Announcement

Collapse
No announcement yet.

27 år. Oskuld, Utbränd, Ensam, Spelberoende, Porrberoende. Totalt misslyckad.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • 27 år. Oskuld, Utbränd, Ensam, Spelberoende, Porrberoende. Totalt misslyckad.

    Hej på er. Deprimerad under en otroligt lång period och hade nyligen en period då livet började bli bättre. Nu har det gått helt åt helvete igen, så känner att jag vill skriva av mig lite.

    Behöver ändra mitt beteende och handlingar för att få ett värdigt liv. För livet som jag lever just nu är inte något att ha. Om jag fortsätter leva mitt liv som jag gjort hitintills så kan jag lika gärna hoppa framför nästa tåg.

    Levde ett helt okej liv fram tills jag var ungefär 18 år, det var då det hela gick åt helvete. Trots detta så var inte mitt liv perfekt innan heller, då man alltid varit osäker i sig själv.

    Min far:
    Har blivit uppväxt med en far som har varit alkoholist (är det även idag). Han var iväg på jobb mycket och var iväg långa perioder, vilket är tur det. Har aldrig delat med mig av känslor till han och han har visat känslor gentemot mig eller mina syskon heller. Han har blivit aggressiv många gånger, puttat min mor, slagit sönder glas, kallat henne saker. När han är i detta tillståndet så har han inte gått och resonerat med. I mina unga år så var jag väldigt osäker och att konfrontera han med detta skulle bara leda till mer aggressivitet från hans sida. Så man har fått leva med det hela sin uppväxt.

    På en resa som vi var iväg på med familjen så frågade jag min mor "Varför skiljer du dig inte, mamma?". Aldrig varit så rädd för han som då.

    Detta var när han drack, han kunde ändå sköta sitt jobb. Samt att han var iväg på turneringar och tävlingar. Så han var inte helt frånvarande, bara när väl spriten kom in i kroppen blev han en mardröm. Lovade mig själv från tidig ålder att jag ALDRIG skulle bli som honom.

    Idag sitter han hemma i sin fåtölj framför TV:n hela dagarna. Dricker sina öl, äter nötter och ostbågar, blir fetare, bli sur på min mor jämnt och smäller i dörrar. Har väldigt nära kontakt med min mor och står henne väldigt nära. Så hon jobbar just nu på att skilja sig, vilket inte är en dag för sent. Vet också att min far är troligtvis djupt deprimerad då han är fet (ölmage), alkoholist och har inget direkt umgänge.

    Inte bara detta, men han har även otroligt dåligt bordsskick. Han rapar rakt ut hela tiden (säger att det är pga hans mage), han smaskar så mycket att jag inte kan sitta vid samma bord utan att stressa därifrån. Ger man honom kritik för något och säger att han behöver skärpa sig går han på defensiven med en gång.

    Han behöver hjälp, men vill ändå inte ha hjälp. Tycker framförallt synd om min mor och hoppas hon kommer ifrån honom snarast.

    Mitt liv:
    Fram tills jag var 18 år så hade jag inte "större" problem. Jag skötte skolan, hade många vänner, idrotta (var bland de bättre i Sverige i min gren, så var vältränad). Har alltid varit otroligt blyg när det kommer till tjejer. Trots att man hade många chanser med söta tjejer som flirtade med en, så stötta man bort dem för man var så osäker i sig själv när det kom till närhet. I övrigt var jag inte alls blyg, kunde tom vara bland dem som tjatade mest. Samt inga problem att prata med folk eller prata inför klassen.

    World of Warcraft och Gymnasiet:
    Sedan året jag skulle fylla 18 år, så hade några kompisar bestämt sig för att testa World of Warcraft. Var inte jättetaggad på att börja, men gav det ett försök. Var helt fast från första början.

    Började skolka, ljög för alla, sa upp kontakten med alla kompisar, bytte skola, betygen blev skit. Mina träningskompisar ringde flera gånger och undrade vart jag var, samt att de saknade mig. När jag hade isolerat mig i ungefär 4 månader, så kom jag tillbaka. Fast jag kände att jag hade förändrats, då jag inte var lika självsäker. Samt att jag kände mig utanför. Hade gått ned i vikt och var nog otroligt blev, signalerade inte samma självförtroende längre. Så kände mig otroligt utanför, så det blev min sista träning.

    Eftersom jag började skolka blev min mor otroligt orolig för mig (förstårligt) och var på mig att jag skulle till skolan. Allt jag ville var att sitta och spela hela dagarna, om jag återkom till vanliga världen igen skulle jag behöva ta tag i ALLT jag förstört.

    Så det hände att jag åkte till skolan, fast skämdes att gå till klassen för att jag hade skolkat så mycket. Samt att jag började tyna bort och såg för jävlig ut. Så jag gick på långa promenader för att döda tid (inga smartphones då). Hände att jag även köpte Slitz tidningar och satte mig på toaletten och runkade (inte något jag är stolt över). Sedan kom man hem och sa att man varit i skolan, så man kunde spela ifred.

