Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vägen ut ur ett destruktivt förhållande

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vägen ut ur ett destruktivt förhållande

    Mina nätter på jobbet har blivit mycket lugnare sedan jag bytt inriktning. Hinner använda nattens timmar till min egen resa som pågått länge nu. Alldeles för länge. Resan in vet jag inte hur lång den var. När är man egentligen framme? Isoleringen, normaliseringen, internaliseringen, duperingen, manipuleringen.

    Resan ut började med ett störtdyk, paniken som sprider sig med blixtens hastighet när hjärnan inte lyder längre. När inlärda arbetsuppgifter inte finns där när de behövs. När en spolande vattenkran får svettten och paniken att bryta ut. När all undertryckt lska börjar sippra ut i porerna och huvudet håller på att sprängas.

    Jag hade tur, tur att ändå i min jävla dumhet, vara smart. Jag sökte hjälp, gick dit jag kunde, märkte fort om hjälpen var något att ha eller ej. Tack för att jag träffade rätt, alternativen för mig med psykisk ohälsa och utan ekonomiska resurser, hitta hjälp att lotsa fram från själens djupaste gömställe, vad det var som fick mig att inte orka existera längre. Tack universum för Veronica, Veronica min sistaåretelev på psykologprogrammet, med röda stressfläckar på halsen.

    Tack för att du gick utanför ramen och hjälpte mig se.

    Resan ut har gjort så mycket ondre än resan in. Resan in gav bekräftelse att jag gjorde rätt, resan ut skriker och river. Sliter mig i stycken. Stundtals kommer lugn, det är ofta då jag går tillbaka. Allt det onda är glömt och förlåtet. Som magi. Jag är tydligen bra på att förlåta. Storsint. Japp, mig får man både trampa och spotta på. Jag tackar och ler stort. Tydligen.

    Jag, maskrosblomman. Hon med skinn på näsan, hon som är kaxig, rolig, välutbildad, mamma, vännina och trygg hand att hålla för många som passerat mina salar på landstinget.

    Jag är en bortkollrad flickunge, som glömt och förlåtit igen och igen. För vad? vad är det han har som jag absolut inte kan vara utan?

    Jag vet det nu. Inget.

    Trots att insikten är så stor, och glädjen och lusten inför frigörelsen pirrar i mig, så kan jag inte lita på mig själv. För han behöver inte dupera mig längre, jag gör det så bra själv. Kommer jag ta mig loss innnan det är försent? Eller är det här vad som kommer bli min slutgiltiga livshistoria?



  • #2

    Förlåtelse är en gåva som du ger dig själv, för att ge dig makten över problemet. Det är inte samma sak som att acceptera att det som hände var rätt eller att du förtjänade det.


    Comment

    Working...
    X