Announcement

Collapse
No announcement yet.

My life, so far...

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • My life, so far...

    Tänkte dra min livshistoria och samtidigt söker jag efter vänner, då min ensamhet knäcker mig sakta, men säkert..

    Jag växte upp i en trygg, rätt så isolerad familj bestående av far, mor o storebror. Både farsan och morsan har haft lite problem med psyket; morsan var nervös och överbeskyddande, farsan kunde få vredesutbrott om saker inte gick hans väg, eller om något inte fungerade som han ville, han tog helt sonika sönder saker som gjorde honom förbannad. Morsan har varit pillerknaprare under många år, och tror även farsan är det. Han har iaf behövt åka in på psykakuten minst en gång, samt överdoserat nåt lugnande, så han behövde åka in med ambulans mitt i natten en gång när jag o brorsan var i tonåren. Har tagit mkt efter morsan vad gäller beteende, då det var hos henne jag sökte tryggheten.

    Var alltid svansen i grupper; sa för det mesta inte ett knyst, var blyg och försiktig, följde med andra, tog aldrig egna initiativ. Var den blyga, duktiga eleven, som satt längst bak i klassen, för att slippa bli sedd. Strålande betyg ända fram till högskola, då allt började gå neråt och började må dåligt.

    De få kompisar jag hade har antingen flyttat lr så har vi bara glidit isär på andra sätt. Har svårt att lita riktigt på folk, då jag ser att de kan gå bakom ryggen på en lr fly när det krisar sig och inte är det stöd, som man trodde de skulle vara. Sen har jag svårt att förlåta vissa saker som folk har gjort.

    Efter gymnasiet och misslyckandet i högskolan, började jag jobba som brevbärare och trivdes med det, då man slapp vara bland arbetskollegor halva arbetstiden, då man var ute och delade. Har alltid haft svårt att knyta nya vänskapsband och undviker därför människor, för hellre är jag ensam i min ensamhet, än ensam i grupp, mår mkt sämre då nämligen. Avundsjuk inför andra, då dom har roligt, är lyckliga (iaf på utsidan), pratsamma och andra visar intresse för dom. Är hellre isf ensam, så jag slipper känna o tänka på det.

    Träffade så småningom en tjej via chatten (som dominerade mitt liv, då det var enklare att umgås med folk via en skärm emellan), med vicken jag flyttade ihop och levde med under 7 år. Var dock aldrig direkt kär i henne, hon var mer en kompis, som räddade mig från ensamheten o dess destruktiva tankar. Hon fick mig att må bra, hon var nån som såg mig.

    Sökte flykt från de dåliga tankarna på min osäkerhet, dåliga sexlivet och förhållandet, genom nätporr. Fick hjärnblödning pga aneurysm (fått det två ggr, var runt 33 då, två år emellan de båda blödningarna) och låg på sjukhus under ett halvår.

    Efter hemkomsten hände en annan jobbig sak, som gav mig en törn och förstärkte min tro att det inte går att lita på att få stöd av nån, utan folk blundar hellre än står bakom mig.
    Under den perioden började jag att planera mitt självmord, skaffade sakerna för det och började även att beställa nätdroger. Tänkte att eftersom jag ändå mår så pass skit som jag gör av en massa olika anledningar, kan jag lika gärna köra det i botten. Ville ha nåt som fick mig att slippa tänka, iaf för en liten stund, ville bara fly, även om det var för en kort tid.

    Åkte senare fast för nätrdrogerna, då de blev olagliga. Samtalet från tullen, husransakan och förhöret hos tullen är den värsta dagen i mitt liv, so far.

    Slapp fängelse, blev ist dömd att under ett års tid gå i behandling hos frivården för mina missbruk av olika slag och för att få en rätsida på livet. Och den hjälpen är den första som på nåt sätt fått mig att tänka annorlunda och inte lika destruktivt som innan. Har under många år ätit olika antidepp och ångestlindrare och även gått i terapi mot social fobi, utan nåt bra resultat.

    För att göra nåt åt ensamheten, har jag lagt in kontaktannons på ett par större dejtingsidor utan nåt positivt resultat direkt. Messar med en tjej från sidan, som fastnade för min uppriktiga presentation.

    Som jag skrev i början, söker jag efter vänner lr även mer, nåt som får mig att bryta ensamheten och som för lite glädje o skratt i mitt liv...

    Bor i Sthlm, 38 år, finne, men född o uppvuxen här.

    The end (?)


  • #2
    Jag har känt mig så ensam så att det gjorde ont i hjärtat en viss tid så jag kan förstå ensamheten. Idag känner jag inte av den känslan längre, jag kanske har vant mig vid känslan så jag har slutat att känna den eller något. Jag har dock blivit psykiskt starkare efter att ha gått igenom allting som har hänt under mitt liv.

    Om du vill prata om något är min dörr via PM alltid öppen, jag brukar svara inom 24 timmar.
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      Jag ser många likheter med mig i din text.

      Jag är man och 30 år gammal.

      Min mor är/har varit ängslig och orolig. Hon har varit överbeskyddande och påtalat faror.

      Pappa är/har varit hetsig och ilsken.

      Jag klarade gymnasiet med goda betyg; 17 i snitt. 15 innebär VG i snitt och 20 innebär MVG i snitt. Jag fixade inte studierna på högskolan.

      Jag har för det mesta varit tillbakadragen och tyst. Sällan tagit initiativ till att göra saker. Jag har varit ganska isolerad under uppväxten.

      Jag har även svårt att behålla kompisar eftersom att jag aldrig hör av mig. Jag vill helt enkelt inte göra ngt och orkar inte/har ingen lust.

      Jag har också föredragit att ha arbeten där jag varit ensam. Har varit fastighetsskötare och vaktmästare. Fungerade bra.

      Jag har heller aldrig haft ngt stabilt, genuint förhållande med en partner.

      Comment


      • gillarvatten
        gillarvatten commented
        Editing a comment
        Gillar du ensamheten?

    • #4
      Jag föredrar ensamheten framför umgänge. Kanske därför att jag inte hittat ngt givande umgänge. Men ensamheten är kravlös och avspänd. Därför är den bra.

      Comment

      Working...
      X