    Blev att man hoppade av skolan och satt och spelade en hel sommar. Sett bilder på mig själv när jag är 17 och 18 år. Det är inte samma kille.

    Mobbningen:
    Okej att säga att jag blev mobbad är att gå ganska långt. Fast retad för en viss sak blev man. I högstadiet blev man retad för att man hade stor pung (större än normalt, fast inte överdrivet stor). Detta tog så klart mycket på självförtroendet. Fast när man var i iväg på idrotten och tävlingar var detta aldrig ett problem. Inte i gymnasiet heller, då försvann det och det var historia.

    När man väl bytte skola, så var det en som hade gått på min gamla högstadieskola och drog upp detta inför klassen så klart. Så man blev retad emellanåt för detta igen. Inget som man blir retad för idag, fast det har satt sina spår helt klart.

    Efter gymnasiet:
    Så när man hade slutat på gymnasiet så var det dags och söka jobb. Blev ett sommarjobb man misskötte rejält. Hade ingen motivation att jobba. Ville bara hem till datorn.

    Man blev i vägdragen till en del fester. Ville aldrig egentligen, fast de nya kompisarna drog med en. Hade en del roligt, detta trots att jag var otroligt osäker. Minns när vi satt och spelade poker och det var en tjej som jag blev totalt förälskad i och kunde inte sluta tänka på henne. Första gången jag någonsin känt så. Så sitter hon och tåflirtar med mig, blinkar åt mig och ler jättesött. Jag är så jävla osäker i mig själv att jag inte vet vad jag ska göra. Så jag låtsas som ingenting. Så man åker hem och runkar till porr istället för att tränga bort hur mycket man gjort bort sig.

    Mellan åren 22-23 sa jag även upp ALL kontakt igen med kompisarna och isolerade mig. Denna gången var det inte för att spela ett spel. Det var för att jag skämdes så över mitt liv. Bodde fortfarande hemma med mina föräldrar, inget jobb, spinkig blek och ful, saknad av närhet. Jag började ta promenader i skogen för att försöka gråta men det gick inte. Planerade vart jag kunde ta mitt liv. Kom man hem började man kolla på väldigt mycket konstig porr.

    Högskolan och depressionen:
    Mina föräldrar blev så klart oroliga för mig, så jag sökte till en högskola som jag kom in på. Jag sökte in där mest för att jag kände pressen att jag måste göra något. Första terminen gick bra och man fick nya vänner. Livet var roligt igen.

    Sedan från ingenstans började man strunta i skolan igen och man satt hemma. Hatade mig själv så jävla mycket och kollade på mer porr som började eskalera totalt (Femdom, Shemales osv). Sökte även kontakter via nätet för att utöva mina nya fetischer. Detta blev som tur är aldrig verklighet, utan det blev mest chatt fram datorn.

    När det blev som allra värst hade jag yrsel, åt ingenting. Allt blev bara värre så jag bestämde mig för att begå självmord. Började ta promenader till tågrälsen där jag kollade vilka tider som tågen gick förbi så man kunde hoppa framför och avsluta sitt patetiska liv. Stod på tågrälsen en gång och blundade, minns själv känslan, friheten av att snart försvinner man från denna värld. Min självömkan och självhat var för stor.

    Hade det dock inte i mig att göra det. Utan gick därifrån en bit innan tåget kom, sedan var terminen slut och man flyttade tillbaka till sina föräldrar igen. 24 år gammal, var jätteroligt.

    Vändningen:
    Fortsatte att sitta framför datorn och isolera mig. Undvek allt och ville bara dö. Var så jävla misslyckad. Det var när jag såg min mamma gråta och försöka prata med mig, som jag bestämde mig för att ändra på mig. Att sin son dör är en sak som kan ta hårt, men att han väljer att avsluta sitt eget liv? Det skulle hon aldrig återhämta sig ifrån och jag älskar min mor otroligt mycket.

    Jag kunde inte prata om mina känslor med någon. Inte en människa visste om att jag ville avsluta mitt egna liv och var djupt deprimerad. Att prata om mina känslor var för mig en omöjlighet. Kände mig bara tom, vet inte hur många gånger jag låg i sängen och VILLE gråta. Ville få ur mig all frustration jag hade byggt i många, många år. Men det går fan inte!

    Började läsa på internet om porrmissbruk och internetmissbruk. Hur det påverkar en och vilka konsekvenser det kan få. Läste på "NOFAP", kollade på Gary Wilson TED talk. Förstod att det var fler som mig där ute och dem som vänt sitt liv till det bättre. Detta skulle jag kunna göra också!

    Så jag sökte hjälp för första gången i mitt liv. Var inne på mitt 25e år och jag var.

