Announcement

Collapse
No announcement yet.

Magproblem och ångest!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #16

    Oj, så många som verkar lida av samma bekymmer Trodde jag var nästan ensam om detta... Jag känner igen den onda cirkeln alltför väl Blir så ledsen å uppgiven efter varje gång det hänt. Jag utvecklade IBS när jag var sjutton. Idag är jag 32. Det märkliga är att ångesten för det har kommit på senare tid. Ibland brukar jag tänka på hur mitt liv såg ut förr, då jag trots IBS ändå gjorde allt jag hade lust med. Det var väl iofs viktigt även då att ha en toalett i närheten alt gott om natur, men jag undvek inte saker såsom jag gör idag.

    Alex_andra skrev tidigare om sitt dåliga samvete å att hon känner sig besvärlig å jobbig. Även där känner jag igen mig. Känns som att han måste avstå så mkt pga mig. För min del vore det (jag vet, det låter helt sjukt) katastrof att förlora min sambo eftersom han ändå är anledningen till att jag ibland tvingar mig själv att göra saker utanför hemmet. Sen upplever jag vissa grejer så mycket svårare än andra. Att hälsa på hans föräldrar har blivit en sån grej. Jag får alltid panik där, magen börjar krångla å det tar oftast en bra stund för mig att bli kvitt panikkänslorna, rastlösheten å magbesvären när jag kommit därifrån. Numera är jag livrädd för att åka på längre resor från hemmet. Tänk om magen börjar krångla?! Tänk om jag blir illamående å kräks? Det är ju så lång resa hem! Just den här grejen gör mig så kolossalt ledsen då min farbror bor en bit härifrån å jag alltid har älskat att hälsa på hos honom.

    Jag funderar ofta på hur sjutton jag ska komma över allt detta. Hur illa det än kan låta, så är det skönt att veta att man inte är ensam om problemet. Att det iaf finns några där ute som inte dömer å tycker att man är konstig. Jag upplever själv detta som oerhört genant å bara blotta tanken på att min fasad ska brista där ute, att min panikångest ska manifestera sig inför folk å min mage ska krascha gör att nackhåren reser sig. Så pinsamt och jobbigt att måsta förklara! Lättare att hålla sig undan...

    Ibland får jag nästan lust att skratta åt mig själv. Vaddå, det finns väl inte en människa i hela världen som inte kan känna sympati vad gäller dålig mage?! Alla har väl provat ha diarré/orolig mage å vet hur jobbigt det är! Trots den vetskapen skäms jag å vill helst inte säga något. Jag trodde att jag skulle dö av skam en gång när vi var på en släktmiddag (med många väldigt dömande å skvallriga människor) å min mage bröt samman med svåra smärtor å fruktansvärd diarré. Jag har inte satt min fot där sedan dess! Kanske dumt, men jag fixar det verkligen inte


    Comment


    • #17

      Äntligen har man hittat några likasinnade! Jag har haft det här problemet i ungefär 4år nu. Det började en helt vanlig morgon när jag precis hade påbörjat mitt sommarjobb som kyrkovaktmästare - vilket innebar att man i princip bara var utomhus och rensade ogräs m.m. Jag och en till + "chefen" var ute och arbetade samtidigt som jag började få ondare och ondare i magen, men jag ville inte gå därifrån för att gå på toa för det skulle ju verka märkligt, ville inte "smita" från arbetet liksom när jag kunde vänta till rasten, och dessutom inte behöva göra dom behoven på jobbet, men till slut så var jag tvungen att dra iväg iallafall och det var ju ingen fara för deras del.

      Men efter detta så blev det nån fixidé i mitt huvud som eskalerade och jag började oroa mig för att jag skulle få ont i magen flera gånger, och självfallet så fick jag ont i magen pga det, så den onda cirkeln var sluten. Så fortsatte det i flera veckor tills jag skulle ha innetjänst, i just det fallet en begravning med alla finkläderna på. jag hade vart på toa så många gånger att jag inte skulle kunna få ont i magen men istället så fick jag sån otrolig panikångest för första gången, kallsvettades och ville bara springa därifrån. Hursomhelst, början av den här sommaren resulterade i flera saker: jag fick panik såfort jag skulle åka med folk mellan arbetsplatserna, eller i alla situationer som jag på något sätt blev låst och det var andra folk runtomkring.

