Announcement

Collapse
No announcement yet.

Mitt liv

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Mitt liv

    Hej! Jag tänkte skriva en sammanfattning av mitt liv

    Jag vet inte om detta kommer vara någon snyfthistoria. Jag har inte levt ett hemskt liv, jag har inte haft det dåligt hemma, jag har haft en nära och kärleksfull släkt, men jag har haft mina motgångar och problem genom åren, så jag tänkte dela med mig av det hela, om än bara för en tydligare bild utav mig.

    Jag är född under hösten 1997, jag växte upp under samma tak jag alltid levt under, där jag var det yngsta barnet av 3. Jag har ett bra minne. Jag kommer ihåg när jag redan som 3 åring var i ett hönshus och tittade på tuppar t.ex. Dagis började jag på när jag var runt 2-3 år gammal, innan det var jag hemma eftersom min mamma var dagmamma till ett antal andra barn.

    Redan på den tiden avskydde jag konceptet med skola, innan jag ens börjat det. Jag grät när jag skulle iväg till dagiset, jag ville verkligen inte. Jag tyckte inte om de jämnåriga, det kändes så simpla, lättroade och elaka, de tänkte aldrig efter innan de gjorde något och det klickade aldrig riktigt för mig med de. Jag hade ändå ett antal vänner under min barndom, många av de träffade jag genom mina föräldrars vänner. Jag bor i en relativt liten ort, så alla barnen på skolan kände alla, och även om jag inte direkt kan hävda att jag var likasinnad med de, så var vi alla sammanknutna. Jag har alltid haft en del oro och ängslan i mitt liv. Som barn blev jag lätt väldigt orolig om t.ex. skolan skulle iväg på aktiviteter jag aldrig gjort innan. Jag har alltid haft svårt för hela det där med förändring, nya saker och något som avviker från det vanliga.

    Under mellanstadiet blev det skolbyte i och med att min lilla skola inte hade fler klasser, så det blev att från femte till nionde klass gå på en större skola, en skola som har kommit att sätta avtryck på resten av mitt liv.

    Redan första gången jag satte foten i den nya skolan kändes det för mig fel. Jag tyckte inte om det. Allt var mycket större, det fanns många fler lärare och byggnader, barnen var mycket drygare och mer inne på att man skulle vara "cool". Jag kände en ständig oro i den nya skolan och jag blev alltmer blygare och tystare. Jämnåriga och äldre drev ofta med mig eftersom jag inte pratade mycket, jag fick ständigt pikar och hån mot mig kändes det som, och jag blev behandlad som en mus, jag existerade inte. Redan här märkte jag en av mina barndomsvänners förändringar. Han började ofta hänga med de "coola" ungarna när vi kom dit, och valde t.om. de över mig vid ett antal tillfällen. Det sårade mig en del. De jag umgicks med i gamla skolan spred även de ut sig mer och letade efter sätt att breda ut sitt umgänge, medan jag hade svårare för sånt.

    I sjätte klass hade man hunnit komma in och lära känna skolan och vår klass kvoterades in i nya och(enligt mig) trevligare lokaler. Jag började prata med en del gamla vänner från parallellklassen igen som gick i min gamla skola och hela situationen kändes helt enkelt mer säker. Jag hade ett litet gäng med andra ungar från samma ort som jag umgicks med på rasterna och även om de lokala ungarna fortfarande behandlade mig som ett skämt till viss del, så kändes det hela inte lika farligt. Jag vet egentligen inte om de brydde sig särskilt mycket om mig överhuvudtaget, men jag antar att det är standard att de mesigare och mindre eleverna blir nedtryckta då och då, tyvärr.

    Sexan flöt ändå på bättre än femman av någon anledning och jag har faktiskt en del goda minnen från den tiden om jag ska vara ärlig. Trots det att denna skola var en betydligt sämre upplevelse än den jag växte upp med, så var jag ändå glad på min lediga tid och njöt så som ett barn gjorde, så oskyldigt och så fridfullt.

    Men det var efter sommarlovet i sjätte klass allt gick ut för, när högstadiet tog vid. Sjunde klass var början på slutet för min del. Jag hade ännu inget behov av att växa upp, att vara populär eller något sådant, och nu tvingades vi dessutom dela lokaler med folk som var ett eller två år äldre och tonåringar. Det blev allt mer trakasserande och hån pga. min skygga personlighet och tysta sätt. Även lärare instämde ofta och försökte intala mig att jag gjorde fel, att jag var tvungen att ändra på mig innan det var för sent, att jag verkligen inte dög till och måste börja prata mer. Gick sällan en hel dag utan att någon kommenterade min tysthet eller att någon äldre elev i nian skulle vara cool och håna mig på något sätt. De andra jämnåriga ville leva upp till sina nya statusar som tonåringar och imponera på de äldre eleverna, så det var nu officiellt inte längre ok att vara barn. Min gamla vän från min första skola som jag nämnde, blev min enda vän i princip. Den enda andra personen jag umgicks med gick inte i min klass så vi sågs inte särskilt ofta i skolan. Och nu hade han blivit värre, jag fick ofta vara ensam i skolan när han sökte sig till coolare umgänge, detta var ett smakprov på den kommande skiten. Jag fortsatte dock till stor del att vara mig själv resten av sjuan, även om jag blev allt blygare, fick sämre självförtroende och var orolig.

