Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ångest nu och då.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ångest nu och då.

    Min historia, alltså...

    Jag (en man) har alltid varit ängslig och orolig. Så länge jag kan minnas. Katastroftankarna har avlöst varandra. Hypokondrin har även den haft sina perioder. Ångesten kommer sig av mina fantasier om eventuella, framtida skräckscenarion. Mentala, otäcka bilder visar sig.

    Ångest för mig är;
    overklighetskänslor, hjärtklappning, nervositet, rastlöshet, domningar, katastroftankar, anspänning, irritation, otålighet, koncentrationssvårigheter, oro för ALLT, klump i halsen, tryck över bröstet, att vara seg och trött, att vara grötig i huvudet, vanmakt, handlingsförlamning, mm.

    När ångesten visade sig på allvar för första ggn, var jag 13 år gammal. Jag blev oerhört hypokondrisk och jag hade svårt att sova. Panikångestattackerna avlöste varandra och jag hade en nästintill ständig oro och vag, diffus ångest i bakgrunden.

    Ångesten har varierat i intensitet genom åren. Under gymnasiet fungerade jag ganska bra men under 3e året gick jag in i väggen och fick panikattacker igen. Ångesten var i bakgrunden nästan ständigt. Detta ledde till att jag funderade på att hoppa av gymnasiet. Varje dag var en kamp. Jag ville bara att det skulle ta slut. Mkt omotiverad och trött, tvingade jag mig igenom sista året. Efter det att studenten var genomförd, varken jobbade jag eller studerade jag under 1,5 år. Jag satt framför datorn. Jag brydde mig inte hygien speciellt mkt. Jag tog tag i situationen och fick utskrivet till mig en medicin som skulle hjälpa mig emot dystymi, en diagnos jag trodde att jag hade. Men ångesten var alltid där. Jag jobbade kortare perioder, 3-6 månaders perioder till det jag var ca 23 år gammal.

    När jag vid 23 års ålder flyttade från föräldern, började ångesten öka markant. Jag skulle börja studera. Jag gjorde ett försök men hade egentligen vare sig motivation, engagemang, intresse eller lust och jag såg inga möjligheter med att utbilda sig. Jag sökte hjälp på VC och fick paroxetin. Jag började utbildningar men hoppade av efter ett tag. Jag ser ett mönster; jag ger upp (alldeles för lätt?). Nej, men vad är det för vits med ngt om man ofta är ångestfylld?

    Jag har aldrig haft ngn dröm om ngt speciellt yrke och jag har väl egentligen aldrig haft riktning eller en plan för livet. Jag har inte rest speciellt mkt. Jag har inte jobbat speciellt mkt. Jag tar inga initiativ.

    Idag är jag 30år och tar Venlafaxin 225mg per dag. Lergigan vid behov samt Propavan till natten. Jag tycker att Venlafaxin har hjälpt en stor del, men inte fullt ut och jag funderar på att höja dosen.

    Jag och min syster delar lgh och har gjort så i några år. Jag har ett halvtidsjobb och har arbetat i 1,5 år i sträck. I ärlighetens namn är jag ganska ointresserad och oengagerad. Jag skulle gärna slippa gå dit. Jag vill säga upp mig. Jag vill inte göra ngt, jag är rädd för allt, jag har ingen plan, jag skäms, jag tränar inte fysiskt, jag isolerar mig. Jag gör inget förutom att se hur jag får mer rynkor, blir äldre, får sämre tänder, hur kroppen börjar bli dålig. Snart är jag 40år. Då borde man ha småbarn (kanske tonåringar), stabilt förhållande, etablerat sig, skaffat sig en utbildning.

    Mina föräldrar är gamla. Över 70 båda två. De kanske går bort inom 5-10 år. Min umgängeskrets är mina föräldrar och in syster. Inga jämnåriga kamrater. Jag har varit ganska utanför under uppväxten. I tonåren satt jag framför datorn. Inga fester alls. Jag tvingades spela hockey men jag hade medelmåttig lust och intresse.

    Jag har alltid bitit på naglarna och de är förbluffande korta. Jag grubblar och dagdrömmer. Jag tycker om att sova och slippa verkligheten.

    Jag har verkligen ingen lust att skaffa barn. Jag har aldrig haft ngt förhållande med en tjej. Jag är inte oskuld men kan nästan räkna med att jag är oskuld eftersom att jag knappt kände ngt och samlaget var "helt dött".

    Det känns som att det är lite sent att byta yrkesbana nu vid 30. Dessutom har jag stora CSN-skulder.

    Jag vet inte vad jag vill och har ingen plan. Jag duger inte. Jag är lat och bekväm. Jag är korkad. Jag kämpar inte.


    Det var min historia.
    Last edited by User name; 2016-02-16, 23:01.

