Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Skuldbelaggd efter år av att blivit dominerad

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Skuldbelaggd efter år av att blivit dominerad

    Hej!

    Jag är en kvinna på 39 år som varit i ett förhållande 4.5 år långt förhållande men en tio år äldre man. Han kom in i mitt liv som en "räddande ängel" efter ett annat förhållande med en man som manipulerade mig och misshandlade mig psykiskt såväl fysiskt i flera år.
    Denne nye man kom in som den godaste och hjälpsammaste människa jag kunna tänka mig, men jag ville inte ingå i ett förhållande med honom vilket han då ville. Jag behövde tid att läka. Vi var vänner i ett halvår och sedan övergick vänskapen till ett förhållande. Vi var bästa vänner vilket var det finaste av allt i förhållandet. Vi hade mycket gemensamt och mycket roligt tillsammans.
    Han var snäll och omtänksam, till och med lite för mycket för vad jag någonsin stött på i något annat förhållande, och det kunde stundvis kännas lite påtvingat. Men har var ju snäll trots allt tänkte jag.
    Med tiden märkte jag att han hade svårt att kontrollera sina känslor och hade ofta aggressionsutbrott, och var antingen extremt glad och social eller kunde snabbt bli förbannad på människor i sin omgivning och kunde tala om för både okända eller vänner vad han tyckte om dem på ett attackerande sätt, vilket gjorde mig mycket illa till mods. Han började också visa sig vara mycket svartsjuk och jag kunde snart inte prata med en annan man utan att han blev svartsjuk. Detta gjorde att jag kände mig så begränsad som person. Det sårade mig ohyggligt mycket med hans aggressions utbrott som kunde komma från ingen stans över saker som jag ofta inte alls kunde förstå och hur han tolkat det på det sätt han gjorde.

    Jag började ana att han hade ADHD och ju mer jag läste om det visade det sig stämma in och han började även få en förståelse för detta själv.
    Han lovade att han skulle ta tag i sitt beteende och göra något åt sin okontrollerade aggression och svartsjuka men han gjorde ingenting åt det alls utan det var bara prat, år efter år.
    Detta gjorde att jag drog mig undan mer och mer och åkte bort allt oftare för att återhämta mig och komma tillbaka till mig själv då ingen förändring skedde.

    Tillslut bestämde jag mig för att resa i väg på en längre resa själv i några månader. Innan resan sa jag till honom att jag behöver min frihet, jag behöver vara fri, varpå han sa ja visst du är fri att göra vad du vill.
    Under resan lättade en stor sten över bröstet. Jag kunde bara få vara den jag är utan att bli dominerad av honom. Han skickade även svartsjuka kommentarer till mig från andra sidan jorden varpå jag bestämde mig för att jag måste göra någonting för att få ett slut på den här plågan, samtidigt som jag våndades över att jag inte ville förlora honom, varken som vän och de goda sidorna han hade visat mig under åren och allt det vi delat.

    En annan man dök upp på resan och jag tänkte kanske lite naivt att det var kanske det bästa sättet att klippa banden mellan mig och min partner var att träffa en annan. Med detta kändes dock ännu mer förvirrande och med min partner ständigt skrivandes till mig så fick jag ångest av att jag nu faktiskt verkligen skulle lämna honom.

    Jag talade om för honom att något hänt med en annan man och han blev så klart vansinnig. Någonstans tänkte jag att han skulle förstå hur desperat jag var att förändra situationen mellan oss. Jag var desperat att få ett stopp på svartsjukan och hans aggressions utbrott. Och allt detta ledde till att han nu ser det som om jag varit otrogen trots att jag sa att jag behöver min frihet, vilket han även sa innan jag åkte att jag hade.

    Då vi trots allt älskar varandra har vi bestämt oss för att försöka fortsätta och ta oss i genom detta på de villkor att han tar tag i sitt aggressions problem och att jag lovat att inte fly i väg när det blir jobbigt. Men hittills har han bara varit ännu värre, beskyllt mig för att vara den som begått ett misstag och varit otrogen och han litar inte på mig..
    Jag vet inte bara vad jag ska ta mig till. Jag klarar inte av att bli rannsakad om detaljer om vad som hänt med den man jag träffade på resan, hur nära och fysisk relation vi hade. Jag är livrädd över att säga i detalj hur det var. Aldrig när jag var ute på resan och tog beslutet att träffa en annan tänkte jag att jag skulle återvända till min "partner".
    Han pressar mig ständigt om vad som hände med mannen på resan. Jag är en person som alltid pratar sanning och avskyr lögner, men i det här fallet kan jag inte tala om hela sanningen för honom i rädsla för vad han kommer göra vad gäller både privatliv då han kommer förstöra både vänskapskets och karriär och såklart rädd att förlora honom som den människa jag faktiskt förälskade mig i en gång. Detta har lett till fruktansvärd ångest och sömnlöshet.

    Allt jag ville var att bli fri från hans plågsamma dominans men nu är jag den som skuldbelagts i stället.

    Tacksam för råd.
    Last edited by MajaG; 2017-10-28, 19:22.

  • #2
    Om du inte lämnar honom nu så kommer du ångra dig bittert senare.