    Under sommarlovet mellan sjuan och åttan bestämde jag mig för att ta tag i det hela, jag skulle nu "växa upp" jag också. Jag la mina intressen och saker jag gillade åt sidan helt för att påbörja resan att bli mer "normal". Jag började köpa märkeskläder och bry mig om mitt hår mer. Något som ältades ofta under denna tid var ifall mitt hår såg bra ut, ifall jag var lång nog och om min röst var mörk nog för min ålder. Detta var något jag fastnade rejält i, jag kunde verkligen inte ta möjligheten att jag skulle ha en ljus röst, jag var ju ändå 14 år. Detta ställde då till med ytterligare problem sedan när åttan tog vid, min plan att bli "bättre" föll pladask. Jag vågade knappt prata alls längre pga. min röst, jag ville inte riskera på något sätt att ha en ljus och barnslig röst. Att niorna försvann efter detta och vi flyttades fram ett år var väl en något positiv förändring, jag blev nu inte lika mycket trakasserad alldagligt i korridorerna, utan det var mer mina jämnåriga och lärarna som la dryga kommentarer angående min tystnad. Jag blev efter detta fast besluten att jag inte fick ha en ljus röst, jag började göra mig till en aning för att jag skulle ha en grövre röst. Det var otroligt utmattande och jobbigt och det blev många moment där folk inte alls hörde vad jag sa, vilket gjorde mig ännu mer skamsen och tyst. Jag vågade under den här perioden i högstadiet i princip inte säga något. Under många dagar sa jag inget annat än "Ja" eller "Nej". Min vän från barndomsskolan umgicks jag dock fortfarande med i skolan, kändes ärligt nästan som om det blivit en aning bättre sedan sjuan. Visst, han valde ofta de mer populära över mig, men jag kände mig en aning bättre behandlad.

    När åttan tog slut var jag förväntansfull trots allt skit jag fått ustå under de två föregående åren, trots mitt försämrade sociala tillstånd och brist på umgänge med jämnåriga. Jag kände att jag nu hade chansen att förändra allting på allvar till nian. När jag kom tillbaka hade jag stora förhoppningar att "nu skulle jag bli accepterad", "nästa gång kommer de se hur mycket jag ändrats", "nu kommer jag äntligen bli normal och lyckad". Men om jag bara hade vetat, att detta sommarlov, och detta år i sin helhet, skulle bli det absolut värsta i hela mitt liv.

    2012 var inte världens undergång, men det var för ett tag min undergång.
    Last edited by Anxious97; 2016-05-24, 15:43.

  • #2
    Del 2

    Mina problem och min ångest över min röst och mitt yttre blev värre, mitt liv präglades ständigt av det negativa, och jag bröt för en tid nästintill kontakten även med många i min familj, förutom min mor som jag berättade en del för och som försökte stötta mig så bra hon kunde. Jag gick nästintill aldrig ut, det var dagar jag i princip inte lämnade sängen alls, jag sov från tidig morgon till sen eftermiddag för det mesta och jag började mer och mer förstå att mitt mål att lyckas bättre denna gång att bli mer populär inte skulle lyckas bättre. Faktumet är, att det skulle gå mycket sämre. När jag började nian hade det införts ett nytt system så att vi skulle ha lektioner med parallellklasser. En kille som liksom alla småtrakasserat mig lite under sjuan och åttan fick då en bredare bild av mig när vi träffades oftare och han började mobba mig mer och mer, i slutändan i princip så fort han såg mig. Både glåpord och obehaglig fysisk kontakt förekom. Min gamla barndomskompis undvek mig oftare och oftare, använde ofta knep för att lura iväg mig så att han skulle få vara med sina andra vänner istället. I December under året så satte han sig på en lektion ett par bänkar ifrån mig och smsade mig. Han sa att han inte längre ville umgås med mig, att jag fick ta tag i mitt liv själv osv. Han och jag hade bråkat tidigare, så jag trodde endast det var någon tvist som strax skulle lösa sig. Det var det inte, vi pratade aldrig igen.