      Men de sista veckorna av sommaren på jobbet gick mycket bättre, nästan smärtfritt eftersom jag fick bättre rutiner och blev mera bekväm med att gå på toaletten på jobbet m.m.

      Men sen började skolan igen och problemen förföljde mig även dit, sabbade nästan mitt då sista år på gymnasiet eftersom att jag inte kände mig bekväm med att skriva proven eftersom man oftast inte fick lämna platsen under första timman, så jag struntade helt enkelt i det. Sjukanmälde mig vid alla studiebesök och avstod från allt som handlade om att åka iväg.

      Jag tror att det var efter den första terminen där som jag bestämde mig för att åka till min privatläkare där jag var skriven, för något måste ju vara fel tänkte jag. Så dom gjorde diverse tester för gluten laktos osv efter jag beskrivit mitt problem, men hittade inget fel. Så läkaren skrev ut ett recept på immodium, rekommenderade att jag skulle gå till en KBT-terepeut, sen sa hon lite vagt att "ja du kanske har IBS" sen var det inget mera med det.

      Tiden hos terapeuten hjälpte faktiskt mycket, jag blev bättre på att lugna ned nerverna. Samtidig som ett nytt problem uppdagades.. jag hade tjej då sen ca 3 år tillbaka och en dag när jag käkade ute med hennes familj och fick in maten på bordet så tappade jag helt matlusten och blev illamående, yrsel, kunde inte äta en tugga. Ungefär som "nej men har du inte problem med magen i just detta nu så ska vi se till att du hamnar i en pinsam situation iallafall". Efter det så undvek jag måltider med dom, samt alla deras resor. Och alla mina problem var nog grunden till att jag gjorde slut med henne några månader senare, eftersom att jag förknippade henne och hennes familj med en massa jobbiga situationer för min del, som jag ville undvika. Men mycket för att vi gled isär förstås, men det var ju tack vare mina problem i grunden. Jag ville inte berätta om mina problem, inte ens för dom, inte mer än att jag varit hos läkaren för mina magproblem. Men jag berättade nog aldrig hur det fungerade egentligen med min mage, det var för generande.

      Tiden efter det var lättare, och i kombination med min KBT så kände jag mig i princip helt återställd, och gav därefter beskedet att jag var färdig där.

      Livet kändes underbart, fram tills min student, den stora dagen. Fullproppad med immodium så inget skulle kunna gå fel, men det blev istället en galen panikångest och yrsel tills jag kom upp på flaket och fick i mig nån öl, då blev jag lugn igen :P.

      Några dagar senare så var det dags för sommarjobb igen för att trots den jobbiga sommaren tidigare så ville jag inte kasta min plats i sjön, så jag gick dit. Men panikångesten kom direkt för platsen gjorde mig påmind om allting, och jag klarade med nöd och näppe av första dagen sen sa jag att dom fick hitta en ersättare för att jag vad så slutkörd/utbränd efter min sista termin i skolan, jag var tvungen att ladda upp mig inför kommande högskolestudier.

      Men sen började jag högskolan och det har vart precis samma problem där, Läser mitt sista år (3år) nu. Tentor och föreläsningar har jag lärt mig att hantera även om jag stannar hemma väldigt mycket för att jag är utmattad jämt typ.

      Själva studentlivet har jag ändå kunnat vara väldigt involverad i sålänge som det sker på hemmaplan.

      Jag vet inte hur mycket grund jag har lagt för allting men såhär ser det ut i nuläget iallafall, summan av mina problem under de här årens lopp, och lite slutsatser:

      Jag har nog knappt åkt bil eller buss med någon av mina kompisar under de senaste 3 åren, endast väldigt korta sträckor om jag varit tvungen, aldrig utanför stan. Dom drar iväg på skidssemestrar och reser runt samtidigt som jag kommer med bortförklaringar till att jag inte kan följa med, eller att jag helt enkelt inte vill. Käkar aldrig ute med andra förutom familjen.