  • #2
    Det låter oerhört jobbigt att ha så långvarig depression och bitvis svår ångest. Jag vet inget om läkemedlen du nämner och jag antar att läkaren och du provat olika lösningar.

    Jag tror att den sämsta iden skulle vara att säga upp dig. Då har du inget fast åtagande som tvingar dig att göra något. Stor risk att du blir ännu mer passiviserad, trött och tom.

    Det är inte alls försent att byta yrke vid 30 (jag tycker 30 är ungt!) men så länge du inte har lust med något (och gamla CSN-skulder) förstår jag om det inte lockar.

    Men säg inte att du inte duger, är korkad eller inte kämpar. Vad är det om inte kamp att leva nästan 20 år med depression? Det är jobbigt nog efter bara ett år med lätt depression, tycker jag.

    Att ha stannat 1,5 år på samma jobb är ändå rätt så uthålligt. Korkad verkar du inte vara heller. Självklart duger du.

    Jag önskar att du hittar något ljust att leva för, att du får bättre medicin eller annan behandling och att du börjar gilla dig själv mer.

    Comment


    • User name
      User name commented
      Editing a comment
      Jag har inte haft så mkt depression. Mest ångest... Dålig sömn, insomningssvårigheter, malande oro för ALLT, energibrist, oengagemang, hopplöshet, katastroftankar, hjärtklappning, koncentrationssvårigheter, skam, mental trötthet, rädsla för ALLT, kroppslig anspänning, kroppen domnar bort, dåligt minne, nervositet

      Ngt som tvingar mig upp, ja. Det är just det... Bara tvång och ingen lust...

      Skulle vilja förtidspensionera mig.

  • #3
    Vad ska du ta dig för om du skulle få välja och förtidspensionera dig nu vid trettio års ålder då? Ska du bli sittandes där framför datorn eller liggandes i sängen dag ut och dag in under reste av livet?

    Jobbet är ju din huvudsakliga struktur i livet just nu som jag förstår det och det verkar ju synnerligen riskfyllt att ställa sig helt utanför både arbetsmarknad och den sociala gemenskap/sammanhang som jobbet faktiskt medför även om det inte är ditt drömjobb på något sätt. Men det tvingar upp dig på morgonen och det gör att du träffar eller iaf ser andra människor en stund varje dag, samtidigt som du får åtminstone lite utomstående intryck från ett IRL-liv utanför samvaron med din syster och dina föräldrar osv. Var rädd om den möjligheten som jobbet ger dig (även om du uppfattar det mest som ett tvång) och fall inte till föga för bekvämligheten, inte ännu i alla fall. Du behöver nog det här "tvånget" för att inte bli helt passiviserad.

    Du verkar vara stark och har ju upprepade gånger sökt hjälp på din hälsocentral och även fått behandling för diagnoser som "du trott att du har"... men här blir åtminstone jag lite tveksam för mycket möjligt så har du rätt, men skulle det inte kunna vara värt att be om en remiss till exv. öppenvårdspsyk för att äntligen få till stånd en ordentlig utredning/second opinion av en psykiater (istf en distriktsläkare) och därifrån en ordentlig diagnos?!? Och därefter få en genomtänkt behandling, både medicinsk samt kanske även någon form av terapi.
    Last edited by RoughTimes; 2016-02-18, 18:29.

    Comment


    • User name
      User name commented
      Editing a comment
      Nej, jag måste inte enbart sitta framför datorn eller ligga i sängen om jag förtidspensionerar mig. Finns annat att göra också.

      Jag skulle inte kalla det struktur eftersom att jag till viss del har flex, dvs jag kan arbeta en del hemifrån. Jag tycker att det är relativt fint att vara ensam och dagdrömma och grubbla och göra det som faller en in istället, tex se ngn film för att slippa verkligheten, istället för att tvingas dit och låtsas vara glad och nöjd med livet och låtsas som om jag inte hatar mig själv eller föraktar mig. Umgås man inte med ngn behöver man inte vara social och prestera socialt. Dessutom ligger jag inte så bra till hos arbetsgivaren eftersom att jag uteblivit vid viktiga möten och jag är bara en belastning och ett orosmoment. Min dygnsrytm är helt fläng. Jag vill inte dit! Har inget att tillföra!

      Vad händer om jag ställer mig utanför arbetsmarknaden? Om det går åt helvete i framtiden, vilket jag nästan försöker få det till, vet jag i alla fall med visshet att det kommer gå åt helvete och det är en trygghet i sig, dvs att veta hur det skall gå.

      Jag har inte fallit till föga för bekvämligheten... Jag har haft ångest i 18 år och jag har gått i högstadiet, gymnasiet, jobbat en del, påbörjat utbildningar, idrottat, mm så jag har verkligen försökt...

