Announcement

Collapse
No announcement yet.

Avstängd

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Avstängd

    Jag har levt i en tio år lång relation med en kvinna som har en känslomässig berg- och dalbana.
    Hon har haft en tuff uppväxt där hon lärde sig att aldrig lite på någon till hundra procent. Under våra år tillsammans har hon sagt att jag är den enda som lyckats komma så nära inpå henne.
    När hon hamnar i sina sk skov stänger hon av mig och kan bli ganska elak när jag försöker prata med henne. Då jag säger att det inte är okej, blir svaret att det är mycket som inte är okej i vår relation.

    För drygt fem år sedan lämnade hon mig för att komma tillbaka ett år senare. Men då var jag mer avvaktande än tidigare när hon gick in i sina skov. Tidigare kunde jag följa med i dalgångarna och själv må väldigt dåligt, nu försöker jag hålla huvudet ovanför ytan och agera "normalt" mot henne när hon blir avstängd. Men det blir allt svårare.

    Till min nackdel hör att jag jobbar väldigt mycket, vilket får henne att känna sig ensam. Men när jag försöker att föreslå att vi ska gå ut och äta och hitta på saker tillsammans så blir svaret att hon inte accepterar att sitta och vänta på att jag ska få tid för henne.

    Jag kan förstå frustrationen att jag jobbar mycket, men inte att hon sätter upp hinder för att vi inte ska ha någon kommunikation över huvud taget. Jag försöker säga till henne att det är enda möjligheten för oss att komma varandra nära. Och ibland lyckas jag bryta igenom barriärerna och då är det supermysigt i några dagar, någon dag eller några timmar. Sedan räcker det att jag somnar ifrån henne när vi lägger oss för att hon åter ska gå in i avstängdheten.

    Jag tar i stort sett varje tillfälle att följa med henne när hon ska träffa sina vänner, sin familj, sina barn. Dock gör hon inte detsamma vilket gör mig väldigt ledsen.

    Hon säger att hon mår dåligt och bara av en anledning - och det är jag. Samtidigt är hon kvar. Och jag med. Men jag vet snart inte vad jag ska göra.
    Vi har försökt parsamtal vid några tillfällen. Jag har sagt att vi borde fortsätta med dem, men hon svarar att det inte ger något.

    Om någon har något klokt råd eller en reflektion att komma med är jag mer än tacksam.

  • #2
    Jag har sett samma historia som du beskriver många ggr och nästan alltid är det p.g.a. borderline.

    Slå upp borderline på nätet, läs lite om det jämför med eran relation.


    Sen ställ dig frågan:

    Vill du vara i en relation där du aldrig skall få må bra mer än någon gång om året?

    Comment


    • #3
      Om hennes förflutna påverkar er relation idag så är det något hon måste jobba på i terapi. Sen om hon är intresserad av det eller ej är en annan sak. Men om hon känner att terapi och par terapi inget ger så är ju det lite samma svar som att säga vår relation är inte värd att jobba på. Det är inte ok att bli elak mot den man lever med och det ska du inte acceptera det är psykisk misshandel. En del människor vill inte förändras för då måste de ta ansvar för sig själva och sitt liv och det tycker dom är skrämmande oh svårt så då är de hellre kvar i sin skit för det är tryggt och vant. Hade jag varit du hade jag krävt parterapi och krävt se en förändring annars hade jag lämnat ingen ide vara kvar i en relation som bara får en må dåligt. Gå in på www.lovetestnow.com och gör det rerlationstestet så kommer du få ut ca 70-100 sidor om din relation både det som är bra men det som behövs förändras. Testet kan va en eye opener. För att en relation ska bli bra måste båda parter jobba på relationen om bara en jobbar så kommer relationen aldrig bli bra och då måste man för sin egen skull dra sig ur.

      Comment


      • #4
        Hej
        Det låter som en tuff situation där ni trasslat in er i varandra. Jag tror att det kan vara intressant att läsa lite om anknytningsteori för att få ytterligare perspektiv på hur vi lever i nära relationer. Detta i synnerhet om din flickvän har ett sätt som för tankar till borderline.

        Sen så kommer den klyschiga "sanningen", vi kan bara förändra oss själva.... Om du själv skulle gå i samtal med ngn för att reda ut varför du är i din relation? Om inte för er relation så för dig och din livskvalitet. Älskar du henne eller är du kvar av andra orsaker?
        Kärlek och relation är svårt men det borde ge mer positivt än negativt, i sin helhet.

        Vill du snacka vidare så får du gärna skicka meddelande. Jag har gott om tid😀

        Comment


        • #5
          Och ibland lyckas jag bryta igenom barriärerna och då är det supermysigt i några dagar, någon dag eller några timmar.
          Om du tänker dig själv fem eller tio år fram i tiden och ser tillbaka, tror du att något kommer att ha förbättrats till det bättre? Naturligtvis inte. Ni har försökt nu i tio år och har inte lyckats få till en fungerande relation så jag tror du någonstans vet att det är dags att ge upp nu. Att du borde gett upp för länge sedan.

          Jag gissar att du inte riktigt förstår själv varför du klamrar dig fast i en relation som inte är bra för dig. Jag har inget vetenskapligt bevis men tycker mig se att just den typ av relation du lever i gör att vi fäster oss hårdare vid en annan person. Att se de där glimtarna när du tycker dig ha brutit igenom hennes skal, ser lite av det du drömmer om ska vara ert liv. Den närhet och kärlek som du ser då gör att ditt liv upptas av kampen att nå dit. Och vi människor är byggda för kamp, du bortser ifrån logik och förnuft och kämpar och kämpar. Kampen blir livet. Kampen blir det som är vant och tryggt. Uppslukar och tar bort andra saker vi borde ta tag i och arbeta med. På ett sätt blir livet enklare, jobba och kämpa för att nå henne.

          Nu tror jag inte relationen har något hopp alls men en strimma av hopp hade ju varit att hon haft en vilja. Men att hon säger att hon mår dåligt och bara av en anledning - och det är du, är den definitiva dödsstöten. Du kan inte vara med någon som ger dig skulden när du kämpar och kämpar för att det ska bli bra.

          Men jag vet du inte är i läget för att vara mottaglig för att ge upp. För du har kämpat så länge. Är inte ovanligt att vi gör tankekullebyttan att för att vi kämpat länge så skulle det vara ett skäl att inte ge upp. Att vi "investerat" så mycket i relationen. Är ju helt bakvänt att det skulle vara ett skäl att förlora ännu mer tid på en relation som inte är bra för dig.

          Det är möjligt du upplever en stark kärlek till henne. Kan vara så. Eller så handlar det också om kampen, att du för dig själv motiverat kampen så länge med att ni är ämnade för varandra och älskar varandra så, att det bara måste vara kärlek. För ingen skulle väl utstå detta om det inte var stark sann kärlek? Eller kanske är det så att vi människor intalar oss att detta är sann stark kärlek, just för att vi måste motivera ett annars helt ologiskt beteende?

          Gör tankeexperimentet att se dig själv om fem eller tio år och se tillbaka. Tror du verkligen på denna relationen? Är det så här du vill ha ditt liv? Är detta bättre än att vara ensam?

          Men jag är ingen expert, bara lite tankar. Bara du vet vad som är bäst för dig, vad du behöver. Och bara du kan göra dina val.

          Comment

          Working...
          X