      Under åren har jag märkt att jag får inga problem när jag druckit alkohol, så om det förekommer så kan jag känna mig lugn, och det känns inte som något speciellt bra att finna trygghet i.. Tillbaka till mitt första läkarbesök så har jag inte varit varken hos läkaren eller KBT sen den första svängen. Men jag tror att någon form av antidepressiv medicin skulle ha en god inverkan, med tanke på hur alkoholen har påverkat mina problem.

      Det jag stör mig mest på är att jag vet hur jag var innan allt det här började, väldigt utåtriktad och älskade att prova på nya saker. Men nu är det som att jag inte längre ens känner för att göra de saker som jag tidigare älskade att göra, även om jag skulle kunna för det känns som en omöjlighet.

      Jag stöter bort alla utom familjen, eller dom är de enda som jag kan umgås fritt med. isolerar mig i perioder och det mesta känns bara hopplöst.

      Skolan går bra och jag kommer gå ut nu, men jag vill inte ut och jobba, har inte jobbat sen det gick åt pepparn förra gången.

      Ja det finns mycket mera som jag skulle vilja berätta men jag får nog avrunda här.

      Vet inte hur jag ska hitta tillbaka till mitt gamla liv riktigt, och jag kommer nog inte nöja mig förräns allting blir som förut.


      hehe det var min historia. Det är första gången som jag delar med mig av mina problem utöver närmaste familjen, men det kändes väldigt bra faktiskt ;P


      Comment


      • #18

        Hej,


        säger precis som de flesta andra här - Så skönt att äntligen ha hittat en sida där jag kan finna tröst! Jag har dock inte haft mina magproblem speciellt länge, ca 2-3 månader nu, men det är länge nog. För mig började problemen en gång hemma hos en kille jag dejtade och min mage svullnade upp, jag blev gasig och behövde springa på toaletten två gånger! Det var en otroligt pinsam situation och jag skämdes ögonen ur mig. När jag väl kom hem så fick jag otroligt ont i magen och detta har sedan blivit min vardag.


        Jag vågar knappt gå utanför dörren längre och är rädd för att träffa på människor som jag känner ute på gatan. Att åka buss eller att ta tunnelbanan in till stan finns inte ens i min värld längre. Jag kan inte heller bestämma något i förtid med t ex kompisar utan jag säger alltid "eventuellt" eller "kanske". Jag är extremt rädd för att få panik för då vet jag att magen börjar krångla. Jag hatar att känna att jag blir som låst ifall jag skulle träffa på någon, eller stå på en tunnelbana, det ger mig liksom någon slags panikångest att inte kunna kontrollera situationen. Alltid när jag går någonstans så måste jag veta vart närmsta toalett finns, och bara det stärker min skräck för att gå hemifrån eftersom jag stressar upp mig och det resulterar i magproblem. Jag har varit med om situationer där magen varit i full gång med att krångla och då har det varit exempelvis på gymmet, på tunnelbanan, hemma hos folk, hos veterinären osv, och allt detta har satt sina spår som gör att jag undviker att hamna där igen, med andra ord- jag sitter hemma! Mina kompisar har slutat att fråga mig om att ses eftersom de vet att jag inte mår bra. Är allmänt rädd för att förlora dem, samtidigt som jag tänker på hur kul alla mina vänner har medan jag själv ligger hemma i sängen och är ledsen. Jag känner att jag inte har träffat någon som förstår mig, utan att alla försöker hela tiden tala om för mig att det är normalt att periodvis ha magproblem, att det är psykologiskt osv, men ärligt talat så vet jag inte om jag ens vågar tro på en "comeback".


