Announcement

Collapse
No announcement yet.

Att vara sjuk med en osynlig sjukdom.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Att vara sjuk med en osynlig sjukdom.

    Året 2010 blev jag sjuk. Då visste jag ingenting om de psykiska sjukdomarna som fanns i samhället, det var inget man pratade om, inget man lärde sig om i skolan. Tiden gick och jag mådde allt sämre. Pennorna byttes ut mot rakblad som sakta skar mot min hud i hopp om att smärtan skulle förvinna. Den psykiska smärtan gjorde ont. Det gjorde så ont att leva och varje dag blev en kamp mellan liv och död. Tallriken stod ständigt tom, maten hade bytts ut mot ännu mer träning och fingrarna i halsen var ett måste på kvällarna. Ju mer tiden gick desto jag sjukare blev jag, med en sjukdom jag knappt kände till. Jag var nära döden flera gånger om och om.

    Den 21 december 2010 hade jag mitt första samtal på bup, första och sista på ett bra tag framöver. Skolan hade reagerat, det såg på mig att jag inte mådde bra. Bup tog mig aldrig seriöst och kanske mådde jag inte så dåligt då, men det hela blev bara värre och värre med åren.

    Ju fler dagar som gick lärde man sig att leva, man lärde sig leva som psykisk sjuk. En sjukdom man blev tvungen att dölja för omgivningen. Jag lärde mig att ljuga för min nära, men det värsta var att jag lärde mig ljuga för mig själv. Jag lärde mig även dölja mina sår, lärde mig täcka armarna och lärde mig att skära djupare, jag lärde mig var hunger var och hur man lever med den, jag lärde mig att spy på beställning, lärde mig att träna ännu mer, lärde mig att överleva dagarna, lärde mig att hata mig själv och mycket mer. Jag har lärt mig så mycket som har skadat mig och gett mig ärr för livet. Jag var psykisk sjuk, ätstörningar, depression, ångest, utmattning och självskada, varför tog ingen mig seriöst?

    I 4 år mådde jag extremt dåligt, jag har gjort saker som jag hade lovat mig själv att aldrig göra, jag gjorde idiotiska saker och jag förstod inte hur det hela kunde fortsätta dag ut och dag in, när skulle mardrömmen ta slut? 2014 4 år senare fick jag diagnosen svår depression. En soc anmälan av skolan ledde till akuttid hos bup där de ville lägga in mig på psyk, jag var för självmordsbenägen. Inläggningen blev aldrig av, jag fick åka hem med ständig bevakning. Sedan började en helvetes resa mot att bli frisk. Samtal, mediciner, sjukhusbesök, blodprover, viktkontroll mm. När skulle vändpunkten komma, när skulle allt bli bättre.

    Min vändpunkt kom inte. 2015 drog jag även på mig en utmattning 17 år och redan utmattad. Jag kunde inte längre klara av vanliga grejer och en kamp började. Medicinerna jag gick på hjälpte inte, min vardag blev inte lättare utan biverkningen gjorde så jag ständigt mådde illa. Jag sjönk i vikt och min kropp började ge upp ännu mer. Jag blev erbjuden att gå skola på halvtid, men hur skulle jag kunna förklara det? Jag såg ju inte ens sjuk ut? Ingen kunde se på mig att jag var död inombords. Tröttheten blev en av mina lögner, jag sov bara lite i natt.

    Pressen fanns alltid där, alla visste jag kunde bättre, orkade mer. Men de visste inte hur sjuk jag var, hur mycket ansträngning det lilla jag gjorde var för mig. Det var svårt för mig, för samtidigt som jag ville dölja ville jag bara skrika ut att jag inte orkar mer. Jag visste också hur samhället såg på oss. Oss som var psykisk sjuka, jag visste att man måste var 110 % för att klara sig.

    Jag har haft så många hinder på min väg och jag varit nära döden så länge. För ett år sedan eller för bara 6 månader sedan trodde jag inte att jag skulle sitta här idag, det fanns inte på kartan att jag fortfarande skulle andas. För den där vändpunketen och hjälpen jag väntade på kom aldrig. Vid 18 års ålder blev jag istället utkastad från bup med ingen som helst hjälp att ta mig vidare, medicinen fick jag sluta med tvärt. Under alla år har det varit träningen som räddat mig. Den har varit ohälsosam på många sätt men den är anledningen till att jag finns här idag.

    När jag ser tillbaka på mina år som varit ser jag bara ett mörker där ljuset är sommaren 2010 innan jag blev sjuk. Idag är jag fortfarande inte frisk. Jag hatar fortfarande mig själv och tankarna om att ta ett rakblad eller att avsluta livet finns fortfarande där allt för ofta. Jag döljer fortfarande mitt liv men jag har lärt mig hantera ångesten och självskadan även om jag fortfarande har en depression. Även om mitt liv varit en mardröm och ett helvete har jag växt som människa, jag har blivit starkare och byggt upp ett liv som går att leva. Ingens liv är en dans på rosor vissas är bara svårare än andras.

    Ni som tar er hit ner, tack för ni orkade läsa!

  • #2
    Ja tyvärr så pratas det alldeles för lite om psykisk sjukdom, var som en känd person skrev nyligen på sin blogg vi har galor för cancer,svältande barn mm men aldrig att det varit någon gala om tex psykiskt mående. Själv är jag helt öppen om hur jag mått och varit med om, vägrar dölja det. Själv har jag nästan bara mött förståelse. Håller med dig om din sista mening

    Comment


    • #3
      Håller med dig helt. Dock ser man små projekt om det växa fram här och där. Hoppas dock det blir större!

      Ja allt hade varit så mycket enklare om man hade varit öppen. Men det är så man måste vara 110 för att bli något och det är hårda krav och stor press i idrotten, skolan mm. Unga undviker saker med problem, personer med problem.

      Det jag skrivit är ur mitt liv, mina erfarenheter, mitt perspektiv och hur jag blivit behndlad. Sen finns det självklart människor som fått hjälp och är nöjda.

      Comment

      Working...
      X