    - Långtidsarbetslös.
    - Oskuld. Aldrig känt närhet av en kvinna.
    - Porrskadad.
    - Inga vänner och socialt isolerad.
    - Likblekt och dåligt tränad
    - Djupt deprimerad.
    - Misslyckade studier.

  • #2


    Jag var helt enkelt en totalt misslyckad individ. Punkt slut. Var en patetisk nolla som inte åstadkommit något och ville ändra på det. Men det var framförallt en sak som drev mig framåt mer än något annat.

    Det var att få närhet och ömhet från en kvinna vid min sida. Att aldrig ha fått uppleva kärlek och ömhet tog hårt. Kunde ligga i sängen och krama en kudde, låtsas som att någon kunde älska mig. Någon jag kunde gråta och öppna mig för. Alla min tankar gick till det. Gick så långt att jag ville söka mig till en prostituerad bara för att få ha någon bredvid mig. Det var inte ens sex som drev mig (ville ha detta också, men det var inte stora drivkraften). Tänker tillbaka på alla tjejer som har flirtat med en och som man haft chansen med. Varför stötte jag bort dem? Vem vill ha mig nu? Ingen skulle vilja ha mig, jag är en nolla.

    Man kan inte förstå saknaden av något man aldrig fått uppleva om man inte varit där själv.

    Är i samma situation även idag, 3 år senare. Det måste få ta ett slut, det är ett rent helvete.

    Sökte mig i alla fall till vårdcentralen och fick prata med en psykolog och psykiatrer. Fick venlafaxine (SNRI) utskrivet (börja aldrig med detta råttgift). Psykologen jag pratade med var mycket bra och jag beskrev mina problem.

    Jag var 100% inställd på att alla mina problem i livet var det JAG som hade åstadkommit själv. Vägrade klaga på någon annan för min livssituation, det är jag ensam som har skapat detta liv. Antingen tar jag tag i mitt liv och får ett jobb som är värdigt att leva ELLER så får jag avsluta det. Fanns inget mellanting.

    Jobbet:
    Var mer motiverad än någonsin att skaffa mig ett liv och steg ett till detta var ett jobb. Så jag fick med hjälp av lite olika insatser en praktikplats i en butik. Hade aldrig haft ett jobb tidigare, än mindre ett så pass socialt jobb. Visade i alla fall framfötterna genast. Kunderna älskade mig och frågade efter mig personligen för att jag var så serviceinriktad. Var inte alls blyg utan allt flöt bara på. Kunderna blev chockade när de fick veta att jag bara var praktikant, så de gick till min chef och pratade med henne och fick många goda ord.

    Att vara trevlig och serviceminded kom naturligt för mig. Fick jobb på timmar efter en månad i en annan butik eftersom dem inte hade tjänster lediga. Var den som sålde överlägset bäst och blev månadens säljare flera gånger, många kunderos (kunder bakade tårta till mig osv), jättehögt kvittosnitt.

    Fast man gick ju bara på timmar och det började bli en del drama i butiken. Så man blev befordrad efter att bara jobbat i 9 månader i företag och skulle nu bli butikschefens högra hand (Så kallat säljchef). Men hon var inte nöjd med ledningen i företaget och två månader senare blev man erbjuden tjänst som butikschef.

    Så jag, långtidsarbetslös, går på antidepressiva medel, inget socialt utanför jobbet, aldrig varit på en arbetsintervju i hela mitt liv. Man blev så klart hedrad att man kunde få detta förtroende. Allting gick så himla fort, var jag själv som läste kurserna hemma. Så jag tackade ja, så klart. Det var ju en jättechans.

    Nu kommer bara problemet. Jag hade inga erfarenheter av att vara ledare, var fortfarande osäker i mig själv mycket, var inte den stränga typen (utan för snäll). Detta har lett till att jag rekryterat fel (finns många idioter där ute med NOLL respekt). Blev något fel så fick jag skit från ledningen över mig. Någon anställd gjorde bort sig, fick jag skit. Gjorde inte mina anställda sitt jobb, fick jag skit. Konfrontera var jag värdelös på. Så för att lösa in alla uppgifter fick jag jobba 55-60h per vecka, minst. Hoppade in på helger för att lösa in saker. Jag fick göra allt och hade inte styrkan att sätta hårt mot hårt mot mina anställda. Sa man till så fick man bara skit.

    Sedan ville ledningen ändra schemaplanering, nya omställningar osv. Detta var inte populärt bland vissa, så vems fel är detta? Ja mitt. Dem klagar och mina chefer klagar för att jag inte hinner med allt.

    Jag blev så otroligt utsliten och det gick bra en början, fast till slut började kroppen säga STOPP!

