Announcement

Collapse
No announcement yet.

Från kris och djupt deprimerad till överlevande

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Från kris och djupt deprimerad till överlevande

    Hej!


    Det här är mitt första inlägg på det här forumet. Jag vill därför börja med att presentera mig lite kort. Jag bor i Sverige, är man och fyller 23 i år.


    Det jag vill berätta om här är hur jag upptäckte mina psykiska besvär.


    Jag skulle träffa min flickvän innan jag började jobba bara för att vi skulle få se varandra eftersom att vi inte skulle ha någon annan möjlighet att ses de kommande dagarna. När jag skulle sova kvällen innan den dagen kunde jag inte sova. Jag vaknade klockan 3 när jag skulle träffa henne halv 3.

    När jag vaknade kollade jag på klockan och skrek högt, då bodde jag fortfarande hos mina föräldrar och de undrade självklart vad som hade hänt. Men jag hade inte tid att svara, jag slängde på mig mina kläder och satte mig i bilen och körde i 15 minuter innan jag kom fram.


    Jag anlände vid min arbetsplats och det första jag såg var min flickvän stå och röka. Jag gick dit och försökte att inleda ett samtal med henne genom att be om ursäkt för att jag var sen och tänkte sedan förklara varför. Men hon ignorerade mig. Hon kollade inte ens på mig.


    Det gjorde ont i mig. Detta var inte den enda gången jag hade sårat henne på ett liknande vis. Hon hade förklarat för mig att hon var väldigt missnöjd med det beteendet och att det var dags för mig att bättra mig om jag ville fortsätta umgås med henne.


    Jag hade detta i åtanke när jag på kvällen låg i sängen för att försöka sova. Men det gick inte, jag kunde inte släppa det! Jag behövde någonting som kunde lindra ångesten över att potentiellt ha sabbat vårt förhållande. Jag hade gjort det. Jag hade fuckat upp igen.


    Omkring klockan 5 på morgonen efter att ha legat vaken hela natten och efter att jag hade hört att alla som var hemma hade lämnat huset klev jag upp och gick och hämtade en hammare och en sax och låste in mig på toaletten. En säkerhetsrutin utifall att någon skulle komma hem. Jag satte mig lugnt ned på toalettstolen och började slå allt vad jag orkade med hammaren på mitt lår. Jag slog och slog. När jag var klar med det tog jag saxen och började klippa mig i tungan. Jag försökte klippa av tungspetsen. Det slutade med att jag stirrade mig själv i spegeln och blev rädd av min spegelbild. Jag hade blod i hela ansiktet.


    Dagen efter försökte jag prata med min flickvän om det. Men hon ignorerade mig fortfarande. Ångesten blev större och större. Hammaren och saxen hade hjälpt tillfälligt, men det var en lösning som jag innerst inne helst ville undvika. Jag försökte verkligen hinta om att jag verkligen behövde prata med henne. Men ingen respons tyvärr.


    Jag skadade mig själv lite mer den dagen, men jag överlevde. Dagen efter, på morgonen, kunde jag inte hålla det längre. Så fort jag såg min far kände jag att jag var tvungen att berätta om det för honom. Jag visade mitt lår och min tunga.


    Min far blev väldigt chockad. Han var verkligen inte beredd på att få se det. Han blev märkbart tagen av det jag hade att visa och berätta om.


    Han visade att han genuint brydde sig och ville hjälpa mig - detta var någonting som var ovanligt att se från hans sida - men han visste bara inte hur. Så vi kom fram till att jag skulle berätta om detta för min syster. Sagt och gjort, det slutade med att jag åkte till psykakuten och fick prata. Det var ingenting som var akut just då, för jag hade fått kontakt med min flickvän och jag hade berättat för henne.


    Jag fick en remiss till psykiatrin när jag var på psykakuten.


    Om vi spolar fram några månader. Lite självskadebeteende under tiden, men ännu en gång, jag överlevde det.


    Jag får diagnosen Bipolär typ 2 och paniksyndrom, vilket ändå var lite lustigt med tanke på vad som utspelade sig under ett dygn ett par veckor innan jag blev intervjuad av en psykolog under utredningen.


    Under en natt låg jag och hade svårigheter att sova. Tankarna rusade och en väldigt briljant idé jag fick var att jag skulle bli vegan. Från att äta kött och knappt några grönsaker, frukter eller bönor över huvud taget till att bara äta det.


    Alla i min omgivning var tvärsäkra på att jag inte skulle klara mer än några timmar, men jag som var lite för mycket uppåt för mitt egna bästa hade en rejäl tro på mig själv och min förmåga att klara av att vara vegan. Det är väl inte så svårt, det är klart att jag ska vara fullt-ut vegan. Var svaret alla fick när förslag om att jag borde prova ett par dagar i veckan, eller varannan maträtt osv haglade över mig.


    På eftermiddagen skulle jag till ett möte, jag körde bil dit på motorvägen. När jag närmade mig avfarten kände jag att känseln i mina armar försvann. Det var som om någon hade sträckt fram sina armar och styrde ratten. Märkligt tänkte jag. När jag kom in i byggnaden där mötet skulle hållas blev jag lite yr och det blev värre och värre. Jag såg suddigt, när jag kollade på någon såg jag dubbelt. Jag kunde stå och låtsas lyssna på vad andra sa men allt jag kunde koncentrera mig på var mina tankar om vad tusan det var som hände - och framför allt - varför har alla fyra ögon och två munnar?


    Jag ringde min mor och berättade om mitt tillstånd. Orolig som hon är kom hon snabbt med hela min familj och skulle hämta upp mig eftersom att jag uppenbarligen inte var i ett kördugligt tillstånd. Men de ändrade planer så fort de anlände, vi åkte snabbt och direkt mot akuten.


    När jag kommer dit ropar min syster på en läkare och berättar om mina symtom. Hjärtattack befarar läkaren genast och gör några snabba kontroller. Kan jag le? Kan jag klämma min hand? Det kunde jag. Vilket betydde väntetid. Jag hade ätit väldigt dåligt den dagen, eftersom att jag hade blivit vegan och bara hade tagit mig tid att laga mat en gång så var det dags att äta igen. Jag bad min far om att köpa ostbågar i automaten som stod i anslutning till väntrummet.


    Jag fick mina ostbågar och skulle äntligen få äta lite. När jag hade ätit ett par ostbågar började jag fundera över min kost. Var det någonting jag inte kunde äta i det här? Namnet på det jag satt och smaskade i mig repeterades i huvudet. Ostbågar, ostbågar, ost......bågar, oooooooossssstttt....


    Det var slutet på min nästan en dag långa vegan-period. Och dagen slutade med kontroll hos en läkare som efter lite utredning kunde konstatera att det var en panikångest-attack. Jag fick lite lugnande och fick därefter ligga i en korridor på en säng eftersom att alla rum var upptagna. Där låg jag i korridoren med andra sjuka, gamla tanter som hostade och unga killar med näsblod och brutna näsben. En bra fredag.


    Idag mår jag bättre. Jag tar lamotrigin för att hålla mina svängningar i schakt. Jag har lugnande och sömnpiller vid behov. Bor ihop med tidigare nämnda flickvän och har det bra.


    Tack om du har läst hela. Om du inte har gjort det kan jag förstå dig.


    Jag försökte att skriva det hela på ett någorlunda underhållande sätt för att underlätta för er att ta er igenom texten. Jag behövde bara skriva av mig egentligen. Och det har jag gjort nu.


    Jag vill önska er alla god natt.


Working...
X