        Har varit hos läkaren som trodde att det rörde sig om laktosintolerans, men problemet kvarstår trots uteslutande av laktos totalt ur kosten. Imorgon ska jag testas för glutenintolerans och därmed kanske jag även måste genomgå en gastroskopiundersökning. Alla dessa undersökningar skrämmer mig, vill bara veta vad problemet är så att jag kan gå vidare med mitt liv och börja leva normalt igen. Har nästan glömt på den här korta tiden hur det känns att leva ett normalt liv, där man tar allt för givet när det gäller en normal mage och tarm. Vågar inte träffa nya människor längre och läser (som tur är) en distanskurs och behöver inte vara i skolan, vilket jag tror bara är bra för att inte förvärra det psykiska bakom detta.


        Finns det någon här som har gått igenom ungefär samma? Har någon fått reda på glutenintolerans eller liknande och haft dessa problem? Tacksam för svar.


        Comment


        • #19

          Säger som alla andra, skönt å veta att man absolut inte är ensam!

          För mig började allt när jag gick i 3:an och var på en gympa lektion, fick så himla ont i magen och var tvungen att gå på toa, det slutade med att en lärare fick skjutsa hem mig och därefter utvecklades panik ångest och oro över att gå på andras toaletter!


          Jag har gått på många psykologmöten under mina år, blivit undersökt för diverse sjukdomar osv. men ingen har hittat något! Tog till slut kontakt med öppen psykiatrin för 4 årsedan där de ville göra en utredning på mig. De visade sig att jag hade AD/HD och Aspbergers, vilket i sin tur visade sig att detta problem då är mycket vanligt!


          Aspbergerssyndrom gör att man har svårt att anpassa sig i ovanliga situationer, eller ja, en person med aspb. mår bäst av att ha rutiner i vardagen, bryts dessa så blir man förvirrad, orolig mm. vilket har gjort i mitt fall att jag fått panik ångest!


          Jag trodde seriöst att jag var helt ensam om detta tills jag idag drog en chansning och sökte på google och fann denna sida! Samtidigt som jag inte ens önskar min värsta fiende denna hemska mardröm så känns de som sagt va skönt å veta att man absolut inte är ensam!


          Jag har fått avstå från allt kul under hela min uppväxt och ja minns ärligt talat inte hur det känns att vara "normal"? Jag kan inte sätta fingret på när jag kände mig lycklig senast, för detta förstör verkligen allt för mig! Jag är orolig varje dag över att min pojkvän ska göra slut med mig för att han inte orkar med allt detta! Just nu hjälper han våra vänner att flytta, och jag hade gärna varit med, men det går inte...


          Som så många andra skriver så skämms jag över mitt problem och de enda som vet exagt hur de ligger till är min syster, min psykolog och min syster! Jag hittar på ursäkter hit och dit till folk som vill träffas och umgås, och gjort det hela mitt liv! Jag sportade även under min ungdom och var till och med i landslaget och spelade en säsong (då min ångest var någorlunda kontrollerbar), men till slut fick jag ge mig tack vare allt detta!


          Jag äter antidepp, antiångest, sömnmedicin & lugnande för ad/hd.

          Så mitt tips till alla i tråden är att be om en utredning för att utesluta ev. syndrom som kan bidra till detta panik-beteende..


          Om ni vill veta mer om mig så läs min blogg dopeofjoz.blogg.se


          Comment


          • #20

            Hej jag har oxp fått magproblem och min psykiater säger att det är ångest. Men mår så illa oxå, är så rädd att spy ute. Har ni så? Och sen har jag mer problem med magen och illamående när jag tar ångest mediciner.


            Comment


            • #21

              Candystorm jag är som dig! går hos en psykolog just nu för det! Inbillar mig själv att jag mår illa och ska spy och tror att jag ska dö ungfär.. värst är det att må illa i typ tunnelbanna, stan osv. Det är kopplat till att jag är stressad och mår allmänt dålig. Jag har märkt nu att när jag inte är lika stressad mår jag inte lika illa samt att jag kan hantera om jag börjar må illa och inte få en panik ångestattack.


              Comment


              • #22
                Jag har samma problem. Panikångest med agorafobi. Det som är den stora skräcken är att skita på sig tätt följt av att spy när jag inte är i hemmet. Det började smått i gymnasiet och har dominerat mitt liv sen dess. Nu är jag nästan 38 och har börjat kbt för tredje gången.