    Så nu har jag haft denna tjänst i snart 2 år och slitit som ett djur för företaget. Har aldrig gnällt utan alltid ställt upp till 100 %. Åkte iväg för att bygga andra butiker så min butik blev lidande, så kommer chefen upp och man får mer skit. Trots att man ställt upp.

    Min chef håller i ett personalmöte och personalen tycker han är en pamp som tror han kan allt.

    Har haft en bra anställd som hjälpt mig under denna perioden, som alltid ställt upp. Utan henne hade det aldrig gått. Resten har varit antingen tysta, sega eller extremt gnälliga.

    Slutade med att man blev hotad av en i personalen (hade uppgett fel bankinformation, så fick inte lön. Så klart). Så jag skulle lösa att han fick sin lön där och DÅ! Detta gick så klart inte att lösa så man blev hotad med fysisk våld.

    Detta ledde till att jag fick sjukskriva mig för utbrändhet. Så nu sitter jag här 3 månader efter sjukskrivningen, undrar över livet. Så man kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen. Så vad händer? Man blir uppmanad av den nya chefen att säga upp sig. Detta var tacken för att man ställt upp.

    Har inte sagt upp mig än, men ska göra det. Kommer aldrig klara av att gå tillbaka till den arbetsplatsen.

    Livet just nu:
    Så vart är jag nu då? Snart 28 år gammal. Under denna period har jag lyckats skaffa min egna bostad, egen bil, sparat ihop en bra summa pengar. Så livet är lite bättre än tidigare fast jag känner fortfarande att jag är tillbaka. Har börjat bli djupt deprimerad igen, tillbaka till att jag VILL gråta men kan inte.

    Har varit ute på krogen några gånger och försökt att ragga på tjejer men jag är så jävla kass på det då mitt självförtroende är så jävla kasst (även när jag satt på chefsposition kände jag mig värdelös).

    Sedan som jag sagt tidigare är jag porrskadad och när all stress kom från jobbet så började jag använda porr igen. Var borta från det ett tag och är nu uppe i 3 veckor. Vill inte ha porren i mitt liv, vill ha en kvinna jag kan älska, skämma bort och bli älskad tillbaks. Som man trivs med.

    Har kommit hem med en tjej på fyllan under dessa 3 år. Jättesöt tjej och snäll och go. Sa aldrig att jag var oskuld, så slutade med att jag inte kunde få upp den (varför finns många teorier). Så slutar med att man får sova tillsammans med en tjej i alla fall (var så jävla mysigt). Sedan var jag så jävla generad att jag flydde därifrån.

    Så idag är jag:
    - 28 år
    - Oskuld (Som sagt lyckades inte få upp den, så räknas inte).
    - Porrskadad (Detta helvete ska bort från mitt liv).
    - Äter antidepressiva (har försökt att sluta, går inte.) Detta ska även bort från mitt liv!
    - Utseende. Ser väl okej ut. Fast jag skulle behöva få lite färg och bli lite mer vältränad. Skulle jag må bra av både psykiskt och fysiskt.
    - Har stabil inkomst (även om det är från försäkringskassan just nu ...)
    - Inga vänner, socialt isolerad.

    Så nu skäms jag att umgås med nya bekantskaper för när de frågar vad man jobbar med. Vad ska man säga då? Arbetslös eller sjukskriven? Jätteroligt efter allt slit.

    Vad vill jag ha ut av livet?
    - Vill ut och resa. Se andra platser och träffa nya människor.
    - Få en kompiskrets man trivs med, som man kan ha allmänt roligt med och hitta på saker.
    - Få bort porren, spel och annan skit ut ur mitt liv. Jag vill ut i riktiga livet och ha roligt!
    - Utbilda mig och få ett jobb jag trivs med där jag inte behöver jobba 55-60h för att lösa in alla uppgifter och ta skit från alla håll.
    - Träffa en tjej som förstår mig. En jag kan öppna mig för och finns tröst hos. Ut och åka på resor ihop, busa, kunna retas lekfullt. Om jag får denna motivationen och får ha en sådan tjej vid min sida så vet jag att allt kommer att bli bättre. Fast jag måste se till att jag gör ändringar i mitt liv så jag får uppleva det. Samt att jag får ställa upp för henne och visa hur mycket hon betyder för mig. Viktigt att jag får mitt egna liv och inte allt kretsar kring henne.

    Skriver här för att jag behövde skriva av mig, samt att få tips.

    Nu sitter jag här. Snart arbetslös. Nu har jag dock bra referenser och arbetslivserfarenhet. Samt stabil inkomst. Fast jag vill utbilda mig och få jobba med något jag brinner för.