    Resten av nian spenderade jag ensam. Jag fick ångest av tanken på att det var rast snart, jag ville inte ses som en patetisk tönt utan några vänner, ett mobboffer, en mes. Så jag gick ofta iväg under rasterna, till butiker ibland, ibland gick jag in på sjukhus och satte mig på toaletten bara för att få vara ifred. Skolmatsalen slutade jag äta i helt, eftersom jag inte skulle ha någon att sitta med. Så antingen gick jag och köpte något ute, eller så fick jag vänta tills jag kom hem. Hände även att jag gick och köpte godis.

    Jag minns tydligt en gång när det verkade vara god mat i skolan, jag tänkte att min gamla kompis kanske inte bryr sig ifall jag hänger på de ändå och käkar, tänkte att det kanske inte gör något ifall jag hänger med de även om jag inte säger så mycket till de. Jag kommer ihåg det hela så tydligt och det smärtar än idag. De satt och pratade vid bordet medan vi åt, efter ett tag blev det tyst, jag slutade äta och kollade upp, de alla satt och kollade på mig med varsin hånfull blick, som om jag vore något slags missfoster. Jag kände enorm skam och självförakt, slängde maten och gick. Efter det åt jag aldrig där igen.

    Jag vande mig vid min ensamhet emellertid när jag väl var i skolan, men jag försökte ofta använda olika medel för att vara hemma och sjuk eller åka hem innan dagarna var slut, antingen genom lögn eller skolk. Mina betyg tog skada, men jag jobbade upp de nästa termin. De allmänna trakasserierna mot mig pågick inte lika frekvent, folk ignorerade mig mest istället, bortsett från min mobbare som var på mig till sista dag. Inte sett honom så ofta sedan jag tog examen i nionde klass, men det har gjort ont varje gång inuti mig.

    Nian tog tillsist äntligen slut och jag kom in på ett gymnasium efter att ha kämpat med mina betyg ett tag. Jag trivdes bättre på gymnasiet än min tidigare skola och jag tänkte att detta äntligen var min nya chans. Att vara populär eller "normal" var ett begär som sakta avtog mer och mer med tiden. Jag slutade bry mig mer om att passa in i de s.k. "fjortisarnas" kriterier utan började hitta mig själv mer. Emellertid började jag använda min naturliga röst mer istället för att försöka göra mig till, och jag kände att jag blev mer accepterad här än på många år. Elakheter, mobbning och trakasserier pågick inte på denna skola. Trots det, så har jag aldrig känt mig direkt likasinnad eller nära de jämnåriga på denna skola. Jag har svårt att lita på folk och jag har svårt för jämnåriga efter mina jobbiga upplevelser, så att öppna upp för och hitta rätt folk har vart svårt.

    Under första terminen i årskurs två på gymnasiet började jag konditionsträna och äta en nyttig kost. Jag hade börjat gå upp en aning i vikt, och ville motverka det - men när jag väl börjat träna förstod jag tjusningen i det hela för mig, jag hade hittat något som betydde mycket för mig och som var meningsfullt, jag mådde bättre, jag skar mer och mer av mig från andras förväntningar och krav. Jag gjorde endast detta för egen del, och jag brydde mig inte om de som inte hade intresse eller disciplin för det.

    Mitt liv började sakta och sakta förbättras, jag tog tag i saker jag ville göra mer istället för att skjuta upp det, jag började grubbla mindre och jag accepterade mig själv mer som jag var. Jag bortprioriterade moment i mitt liv som jag fann onödiga och jag blev mer social och sinnesfridfull.

    Nu går jag de sista veckorna i mitt tredje år på gymnasiet, och studenten närmar sig. Vart min resa tar mig efter det kan jag ej svara på än, planerar att eventuellt börja plugga, men jag hoppas livet fortsätter gå uppåt. Jag haft lite problem med oro och negativa tankar det senaste halvåret, men hoppas på en snar förbättring.

    Det var en sammanfattning av viktiga moment i mitt liv, kände för att skriva av mig lite.
    Last edited by Anxious97; 2016-10-16, 10:51.

    Comment


    • #3
      Är för j-vligt med skolan! Hur många har inte fått psykiska problem under skoltiden. Är som en gigantisk nedbrytningsmaskin. Alla ska likriktas och trevliga personliga egenarter kan inte överleva. Ser skolan som ett rejält misslyckande i samhället!

      Strongt av dig att ändå lyckas klara dig igenom! Om än med lite psykiska skavanker.

      Du verkar ha en bra bild över vad som hänt dig. Kan nog hjälpa en del om du vill söka hjälp av en psykolog.

      Det finns också massor av självhjälpslitteratur om du vill rota runt själv. Skulle nog ha koncentrerat mig till tiden när du började bli "blygare och tystare" om jag varit du. Där någonstans ligger nog någon överlevnadsstrategi begraven som påverkat dig negativt under skoltiden. (se http://terapiforum.se/26-overlevnadsstrategier ).

      Önskar dig lycka till med de fortsatta studierna.

      Comment

      Working...
      X