär så här: det börjar med att mitt hjärta slår några extra slag, eller liksom som att jag "känner" mitt hjärta. Sedan vandrar det uppåt, upp genom halsen, ända upp till ögonen där tårarna bränner och till slut går det inte att hålla emot längre. Och när jag väl börjar gråta går det knappt att stoppa. Gråter hejdlöst tills jag blir alldeles matt eller min kille lyckas distrahera mig och få mig på andra tankar, bryta den där gråtbubblan. Det är bara inför honom eller när jag är själv som det här händer. Om jag känner att det är på gång när jag är bland folk fokuserar jag all kraft på att stå emot det och då känns det som jag pressar ner gråten i magen igen och inte låter den komma upp i halsen. Än så länge har det gått bra men jag är rädd att energin att hålla emot någon gång inte kommer finnas där och jag får en gråtattack bland folk.

    Skulle ni kalla detta ångest? Eller hur skulle ni beskriva ångest? Egentligen spelar det väl ingen roll vilken etikett man sätter på det men vill ändå slänga ut frågan. Överanalyserar jag? Alla människor kanske gråter så här, det kanske tillhör livet och vardagen? Det vore skönt om det inte hände flera gånger per dag. Man, eller i alla fall jag, blir så otroligt trött av att gråta.

    Ha en fin kväll!

  • #2
    Jag tror inte att alla människor får gråtattacker okontrollerat flera gånger per dag, både bland främmande och i hemmet. Om det du upplever kvalificerar sig för att kallas ångest eller inte kan jag inte avgöra, men till normaltillståndet kan det nog oavsett inte räknas.

    Har du sökt hjälp utanför din pojkväns sfär?

    Comment


    • #3
      Jag tycker att det låter som att du bär på en djup sorg. Vad tror du det är som du är ledsen för?
      Kram

      Comment


      • #4
        Jag kan inte riktigt beskriva ångest, för jag upplever att det finns så många olika ångest. Men det jag tänker på med din text, det kan vara ångest, men det kan också vara depression? Eller har något hänt i din närhet som gör dig nedstämd? Hoppas det släpper för dig fort iaf!!

        Comment


        • #5
          Har du haft riktig jävla bakis-ångest nån gång? Så känns det utan att du druckit.
          Har du gjort något riktigt jävla dumt nån gång och ångrat dig så mycket att du inte vet hur du ska gå vidare? Så känns det utan att du gjort något dumt.

          Ofta vet man när det är ångest. Man bara vet. De som inte vet är ofta de som jobbat tills de stupar och får fysiska symptom före de psykiska och därmed tror att något annat är fel. För mig låter det mer som att du är deppig. Ledsen. Det är skillnad på ångest och depression.

          Är det något som stör dig hade jag kontaktat vårdcentralen och fått tid till kurator

          Comment


          • #6
            Tack för era svar!

            Jag har skrivit i lite andra trådar om att jag för drygt ett år sedan blev sjukskriven från jobbet en kort tid pga av att jag mådde dåligt, fick medicin men orkade inte söka någon form av samtalshjälp (dumt kanske eftersom jag förstått att man inte bara ska ta medicin utan ta den i kombination med samtal).

            Sen jag skrev min första post har jag nog förstått att det inte är något så allvarligt som ångest. Jag blir bara väldigt lätt ledsen helt enkelt och inte över något speciellt. Ingen big deal egentligen, är bara så ovant för mig. Tidigare i livet har jag alltid varit glad, grät aldrig, kände mig aldrig ledsen. Men det ändrades då för ett år sen.

            Min kille säger om och om igen att jag borde prata med någon men känns otroligt löjligt att söka hjälp för att man är "ledsen". Livet går ju upp och ner för alla. Samtidigt vill jag inte beklaga mig för honom hela tiden. Känns inte rätt att han alltid är den som måste trösta när jag gråter. Är livrädd för att han en dag ska få nog av mitt lipande och gå. Så för hans skull hade jag kanske behövt träffa någon terapeut eller så.