    Så nu är det dags! Det jag ska fokusera på mitt liv just nu är:
    - Träning och kost!
    - Lära mig ett tredje språk (tänker mig tyska).
    - Plugga inför högskoleprovet och få ett bättre resultat (det jag helst vill plugga kräver 1.75, jag har fått 1.2 för 5 år sedan.)
    - Börja i en sport.
    - Lära mig dansa. (Att kunna släppa loss och dansa verkar vara så himla roligt!).
    - Åka iväg på en resa själv för att få den upplevelsen. Tänker mig någonstans i Europa. Tips?
    - Hitta på olika aktiviteter där jag träffar människor. Gruppträning på gymmet, idrott, läsa någon kurs osv. Kolla upp olika föreningar.

    Tips och idéer på hur jag ska ändra mitt liv IGEN! Denna gången med en erfarenhet rikare och hur jag ska uppnå mina mål. Så trött på att sitta inne hela nätterna, knappt äta, slökolla serier och bara döda tid. Något måste hända NU! Så jag kan leva och ROLIGT i sommar.

    Comment


    • #3
      Kan inte ge dig en Qickfix hur du skall ändra ditt liv, nått som jag ser och märker är att du har väldigt bra självinsikt, och vad du önskar och vill uppnå med ditt liv och förändra. att du tar reda på och fördjupar dig i porrberoendet till. ex är asgrymt! för med insikt/kunskap/ och en vilja att lösa det problematiska har du alla möjligheter! sen ska ju självklart orken finnas att fullfölja, ibland hamnar vi i diket på vår krokiga väg framåt, det sker och är något vi måste acceptera bara vi försöker ta oss upp igen, annars får vi ta hjälp av bärgning hehe. du har Svaren på vad du VILL ha ut i ditt liv, sen hur man ska nå ditt är som sagt det svåra,,men hellre att kämpa i uppförsbacke än att sitta o finna sig i att "jaha det får väl vara såhär" . Som jag har som motto för mig själv är att "Gör man sitt bästa så är det tamejfan konstigt om det inte går vägen". Sen Vet man såklart inte hur mycket man måste "göra sitt allra bästa" innan det ger resultat! Kan inte såklart sätta mig in till 100% hur förjävligt det måste kännas att fått gå miste om både närhet och kärleken till en annan människa,,det är något vi alla önskar. i mitt fall har ALLA jag blivit genuint intresserad av avvisat mig,,,varför varför, vad fan är det för fel på mig undrar man ju då och då, VARFÖR vill aldrig det där ömsesidiga kärleken hända!? har för tillfället en "Katt " som kommer då det passar in i hans rutinschema, "jag får sitta på golvet och fånga alla smulor han tappar från bordet" bildligt talat. . har snart styrkan tror jag att skjuta honom ifrån mig, för som jag säger -varför SKALL jag tråna efter någon som inte vill ha mig!? såå 3 månader varenda helg, snart kan han gå till något annat hus och tigga mat och närhet!! Är man medveten som dig i sig själv (som du) och söker efter lösningar och kunskap om varför man gör som man gör har man enligt mig "verktygen" att gå framåt !

      Comment


      • #4
        Tänkte också på om du gått vidare och gjort någon utredning för och ta reda på att du tillexempel inte är bipolär (man skiftar i perioder mellan att vara deprimerad och i andra perioder vara Supermotiverad ) finns såklart andra diagnoser . hoppas du inte tar illa upp, men du lider ju av psykisk ohälsa med återkommande depressioner vad jag tolkar det.

        Comment


        • #5
          När man äter antidepp är det jättevanligt att man kan få erektionsproblem, likadant om man är full inte ovanligt att den slaknar har hänt mig ibland när man följt med killar hem från krogen att det inte blivit något pga det. Så då får man mysa istället tror nog de flesta tjejer varit med om det hänt. Det är inte ditt självförtroende som är kasst utan din självkänsla vilket inte är konstigt med allt du varit med om. Självförtroende är det du tänker/tycker om saker du utför tex jag är bra på fotboll, jag är dålig i matte. Självkänsla är det du tycker/tänker om dig själv tex jag duger som jag är, jag är en looser osv.

          Men självkänsla går att bygga upp bla genom att sluta tänka/tycka negativt om sig själv. Det går men krävs lite träning och ibland hjälp av terapeut. Har du jobbat med allt du varit med om har du prata med psykologen hur din barndom påverkade dig mm?

