Announcement

Collapse
No announcement yet.

Lämnad som liten .....

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Lämnad som liten .....

    Jag har återkommande under många år funderat på hur min tidiga barndom påverkat mig .... Jag kommer från en mycket väl fungerande familj, föräldrar och syskon (jag är äldsta systern av tre). MEN !! Som tvååring lämnades jag till en dagmamma som jag misstänker gjort starka avtryck på mig i livet. Denna dagmamma (D) lät mig tillbringa hela förmiddagarna ensam i en spjälsäng i ett av husets rum. D hade ett eget barn som sov till lunch och hon tyckte väl det var skönt om även jag hölls undan då. Detta förde med sig att jag varje morgon jag skulle lämnas redan började skrika, gråta och protestera hemma. Jag var otröstlig. Min mor tyckte såklart att det var tråkigt och oroande. Detta medförde att det blev min far som lämnade mig på morgonen. Tiden gick .... och av en slump (som jag fått berättat det för mig) framkom det att jag helt slutat att prata hos min dagmamma. Sanningen rullades upp om hur jag hade det där och mina föräldrar tog mig därifrån. Kort därefter fick jag ett syskon och efter några år ytterligare ett. Nu till det jag själv minns - Jag har alltid tagit på mig rollen som den som blir över, tre barn och två föräldrar, två famnar (mina föräldrar) kontra tre barn - jag bestämde tidigast att det inte fanns någon famn över åt mig. Jag har aldrig låtit mina föräldrar trösta mig när jag varit ledsen, vilket de tyckte varit tråkigt. I vuxen ålder, skild tre gånger, tycker det är jobbigt med avsked, svartsjuka mm. Svartsjukan och min svårighet att lite på män ... kan det var en följd av vad som hänt?? Jag vill bli av med dessa negativa känslor vilka ständigt ligger och lurar .... Ja, jag har försökt ta tag i detta med hjälp av terapeut ... Hjälp - vad ska jag göra??



  • #2

    Varför lät du aldrig dina föräldrar trösta dig?


    Vad har terapeuten sagt om allt detta?


    Comment


    • #3

      Kanske har jag haft otur att komma till terapeuter som ej förstått/kunnat hjälpa/tagit det på allvar .... var ej. Jag har fått råd som att nu i vuxen ålder berätta/gråta ut/sätta mig i mammas/pappas knä och "tanka på" de könslor jag ej fått som barn. Jag har mycket bra och öppen kontakt med föräldrar och syskon idag .... men det är klart att jag söker bakåt och undrar varför jag "blivit som jag blivit" .....


      Comment


      • #4

        Om man inte räknar med barnen som var dagmammans egna barn, var du den enda barnet om dagmamman passade då?


        Hur många år stannade du hos dagmamman innan det blev ändring på det??


        What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

        Comment


        • #5

          Dagmamman hade ett eget barn i min ålder..... och ja, det var bara mig hon passade. Jag var hos dem i ungefär 6 mån. När man är i tvåårsåldern har man ju ingen (väldigt liten) tidsuppfattning. Jag kunde ju inte veta hur länge jag skulle sitta där i spjälsängen i detta mörka rum. De drog för persiennerna i hopp om att jag skulle somna ..... Det måste ju ha känts som en evighet för mig. Att jag skrek och var otröstlig, vidare ej i ord kunde förklara ... en vanmakt flyttade väl in i min kropp. Jag började bli orolig och gråta redan när vi packade ihop och skulle gå ut till bilen, vilket jag fått berättat för mig. Att ständigt bli lämnad på detta sätt ...... .!?


          Comment


          • #6

            Ja det är väl tänkbart att du på ett djupare plan upplever svek och opålitlighet från vuxna. Kanske fick du för dig att om du inte är till besvär så får du kärlek och blir sedd. Du kan ju knappast ha skrikit i timmar varje förmiddag, det skulle väckt hennes barn och varit irriterande för henne. Du måste ha lärt dig att vara tyst och vänta för att få uppmärksamhet. Din mamma tyckte det var jobbigt att lämna dig så pappa fick ta över, kanske kände du det som att du inte fick " vara till besvär"?


            Det är möjligt att dina relationsproblem har med detta att göra men jag tror i så fall att det finns mer i familjerelationen som påverkar detta och inte bara detta med dagmamman. Oavsett så går det inte att ändra på det nu.


            När du känner känslan av svartsjuka eller att du inte kan lita på din partner, kan du då inte resonera med dig själv om att känslorna inte härstammar från nuet utan från händelserna i barndomen? Så fort man är medveten om något så har man också makten att göra något åt det.


            Agerar du ut svartsjukan eller beter du dig som när du var barn, genom att dra dig undan?


            Comment


            • #7

              Du sätter fingret på det .... jag drar mig undan!! Svartsjukan har jag sällan levt ut ... jag har lidit och försökt kontrollera i det tysta. Jag har aldrig (vad jag vet) blivit bedragen eller levt med män som "flörtat runt". Jag har däremot levt med egna företagare som prioriterat jobb, jobb och åter jobb. Kanske är det ett medvetet val, att välja män som är mycket upptagna med annat .... så att jag kan få det bekräftat - att återigen bli bortvald.


              Comment


              • #8

                Jag kan absolut resonera med mig själv och inse att svartsjukan är obefogad .... konstigt nog gör jag samma sak igen och igen.


                Comment


                • #9

                  Ja det kanske är ett mönster du får jobba med resten av livet. Vi har alla något tema genom livet som vi får speglat mot oss i olika skepnad, som jag ser det. Förhoppningsvis ju äldre och tryggare man blir med sig själv ju mindre effekt på känslor och beteende får det.


                  Jag har egentligen inget direkt tips annat än att försöka tänka och göra motsatt ifrån det som den invanda impulsen säger. Det är när jag utmanat mig själv som jag växt och kunnat lyfta mig ett steg över det som håller mig fast i något icke önskvärt.

                  På något vis handlar det lite om att ge upp. Att för en stund säga till livet: "Ok, bevisa för mig att jag har fel" när jag befarar något dåligt.

                  Eller: "Bevisa nu att jag är värd detta".


                  Jag brukar tom säga det högt för mig själv.


                  Comment


                  • #10

                    Att bryta mönster eller sätta en annan "CD på play" i huvudet är viktigt. CD:n tror jag mig ha bytt ut till största delen .... Att bryta mönster när det gäller män jobbar jag på ... kanske kommit en bit på väg Jag har skrivit lite kort i en annan tråd på detta forum en mindre trevlig erfarenhet jag varit med om under ett år, bröt upp i vintras. Kanske var det något riktigt "omruskande" som skulle till för att jag verkligen ska inse att livet inte varar för evigt ... och att jag måste arbeta fullt ut med mina egna mål och önskningar ....


                    Comment

                    Working...
                    X