                Comment


                • #23
                  Samma här!
                  Orolig mage som tvingar mig att gå på toa massa gånger!
                  Började under en tenta för längesen och har fortsatt!
                  Känner mig osäker varje gång jag går ut och alla mina tankar kretsar kring magen, nästan dygnet runt! Jag blir jävligt begränsad av detta!!!
                  Ska börja med KbT nu så vi får väl se hur det artar sig!

                  PM:a gärna om ni vill prata om det eller hur ni löst det?! Medicin?

                  Comment


                  • #24
                    När jag berättade om mina magproblem sa de bara att jag skulle kontakta vårdcentralen.. =P
                    Vet det är ångest men ändå.. bra vård.. Sverige är ett skämt...

                    Comment


                    • #25
                      Hej, jag jobbade för stressigt i många år o lyssnade inte p kroppen och gick in i väggen. Sedan kom ångesten, och IBS, jag var sjukskriven då, men kunde få fruktansvärda kramper i magen och behövde sitta i en halvtimme cirka på toa för att allt skullel komma ut. Det har också hänt mig att jag fått plötsligt jätteont och måst rusa hem, o en gång kom det i byxan, hade träningsbyxor, typ mjukis så det syntes inte men väl hemma var det bara att dra av sig allt o lägga det i tvättmaskinen eller hink med vatten o tvättmedel och duscha. Vad jag nu lärt mig efter att ha googlat är som Gudasänt. Googla på Dr John Bergman, en läkare s blev kiroptaktor så förklarar han allt. Det är inte alls konstigt dt här m magen. Det är en urgammal sk. Fly eller Slåss mekanim som slås på när vi blir stressade. I kroppen r vi fortfarande grottmänniskor och har ett nervsystem vi inte kan kontrollera med viljan, autonoma nervsystemet. Det består av en positiv del där man ska åta i lugn o ro vila, sova ordentligt och koppla för att kroppen ska åtrhälmta sig. Som vi har det idag, har vi sällan den möjligheten. - Resultatet bliv en överbelastning på den negativa delen när hjärnan registrerar fara av något slag, alltså idag stress, så börjar "alarmsystemet" omedelbart koppas på, hjärtat slår snabbare blodet koncentreras till att avbryta ev. matsmältning och går ut i våra muskler så att vi ska kunna springa undan enfiende eller slåss . Mååånga av oss har tyvärr ingen balans i autonoma nervsystemet idag, vi är nästan ständigt "PÅKOPPLADE FÖR ATT FLY ELLER SLÅSS" OCH NÄR VI INTE KAN DET FÖRVANDLAS DET TILL EN INRE STRESS, OCH DET TÄR PÅ HJÄRTAT, OCH FRAMFÖR ALLT PÅ TARMSYSTEMET, DÄR OCKSÅ STÖRSTA DELEN AV VÅRT IMMUNFÖRSVAR SITTER. aLLSÅ BLIR DEN FÖRSTA REAKTIONEN ATT TÖMMA TARMEN SNABBAST MÖJLIGT VID ÅNGEST. OCH JU HÖGRE ÅNGEST JU ONDARE FÅR MAN DÅ TARMARNA KRAMPAR OCH SUPERJOBBAR FÖR ATT FÅ UT ALLT VI HAR DÄR.OFTA KÄNNER MAN SIG OCKSÅ UTMATTAD EFTER DETTA.

                      JAG HAR EFTER FLERA ÅR NU GOOGLAT PÅ DR. JOHN BERGMAN, HAN HAR ETT SUNT SYNSÄTT PÅ JUST DET HÄR MED NERVSYSTEMET O HUR VÅRA KROPPAR FUNGERAR OCH HAN ÄR DESSUTOM SMART OCHGLAD.