            Har försökt komma fram till vilka saker som gör att jag börjar gråta och det är främst två saker: 1. pojkvännen 2. min familj. Vilket ju är saker som inte går att undvika.

            Vad tror ni om att börja skriva om hur jag känner, antingen här på terapisnack eller bara på datorn, istället för att tjata på min kille hela tiden? Det är ju skönt att få ur sig saker men det måste kanske inte vara till en människa.

            Comment


            • #7
              Visst kan du skriva här för att formulera och ventilera tankar men underskatta inte samtal. Och då menar jag med yrkesmänniska, inte pojkvän. Om du var sjukskriven för ett år sedan bör jobbet kunna hjälpa till med en kontakt (företagshälsovård). De är säkert måna om att du inte ska bli sjuk igen.

              Det kan vara en lätt depression som började i samband med sjukskrivning. Det kan också vara hormonellt. Många blir låga och har lätt att gråta av tex gestagen (vanlig i p-medel).

              Du är förändrad, skriver du. Ta det på allvar och sök hjälp. Underskatta inte. Man behöver inte vara suicid och helt nedbruten för att gå på ett samtal.

              Comment


              • #8
                När jag hade ångest kändes det som du beskriver, man behöver inte känna att man kommer att dö. Och det kommer helt oväntat och för ingenting.

                Jag tycker att du ska ta det här på allvar. Din kropp reagerar för att den vill berätta något för dig. Om du inte lyssnar, och inte ändrar orsaken till det så kan du räkna med att det blir mycket värre.

                Har det hänt något i ditt liv som du är ledsen över? Något som du inte har bearbetat ordentligt?

                Känner du stress i vardagen, från jobbet, plugg eller att du har extremt hög press på dig från dig själv eller från någon annan?

                Vad tror du har orsakat dessa gråtattacker?

                Eftersom du frågar så svarar jag att det inte är normalt att ha gråtattacker varje dag. Du ska inte behöva ha det såhär. Du kan få hjälp! Jag hoppas verkligen att du söker hjälp nu innan det blir mycket värre. För blir det värre så kan det ta många år innan du blir frisk igen.

                Läkare på vårdcentralen är vana vid att behandla psykiska besvär lika mycket som fysiska. Stessbesvär och ångest är lika mycket sjukdomar som halsfluss är. Första gången jag gick till vårdcentralen för ångest och gråtattacker kände jag mig väldigt udda och konstig, jag skämdes för att jag inte trodde att det var en sjukdom som gick att behandla, det kändes som att jag tog upp läkarens tid i onödan och jag kände att jag borde klara mig på egen hand, jag som alltid har varit en stark person! Men det fanns massor av hjälp att få, det finns massor av information som man kan lära sig och bygga upp sig själv med. Min läkare sa att han har behandlat många patienter med samma symptom som jag och jag kände medkänsla från honom. Jag kände mig inte så konstig längre. Jag har rätt till vård precis som alla andra. Genom en läkare kan du få en tid till kurator/psykolog eller någon annan att prata med, en expert som tar reda på exakt hur just DU ska kunna bli hjälpt.

                Comment


                • #9

                  Du säger att det är din familj och din pojkvän som gör dig ledsen. Samtidigt säger du att du inte "vill" prata med honom om det, att du kanske ska söka hjälp? Eller är pojkvännen inte mottaglig för att prata om problem med? Du skriver ingenting om vad som sker kring de situationer när du blir ledsen...den enda information egentligen du lämnar ut är att det är pojkvännen och familjen...

                  Hur länge har ni varit tillsammans, och hur ser er relation ut? Vad är det i relationen med pojkvännen som gör dig ledsen? Hur reagerar han när du gråter och är så ledsen, tröstar eller blir irriterad?

                  Du vet innerst inne exakt vad som gör dig ledsen, men du vill inte kännas vid det. Du "blurrar" ut det, för att orka stå ut i din relation. Om du var 100% ärlig mot dig själv, skulle du förmodligen inte göra de val du gör just nu???