          Comment


          • #6
            Mina tips: Sluta skämmas. Vet du inte hur så gör såhär: Möt känslan istället för att springa ifrån den. Äg känslan. Skäms och var glad. Stirra den i vitögat. Istället för att gömma dig och fly ställ dig på torget och stå för den du är. Sen kommer du sluta skämmas. Det kanske inte går över på en dag men ge det lite tid, veckor kanske.
            Om du ska resa så föreslår jag Ibiza. Eller bara åka runt i Europa, USA, Asien och bo på vandrarhem. Där kommer du träffa nya människor och får lära dig att vara social vare sig du vill eller inte och det blir många försök så du har gott om tid att lära dig träffa brudar och få kontakter. det finns också något som heter couchsurfing(tror jag), där du får bo hos folk som delar med sig av sin lägenhet gratis tror jag och det kan vara ett bra sätt att träffa nya människor och uppleva uteliv och livet på resa.
            Undrar om du kan få orgasm med ssri, Jag personligen kunde aldrig det då jag testat ssri vare sig genom att runka eller med en tjej.
            Tycker det är skitbra att du har en bra relation till din mamma, det är guld. Sen angående vara oskuld så betyder det egentligen inget(annat än för dig såklart), det finns många usla älskare som förlorat oskulden när de var tretton. Förstår att detta är en sak du vill komma över och det gör du om du slutar skämmas och står rakryggat inför tjejerna. Vill du lära dig ragga, gå med i någon pickuppartist-grupp.
            Önskar jag kunde hjälpa dig mer, du får fråga.

            Comment


            • #7
              Skrev svaret och fick ett error på hemsidan, så fick skriva om allt ...

              Talltitan:
              Nej, det finns inga quickfix att gå tillväga. Rom byggdes inte på en dag, som man brukar säga. God självinsikt har jag haft under en väldigt lång tid, fast det är den som har gjort mig otroligt nere också. Veta vad som behöver göras och vad för felsteg jag har tagit i mitt, fast lik förbannat gör man inte något åt det. För man hatar sig själv så enormt att man låtit det gå så långt.

              Ja, mitt porrberoende har eskalerat. Har läst på mycket om ämnet och vet hur det fungerar med dopaminet, variationen och hur det påverkar hjärnan. Är snart uppe i 30 dagar PMO-fri (Porn Masturbation Orgasm). Finns mängder med hemsidor om detta ämnet och hur det dödar motivation, sexlust och mycket annat. Nu har jag bestämt mig för att porren ska UT UR MITT LIV! Jag vill hitta en tjej som jag kan dela mitt liv med och få känna närhet, riktig närhet. Porr är bara falskt, det handlar om att kolla på så många klipp som möjligt, hitta nya klipp för att få en chock för att bli triggad. Riktigt sex är istället samspel med en partner, röra henne, bli rörd, lukter (feremon), bli emotionellt engagerad, integrera med en annan människa.

              Det du skriver med att göra sitt allra bästa, är väl en bra sak att eftersträva. Jag ser det som att det är upp till mig att lyckats och vänder jag inte mitt liv detta året så att jag i alla fall ser att det går åt rätt riktning, kan jag komma att göra rätt drastiska åtgärder. Gäller att jag bara ser till att jag inte kommer dit.

              Det du skriver med att alla som du varit intresserad av har avvisat dig, kan jag förstå är tungt. Detta har dock bara skett en gång för mig, då tjejer jag gillat har jag inte vågat visa intresse för. Visst hon kanske har anat, känt likadant eller inte. Har för många hjärnspöken som sätter stopp. Även om en tjej som jag gillar visar genuint intresse mot mig, vågar jag fan inte ens göra något. Enda sättet hon skulle lyckats är att slänga sig över mig. Att jag ska göra "the move" kommer då fan inte hända. Inte bara mitt självförtroende, när jag är extremt deprimerad och nere är jag inte ens intresserad av sex nästan, det jag skulle vilja mest är att ha någon som håller om mig som man kan öppna sig till. Som visar förståelse, att gå till en psykolog eller liknande ger inte samma effekt.

              Kan vara värt att nämna att självförtroendet på detta var på väg att bli mycket bättre. Hade bra jobb och bostad vilket gav mig självförtroende. Har ju hänt en hel del skit på jobbet sedan dess, så nu är självförtroendet i botten igen.

              Verktygen att gå framåt har jag. Då jag har god självinsikt (inbillar jag mig) och vet hur man ska socialisera då det kommer naturligt för mig. Lyckats jag bara skapa ett någorlunda stabilt liv där porren är ett minne blott (ja, porren dödar mycket. Tom självförtroende, då jag hållit mig borta under en längre period är jag en helt ny människa).

              Intressant det du tar upp med bipolär. Du behöver inte vara orolig för att jag ska ta illa upp, då får du gå jävligt långt innan det sker. Tar illa upp om du skriver massa pepptalk och ljuger en massa för att "muntra upp" mig. Fast många killar (även tjejer, fast det är primärt ett killproblem) med spel och porrmissbruk blir extremt ofta felaktigt diagnostiserade. Detta nya fenomomen skulle behövas tas upp i skolan. Inte moralen bakom det (porrindustrin är inte grann), det kan man ta upp i något annat sammanhang, utan hur det faktiskt påverkar deras hjärnor och vad det kan få för konsekvenser.