    Han är inte 20 och tillfälligt vilsen och full av känslor han inte vet hur han ska hantera. Han är runt 50, han kommer inte att förändras, han är den du ser.

    Varför skulle du slänga bort goda år på att vara med en man som är sjukligt svartsjuk och som har aggressionsproblem?

    Du vet ju innerst inne att det kommer att sluta illa. Och att det bara blir värre desto längre du drar på detta.

    Låter nästan som någon form av självskadebeteende du sysslar med. Först kvävd och fullt medveten om att du måste lämna. Sedan vara med någon annan och berätta det för honom. Sedan jobba på att reparera relationen. Varför?!

    Nej, lämna detta bakom dig. Du kan inte vara med en sådan man. Och om du nu inte klarar att göra det för din egen skull så kan du ju också nu se att du plågar honom också. Han kommer aldrig att kunna få bort bilden på näthinnan när du är med någon annan. Han kommer aldrig lita på dig igen.

    Som sagt... du bör nog fråga dig vad du håller på med?!

    Det är inte heller honom du ska diskutera detta med och nå "samförstånd" eller hitta "varför". Du är vuxen och får ta ett vuxet beslut. Att detta inte är vad du vill ha i en relation. Oavsett hur "kär" du känner dig så räcker inte det för att ha en relation med honom. Och du kan inte heller ha en relation för att han tidigare varit ett stöd för dig.

    Det är dags att du bryr dig om dig och gör vad som är bäst för dig.

    Jag är ingen expert, bara vad jag tror.

    Comment


    • MajaG
      MajaG commented
      Editing a comment
      Tack för ditt svar Knet! Ja det är inte lätt att se klart alla gånger, speciellt inte när man är sårad.
      Önskvärt är så klart att reda ut en situation där båda parter har förståelse för varandra, oavsett vilken riktning det sedan tar.
      Men du har rätt, en person som nått 50 och inte tagit tag i sin aggression eller svartsjuka vid det här laget kanske inte är så intresserad av att göra det sen heller.
      Har under så lång tid gjort allt för att inte såra honom tills jag tillslut fick nog.Så svårt bara att veta hur och var som är bäst.. som sagt jag ser de bra sidorna och våndas över att lämna och står samtidigt inte ut med hans aggressioner. Förvirrad dock att bryta med en person som trots allt varit min närmsta vän under åren trots hans utbrott etc. :/

      Tack för din åsikt.

  • #3
    Jag har inget vetenskapligt belägg, men det verkar som att vi har svårare att slita oss loss från en relation där partnern har flera sidor, växlar. Jag tror det beror på att vi biologiskt är byggda för kamp. Att när han anklagar, är sur eller arg, så försöker vi förklara, vädja, distrahera och på alla sätt göra det bra igen.

    Vi blir så uppfyllda av denna kampen att det blir en del av livet, vi förlorar oss själva för att ägna oss åt att försöka reparera relationen. På ett sätt kanske det är för att gömma oss själva för livet, är ju så mycket enklare att kämpa för att få relationen att fungera än att fundera på vad vi själva vill, vem vi är eller vill vara.

    Också det att ser den "fina" personen ibland gör att vi kämpar ännu mer. Försöker nå fram till den, få den att visa sig igen. Nå till hans "sanna jag".

    Newsflash, det är den person du ser när mörkret kommer som är den sanna personen. När du var svag så kunde han finnas där för dig, som räddaren. Känna sig stor. När saker är som han vill så kan han känna kontrollen och kosta på sig att vara charmig, omtänksam osv. För att det gynnar honom då. Så du försöker nå fram till en person som inte finns.

    Desto längre du stannar desto mer kommer du att anpassa dig. Du kommer att förinta dig själv för att få ha honom.

    Newsflash 2. Vad du än gör kommer det inte att räcka. Han kommer hitta nya saker att bli sjukligt svartsjuk på. Och desto säkrare han är på att du stannar, desto mer kommer han att släppa ut mörkret. Och du kommer att fortsätta förklara, vädja osv. Kämpa kämpa.

    Och redan nu så känner du "skuld". Låt säga han går i behandling, hur ska du då kunna lämna honom? När han "går i behandling för din skull"? Även om han inte skulle säga det så kanske du blir än mer fast i en destruktiv relation.

    Jag är ingen expert och kan ha missförstått situationen eller ha fel. Men av det du skriver får jag en oro att något i dig faktiskt redan föredrar kampen framför att möta livet och dig själv. Att det om att han varit stöd innan, din skuld, egentligen handlar om att du är rädd. Rädd att vara ensam kanske, rädd att möta livet. Och det är naturligt att vara rädd. Men i detta fallet så kommer du troligen ångra dig bittert om du stannar.

    Comment


    • MajaG
      MajaG commented
      Editing a comment
      Tack så mycket Knet för din åsikt och du tagit tiden till att svara! Det är tänkvärda ord du skrivit! Jag vet att allt detta är sant som du skriver, bara så svårt när man är mitt upp i det. Jag ska försöka vara stark och se klart. Blir nog ingen enkel process direkt.
      Tack så hjärtligt!
Working...
X