                      JAG HAR SEN EN TID BÖRJAT DRICKA FÄRSKPRÄSSAD RÖDBETSSAFT BLANDAT MED VATTEN 50/50 OCH DET VERKAR LÄKANDE PÅ TARMEN, DEN MÅSTE VARA EKOLOGISK OCH INGA TILLSATSER. ÄTER FULLKORNSHAVREGRYNSGRÖT VARJE MORGON MED LITE CHIAFRÖN SOM LEGAT I BLÖT OCH NÅGRA NÖTTER VALNÖTTER MANDLAR CASHEW OCH HASSELNÖTTER , LÄGG I BLÖT ÖVER NATTEN SÅ ÄR DET MERA LÄTTSMÄLT. NÄR GRÖTEN ÄR KLAR SKIVAR JAG EN BANAN I OCH HÄLLER I LITE MJÖLK GJORD PÅ HAVRE, ALLTSÅ INGENTING FRÅN KOSSOR. FÅR DÅ PROTEIN, FULLKORN O EN MASSA NYTTIGA VITAMINER, MINERALER SOM LÄTT F MAGEN ATT SMÄLTA. rÖDBETSJUICEN KAN MAN OCHSÅ GÖRA SÅ ATT MAN SKIVAR EN RÖDBETA (LÄKER TARMEN) OCH T.EX. NÅGRA BITAR BROCOLI BLOMKÅL ELLER BRYSSELKÅL, SELLERI MKT FIBER O ÄVE OCH MIXAR DET TILL EN SMOOTHIE MEN ANVNDER ALLTID HAVREMJÖLK.

                      sAMTIDIGT BÖRJADE JAG MED EKOLOGISK SURKÅL, SMAKADE PYTON MEN INNEHÅLLER MASSA GODA TARMBAKTERIER, TVÅ MSK O BLANDADE M NATURELL YOGHURT DET SER TILL ATT TARMFLORAN BALANSERAD IGEN, VI BEHÖVER TILLFÖRA MILLIONER GODA TARMBAKTERIER!

                      nI MÅSTE AVSTÅ FRÅN SOCKER, DET SKADAR ALLT I KROPPEN OCHGER NÄRING TIILL CANCERCELLER.

                      jAG HAR AVSTÅTT FR KÖTT, CHARKUTERIER, ALLT SOM INNEHÅLLER NITRITER OCH ANIMALISKT FETT, O ANVÄNDER BARA OLIVOLJA OCH KOKOSOLJA. OCH NU KAN JAG SÄGA ATT ÄNTLIGEN HAR KRAMPERNA FÖRSVUNNIT, JAG SER TILL ATT HÅLLA IGÅNG MAGEN, OCH DET ÄR OTROLIGT.

                      sVÅRARE MED ÅNGESTEN, DET BÄSTA MAN KAN BÖRJA MED ÄR ATT SITTA NED EN STUND VARJE DAG 20 MIN OCH 2MEDITERA" ALLTSÅ BARA KONCENTRERA SIG TILL ATT KOPPLA BORT ELLER STÖTA BORT ALLA TANKAR SOM FAR OMKRING I HJÄRNAN. kONCENTRERA DIG PÅ NÅGOT DU TYCKER ÄR VACKERT EN SJÖ, EN BLOMMA EN INRE BID SOM GER DIG RO. FÖRSÖK SEDAN HÅLLA KVAR DEN HÄR VACKRA BBILDEN I 20 MIN. SÄTT PÅ EN ÄGGKLOCKA T.EX. TÄND ETT LEVANDE LJUS DÅ TVINGAR DU HJÄRNAN ATT VARVA NER O COH KAN PÅVERKA DET AUTONOMA NERVSYSTEMET POSITIVT, SÅ KÄNNER JAG. oCH MOTIONERA MINST 30 MIN OM DAGEN, OCH FÖRSÖK HA EN LUGN SOVPLATS OCH SOVA ORDENTLIGT SÅ KROPPEN/HJÄRNAN FÅR EN CHANS ÅTERHÄMTA SIG.

                      jAG TROR DETTA ÄR ENDA SÄTTET, FAKTISKT. hAR DU TOXISKA PERSONER, OMKRING DIG, FÖRSÖK LÄMNA SITUATIONEN, DET KAN SLUTA MED ATT DET KOSTAR DIG LIVET!!!! LYCKA TILL, MORA.

                      Comment

                      Working...
                      X