              Fågeln Fenix:
              Ja, att man kan få erektionsproblem kan vara en bieffekt av medicinen. Lider mer troligtvis av PIED (Porn Induced Erectile Dysfunction). För jag har aldrig problem när jag sitter hemma framför datorn och när detta hände hade jag även gått på medicinen i två år. Problemet är att min porrskadade hjärna och inget riktigt sex har lett till att min hjärna undermedvetet tror att riktigt sex är framför skärmen. Därför jag måste hålla mig borta från detta tills min hjärna blivit "återställd".

              Vi myste ju även när jag träffade denna tjej, fast skämdes så mycket dagen efter att jag flydde fältet.

              Du har rätt i att min självkänsla är otroligt dålig. Kan utstråla riktigt starkt självförtroende när jag är på rätt humör och i rätt sammanhang. Har ju bra förutsättningar för att lyckats. Hur jag lyckades avancera på jobbet, mina idrottsresultat som tonåring osv. Fast jag kommer aldrig utveckla mina talanger om jag inte jobbar på att få dem att blomma ut. För det krävs det många timmars arbete bakom.

              Sedan är ju min självkänsla åt helvete. Jag klandrar mig själv över att jag misslyckats i livet och det är upp till mig att se till att något händer. Kommer inte få det serverat på ett silverfat tyvärr. Hur jävla gärna jag vill träffa en tjej så kommer hon inte knacka på dörren helt plötsligt.

              Har varit hos psykolog och pratat om mina problem. Fast jag har ett annat problem. Att dela med mig av mina känslor, öppna upp mig. Det sitter en spärr inom mig, att få mig att öppna sig och börja prata öppet med någon om hur jag känner mig, det sitter djupt inom mig. Aldrig varit den typen som kan dela med mig av mina känslor. Nog en stark orsak till att jag mår så dåligt.

              EnStrimmaHopp:

              Att jag ska sluta skämmas och kunna äga den, så som du beskriver behöver jag se en utveckling i andra aspekter i mitt liv åt rätt riktning. Har blivit bättre på att inte skämmas över den jag är, så som det var förr. Sedan vill jag inte nämna detta till allt och alla, det ser jag ingen anledning till heller. Förstår dock vad du menar, om någon frågar mig vad jag gjorde i 20-års åldern så kommer jag skämmas. Blir svårt att komma ifrån det.

              Ang. resandet så är det såna typ av resor jag vill göra. Ska undersöka saken närmare.

              Jag äter SNRI, inte SSRI. I början när jag fick alla utsättningssyndrom så kunde jag inte få stånd, när kroppen vant sig vid råttgiftet så har jag inte större problem med det.

              Ja, min mor betyder mycket för mig. Hon vet så klart inte om allt, långtifrån. Har berättat lite, fast att prata om vissa saker med henne kan jag inte. Just för att hon är min mor ,sedan kan hon vara till hjälp på mycket annat.

              Vet att vara oskuld egentligen inte betyder något i sig. Fast det är inte det att jag är oskuld som trycker ned mig mest, det är att jag inte har någon att komma hem till och att jag är så otroligt ensam. Jag längtar så jävla mycket efter närhet och jag vill att det ska vara likgiltigt att hon gillar mig tillbaka, annars får det vara.

              Jag kan ligga hemma i sängen, lyssna på låtar, tänka på allt jag gått miste om i livet. Att aldrig fått uppleva hur det är att ha någon att skratta ihop med, busa med, retas, åka på resor, få skämma bort, se henne le, trösta henne, bli tröstad, få stöttning. "To be someone's reason to smile". De som har någon vid sin sida anar inte hur lyckligt lottade de är. Om jag hade en partner som stöttade mig hade jag haft mycket mer drivkraft, det vet jag och jag hoppas jag kan vara ett starkt stöd för henne när hon har det tufft. Att jag istället ligger i sängen och VILL GRÅTA. Vill verkligen men det går fan inte och man ligger fast i sina egna tankar. Slår näven i väggen bara för att få känna något och klämma fram någon jävla tår. Få ventilera ut sina känslor men DET GÅR FAN INTE! Har gråtit en enda gång, på riktigt i mitt vuxna liv EN GÅNG! Även då tog det emot och det var när vår familjehund dog (den hunden saknar man...)

              Detta låter ju inte särskilt manligt och man låter som en lipsill (även om man fysiskt inte kan ...). Fast det skiter jag i, när jag väl hittar en tjej jag faller som gillar mig tillbaka kommer jag göra allt för henne. Mycket annat jag vill ha ut av livet, fast det är utan tvekan detta som driver mig mer än något annat. Hoppas bara hon kan visa förståelse när jag väl öppnar mig för henne, vilket jag känner att om jag ska kunna ha en relation måste få göra.
              Last edited by Für_Elise; 2016-04-07, 20:46.