                  Stödjer han dig i er relation, eller känner du dig ensam fast du är i en relation? Jag får en varningssignal om att grunden till din ledsnad är att du förmodligen inte får den kontakt med pojkvännen du önskar? Känner du att du har något känslomässigt utbyte av honom, stöd? Bråkar ni mycket? Startar han konflikter med dig, som sedan lämnar dig i en känsla av övergivenhet?
                  Innan du söker hjälp, om du vill göra det, så tycker jag att du först ska komma till klarhet med om dina behov inom relationen med pojkvännen verkligen blir uppfyllda, eller om du är djupt otillfredsställd inom relationen.

                  Sedan säger du att du också mår dåligt över din familj. Är både din familj och pojkvän okänsliga för dina behov? Om de är det kanske du ska ta dig en funderare över hur viktigt det är att ha dem i ditt liv?

                  För välmående och ett gott liv, är det viktigt att se över sina relationer då och då, ungefär som en vårstädning. Varje vår när ljuset återkommer, gör man en storstädning för att få bort smuts och skräp man inte såg i vintermörkret. Det är liknande med relationer, när man befinner sig i relationer som inte är uppbyggande, så ser man inte att personen är fel för en, utan man tar på sig själv skulden, och tror att det är en själv det är fel på. Man går och lider i onödan, istället för att se att vissa människor är faktiskt inte snälla mot en. Bara för att man en gång ingått i en relation är man inte skyldig att för all framtid stanna i den, även om förändringar kan vara väldigt jobbiga...

                  Det påstås ofta att det är inte ens fel att två träter. Men jag håller inte med. Det kan faktiskt vara helt och hållet en persons fel. En människa kan få ut hemlig njutning av konflikter, och av den anledningen skapa konflikter många gånger helt i onödan. En sådan person dras ofta till känsliga och gärna lite förvirrade partners, personer som inte riktigt förstår sig på sig själv eller sin omvärld, som inte är bra på att sätta gränser mot andra. Personer som omedvetet låter sig utnyttjas, manipuleras och som därav mår dåligt utan att veta eller förstå varför.

                  Att vara i relationer där man inte får stöd, är i längden otroligt nedbrytande. Jag får känslan av att du, trådskaparen, är en känslig person, och att du möjligen har en partner som är relativt okänslig. Om jag har rätt i mina antagen, så kommer det här i längden att gröpa ur din själ. Känsliga människor far alltid illa i relationer med mer okänsliga.

                  Det var kanske inte några råd direkt, utan mer några frågor att fundera över...

                  Comment


                  • #10
                    Tack för ditt svar, mooji. Dock måste jag på en gång säga att min pojkvän (A) verkligen stöttar mig till 110% när jag inte mår bra. Han är bra på alla sätt och verkligen inte som du beskriver. Han sätter mig alltid i första rummet och släpper allt han har när han märker att jag börjar bli ledsen. Ett par gånger har jag varit på väg att skada mig själv (inget allvarligt alls, bara rispa lite) och då har han hållit fast mig, gömt/kastat bort vassa saker och överröst mig med kramar och pussar. Han är också väldigt mån om att jag ska prata om hur jag mår, vilket inte är min starka sida. Vill inte tjata på honom och belasta honom med mitt trams.

                    Anledningen till att jag gråter över min familj och A är verkligen inte för att de inte behandlar mig väl. Jag kunde inte önska mig en bättre familj och kille! Blir bara så otroligt ledsen när jag tänker på hur jag är. Känns som jag sviker dem genom att gråta - jag har ju verkligen allt man kan önska sig. Hur kan jag inte mår bra?? Jag skäms över att de ska behöva ha mig i sin familj, känns som jag gång på gång gör dem besvikna. Jag tror ibland jag också gråter för att jag gråter, om det makes sense. Det börjar med att jag blir ledsen över något och sen när jag inser att jag överreagerar något otroligt blir jag ännu mer ledsen. Det blir en ond cirkel liksom.

                    Dessutom gör bara tanken på FRAMTIDEN att jag hamnar i panik-gråt-tillstånd. Jag vill helt enkelt inte vara med i framtiden, vilket också känns som en svek mot min familj. Hur kan jag inte vara tacksam över livet när jag har dem och deras enorma kärlek?