      Jag fick en remiss till en privat vårdgivare till en psykiater och fick propavan, lergigan och venlafaxin utskrivet och har tagit detta sedan 2013. Det har blivit bättre långt ifrån fullt frisk. Jag har mer eller mindre gett upp idén om att bli fullt frisk. Jag vet inte ens hur det känns att vara fullt frisk. Det har jag inte varit sedan jag var ca 12 år gammal. De kommer med saker som att jag skall träna fysiskt med jag är alldeles för trött efter jobbet och när jag inte jobbar ligger jag i sängen nästan hela tiden, gör sällan middag. Det blir musli och yoghurt eller ngn fryst pizza. När jag har tränat fysiskt blir jag alldeles för trött dagen efter och orkar knappt gå upp. Ångesten minskar inte heller.

      Allt beror på mig och om jag vill bli av med ångesten och som det ser ut nu vill jag inget och skulle vilja förtidspensionera mig alt. leva på gatan eller droga ner mig till oigenkännlighet. Ja, faktiskt. Att ha ångest är som att leva i en bubbla, med burkigt ljud och tunnelseende. Inget känns verkligt.

      Jag har blivit erbjuden terapi men jag har sagt att jag inte skulle orka arbeta isåfall med den extra arbetsbelastningen som terapin innebär. Ångesten har alltid vunnit slaget hittills.

  • #4
    Allt det du beskriver låter som det jag trodde var just depression. Att inte orka, ha lust, vara motiverad för något alls. Att bli trött väldigt lätt. Att inte vilja umgås alls (närapå). Det vore inte ett dugg konstigt att bli deprimerad efter så lång tid med ångest.

    Fysisk aktivitet är bra för de allta flesta, även om det bär emot. Rutiner och lagad mat också.
    Om du skulle säga upp dig behöver du nog andra rutiner än film och dagdrömmar.

    Men jag håller med RT om att det är riskabelt att säga upp den rutin du har.

    Det stora problemet (förutom envis ångest) är att du hatar dig själv. Tänk om det bara blir värre av att säga upp sig? Kan du inte i alla fall pröva terapi? Du behöver nån som visar att du är bra och minskar självföraktet. Jag känner inte till hur de där medicinerna funkar ihop, men om du o läkaren inte testat olika kombi (fast det har du nog) är det värt att be om det.

    Självhat är extremt jobbigt och eldar på sig själv. Har du något ställe där du får uppskattning? Spel, nätverk etc?

    Comment


    • User name
      User name commented
      Editing a comment
      Jag tycker att det är relativt fint att slippa umgås och prestera socialt. Det blir bara krystat i sociala sammanhang. Bättre att vara själv och slippa det. Dagdrömmeri ät det bästa. Orkar inte tvinga mig till ngt.

      Jag är en belastning på jobbet eftersom att jag är långt ifrån pålitlig då jag uteblivit utan att meddela detta.

    • Lydia Stille
      Lydia Stille commented
      Editing a comment
      Jovisst kan ensamhet vara att föredra framför sällskap som inte ger något (utöver mer ångest och att känna sig obekväm). Det finns ju eremiter som trivs. Det jag undrade var om du har något sammanhang som boostar dig. När känner du dig uppskattad och bra? Gör du nånsin det?

      För att kunna leva eremitliv behöver man, om inte direkt älska sig själv så i alla fall inte hata. Det jag menade var att om du helt avslutar rutiner finns kanske risk att drunkna i det där självföraktet du beskriver.

      Nu utgår jag från mig själv. Jag vill vara mycket ensam, jag dagdrömmer ofta och blir irriterad när drömmarna störs av nån. Men efter drömmarna känner jag mig inte stark. Det är de gånger jag får uppskattning jag mår bättre. Utan något socialt tvång ö h t skulle jag nog gå under.

  • #5
    "Jag har blivit erbjuden terapi men jag har sagt att jag inte skulle orka arbeta isåfall med den extra arbetsbelastningen som terapin innebär. Ångesten har alltid vunnit slaget hittills."

    Hög tid att utmana dig själv NU och våga försöka nå ett bättre mående med hjälp av terapi, eller tycker du inte det!?!

    Comment


    • User name
      User name commented
      Editing a comment
      Jag har gått i terapi. 1/2 år när jag var 13 och 1/2-1 år när jag var 18. Ngn gg vid 23. Jag har egentligen inget att säga där förutom att jag är mentalt trött, orolig, ångestfylld och olustig.

  • #6
    Vill du bli helt ångestfri är det terapi som gäller mediciner löser inte dina problem de tar bara bort symptompen inte själva orsaken. Likadant med depression. Finns tyvärr inga genvägar till bra mående

    Comment


    • User name
      User name commented
      Editing a comment
      Jag tar mer än gärna mediciner som tar bort alla symptom.
Working...
X