              Comment


              • #8
                Personligen tycker jag inte det är något fel med porr, det är som om det skulle vara annorlunda än sex med en annan människa. Ja det är en skilnad som du beskriver på ett bra sätt men det är framförallt en skilnad mellan att ha sex med 'sig själv' och en annan människa. Sitter du och fantiserar bilder istället för att titta på bilder så är detta lika mycket porr och jag skulle aldrig säga att det är fel att onanera. Man lär sig mycket om vad man tänder på, vilket kan vara nyttigt, även om det kan eskalera till overkliga proportioner som då blir negativt. Det skönaste sexet tycker jag personligen dock är med en annan människa, i mitt fall en kvinna. Förstår att du vill måla fan på väggen om porr då det ju stoppar dig för du har helt rätt att man blir programmerad till att tända på vissa specifika saker vilket gör det svårare när man verkligen har en människa framför sig som inte ser ut som det man normalt runkar till. Men jag vill ändå hävda att det inte är porrens fel utan din sociala situation som gör att du får problem med detta kombinerat med din ungdom. Har du sett "Don Jon", den avhandlar i stort sett precis detta även om huvudrollsinnehavaren verkar vara en socialt anpassad person.
                Angående att sluta skämmas så tycker jag du ska se det som att du inte har något att förlora. Det är ett stort misstag att krampaktigt hålla fast vid ett hopp där man är oförstörd och får det alla andra får. Skit i det. Du har inte haft det som alla andra och det har haft konsekvenser. Du har haft en annan start på livet, so what. Det är troligen så att detta krampaktiga grepp håller dig tillbaka mer än det hjälper dig och din egen stolthet och ärbarhet. Du ska inte krypa för andra men stå för vad som hänt dig. Att vara ärlig om detta tror jag faktiskt kan öppna dörrar hos andra människor, för ofta vill personer hjälpa de som har det svårt om de har personerna framför sig. Så ta mitt tips om att sluta skämmas som ett tips att öppna dig. Det är bara ett förslag såklart och du måste själv avgöra om du tycker det är rätt för dig. Dina erfarenheter kan också vara en styrka för som du beskriver, du vet vad som betyder något och förhoppningsvis kan du själv se andra och ge dem stöd när de behöver det. Det finns absolut saker i din erfarenhet du kan vara stolt över.
                Att du inte kan gråta, tror du inte det beror på att du käkar medicin? Syftet är väl att du ska vara gladare och då är det svårt att bli ledsen. Minns själv att när jag testade ssri så kunda jag inte gråta, vilket var en av de dåliga bieffekterna för gråt kan verkligen vara förlösande och stärkande.

                Du har öppnat dig här, var inte rädd för att öppna dig för andra heller, du ska inte dra hela din livs historia på en gång kanske men du kan berätta bitar.
                Ang manlighet, manlighet handlar inte om att inte gråta. Däremot kanske män gråter i mindre omfattning än kvinnor och inte om vad som helst eller vardagssaker, men män kan absolut gråta. Gråter du för att din tröja fick en smutsfläck eller att någon kallade dig något okvädesord, ja då är det inte speciellt manligt.

                Comment


                • #9
                  Tänkte på det med porrberoendet, om du "faller tillbaka " lite tror du att du skulle kunna sätta upp regler för vad du får titta på? tillexempel bara läsa Sexnoveller, (du vet i många är det väldigt detaljrikt men med väldigt varm och härlig läsning ((om du tvingar dig att kolla alla genrer med realism, och utan inlag av våld t.ex)) porren är ju JA precis porr, inte det som sker oftast hemma i sängen med en partner.
                  Då jag hade drogproblem gjorde jag ändringar, men såklart för att motivera mig att genomföra FULLT ut hittade jag på riktlinjer, tog bort ALL umgänge som var negativ energi plus såklart de med missbrukproblematik, för att rättfärdiga detta bestämde jag mig för att köpa droger är EJ OK, att ta kontakt och umgås med, personer i närheten som kunde få mig att tappa greppet,-inte OK. men för att få motivation tänkte jag att om nån random person skulle ge mig nått eller om jag skulle hitta något (typ på gatan i Stan) då var det okej att ta ! som du förstår var/är sannolikheten för att detta skulle hända typ noll .. vafanken umgänget med kranarna som man hade var ju borta! men på nått sätt blev jag asmotiverad...man måste hitta knep att "lura sig själv" ibland för att på så sätt kunna genomföra jobbiga ändringar i livet. Är numera HELT drogfri sedan 2 år tillbaka.
                  och NEj du är inte ett dugg omanlig bara för att du vill/önskar att ha en partner, , du låter som en underbar kille som har hjärtat på rätt plats. Sen för att få bästa hjälpen lägg ALLA korten på bordet, hur annars ska du få den hjälpen du behöver när du behöver hos din psykolog? har varit i den sitsen själv, kändes som om nån lyfte en börda i från axlarna då man började öppna upp sig om allt. Sen e det viktigt att man känner att man har förtroende och klaffar med sin psykolog såklart.

                  Comment


                  • #10
                    Hur går det mannen?

                    Comment

                    Working...
                    X