Announcement

Collapse
No announcement yet.

Mitt liv

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Mitt liv

    Skrev ner detta efter att ha pratat ut med min mamma ikväll. Mycket jobbigt samtal. Tårarna ville aldrig ta slut. Behövde konkret får ut hur jag känner att jag är. Orkar inte dra min livshistoria, men kan ju säga att jag har varit sådan här hela livet. Mamma vet. Har genomgått lite terapi och tar sertralin. Är hög på atarax just nu. Skönt.

    -

    Intelligens och ångest

    Att vara hypermedveten om något, men inte kunna göra något åt det, fast du tekniskt sätt kan.

    Att inte kunna njuta av nuet, för att din hjärna överanalyserar allt.

    Efteråt är du helt slut. Både fysisk och psykiskt, trots att du inte gjort något ansträngande.

    Till och med sova gör dig utmattad eftersom dina drömmar är alldeles för verkliga, invecklade och detaljerade. Du har tappat räkningen på det antalet drömmar du faktiskt kommer ihåg.

    Hatar att vara social eftersom du inte kan låta bli att analysera beteende, ord, tonlägen och annat irrelevant för att ta sig igenom situationen.

    Och eftersom du gör allt detta, kommer inte det som du tänkte säga, fram på rätt sätt. Du blir uppfattad som otrevlig, besserwisser eller annat. Trots att det var allt annat än det du tänkte.

    När du mår dåligt som fan men du hittar på ursäkter eller beskyllelser till att du inte behöver hjälp. Du är ju smart. Normal. Du har analyserat bort ännu en situation. Det här håller inte i längden…

    När du ser andra som mår dåligt, skriver på facebook, eller uppenbarligen har problem, kväver du din inre skrikande röst. Du är/gör ju inte som dem. Du överdriver säkert.

    Ditt skådespeleri är ett perfekt draperi när du är med folk. Du förvånar dig själv med din skicklighet. Jag borde ju för fan göra filmer. Du är rolig, passionerad, social och smart (kanske inte på matte o sånt, men det kan man ju lära sig om man vill). När du är själv faller din ridå. Men den får ingen se, ingen höra.

    När händelser som att få ”blackout” på fyllan är något du är stolt över eftersom det är så oerhört sällsynt. Du är alltid hypermedveten. Att bedöva med alkohol fungerar inte. Tji fick du.

    När andras lösningar som ”gå på auto” är helt främmande för dig. Varje uppgift, varje syssla, varje dag kräver koncentration och stor energi.

    När kroppen och sinnet är så utmattade efter att ha gjort normala saker, att du inte har något annat val än att stänga av. I några dagar. Bokstavligt talat. Hur negativa konsekvenser det än får för ditt liv ekonomiskt, socialt eller annat. Annars äter ångesten upp dig.

    När du vaknar upp från koman är ångesten fortfarande där.

    Krav gör att du ifrågasätter allt. Och ångesten knackar på. Dags att stänga av.

    När förändring är det värsta du vet. När du var liten ville du inte lära dig läsa, hur skulle det gå till lixom? När du är vuxen vill du inte börja jobba, hur fan ska jag klara av det? När du efter mycket om och men och ångest har klarat av en förändring, var det tydligen inte svårt alls. Du har ju intelligens och kapacitet.

    Duu lär dig dock inte det till nästa gång. Ingen förändring är den andra lik i din hjärna.

    När du för en gång skull fångas upp i nuet, bildas det en bubbla runt dig. Inget kommer in. Och du kan inte kontrollera vad som kommer ut. Efteråt blir du hypermedveten. I bästa fall analyserar du bort ångesten över det. I sämsta stänger du av.

    När andras plan B är att göra något annat, kämpa hårdare, byta riktning i livet, ta ett lån, flytta, byta jobb etc och din är att avsluta ditt liv.

    När det enda som hindrar dig från att göra det är dina hundar. För de är de enda du inte känner att du skulle vara en avlastning för.

    När du inget hellre vill är att kunna, är det det sista du kan göra.

    -

    Jag vet att många säkert känner igen sig på många av punkterna. Men finns det någon som känner igen sig på typ alla? Som kan förstå hur jag tänker?
    Last edited by User409; 2016-12-10, 02:56.
Working...
X