                    Som ni hör - otroligt löjliga saker att bli så här ledsen över!

                    Dessutom tror jag det faktum att A bor i ett annat land spär på de dåliga känslorna också. Trodde inte det skulle vara så jobbigt med distans men det är hemskt. Känns som hela situationen gör mig till en annan person. Jag slänger ur mig saker till A som jag egentligen inte menar. Dessutom är detta mitt första riktiga förhållande. Jag tror helt enkelt att jag inte vet hur man ska bete sig när man är tillsammans med någon + att jag konstant oroar mig för att han ska lämna mig, hitta någon finare, roligare, mindre ledsen tjej.

                    Idag t.ex. fick jag äntligen min drömlägenhet (är inneboende nu) och blev glad i ungefär fem minuter. Men sedan kom ledsamheten tillbaka och tankarna började mala. Men lite lättnad finns i alla fall fortfarande kvar då jag insåg att jag nu kommer få möjlighet att gråta när och hur jag vill eftersom jag kommer bo själv nu.

                    Oj vad jag babblar. Har inte pratat med A på två dagar, kanske därför. Jag tänkte försöka dra ner på tiden som vi två pratar för att inte tjata för mycket på honom om allt det här (men det fick istället effekten att han trodde jag var arg på honom och att jag ville göra slut, vilket såklart triggade ännu en gråtattack).

                    Comment


                    • #11
                      Gå till vårdcentralen. Det skulle i alla fall jag gjort. Tänk om det är något enkelt som brist på vitamin B12 eller annat de lätt kan mäta.

                      Om du äter/har hormonella p-medel skulle jag testa att ta bort dem (om A ändå inte är där så ofta).

                      Det låter som lätt depression. Men jag är förstås inte proffs.

                      Comment


                      • #12
                        Tror varken det är b12 eller p-piller. Äter b12 tillskott och har bara ätit p-piller i ett par månader (det dåliga måendet kom i augusti 2014). Dessutom slipper jag nästan min jobbiga mensvärk med p-pillren så vill gärna fortsätta äta dem.

                        Du kanske har rätt i att jag borde kontakta vårdcentralen iaf. Men det tar emot, speciellt eftersom jag egentligen mår bra om jag bara kunde skärpa mig.
                        Last edited by veganchick; 2016-01-15, 23:57.

                        Comment


                        • #13
                          Bra att gå till vårdcentralen. Din beskrivning av hur attacken börjar låter svår att häva bara med att skärpa sig. Du skulle kunna testa att sluta med p-pillren två månader för att se om det hjälper. Googla även på biverkningar av just det märket (om andra skrivit om hur de mår av just de pillren).

                          Comment


                          • #14
                            Varför känns det dumt att gå till någon för att du är ledsen när det uppenbarligen är ett problem?

                            Comment


                            • #15
                              För att det finns de som behöver hjälpen så mycket mer än jag, folk som verkligen mår dåligt. Så jag antar att det är därför jag försöker hitta alternativa lösningar, att skriva av mig osv. istället för att ta upp tid från vården.

                              Känns som allt det här (med mina humörsvängningar) kommer göra att det förr eller senare tar slut mellan mig och A, vilket jag helt ärligt inte tror att jag kommer överleva. Har jag inte honom så har jag inget och då kan jag lika gärna dö. Tänker hela tiden att om han hade betett sig som jag gör hade jag nog inte orkat med det så förstår inte hur han står ut

                              Comment


                              • alva00
                                alva00 commented
                                Editing a comment
                                Mår du inte dåligt då? Påverkar det inte ditt liv alls? Var det inte därför du skrev? Du skriver att du har något som skulle göra att du tar livet av dig? Låter ju inte särskilt "bra".

                                Isf - låt dem avgöra om någon annan behöver hjälpen istället. De har kösystem och vet vad som prioriteras. Det är också så att någon med mindre problem vs någon med stora problem går på olika ställen. De har system för allt det där så det finns plats för de med "mindre" problem också. Och glöm inte att andras problem blir större bara för att dina är mindre.
                            Working...
                            X