Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ont, men inget fel?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ont, men inget fel?

    Jag har nu suttit jag vet inte hur länge och skrivit på ett inlägg för att förklara min situation som blev galet långt och jag insåg att ingen kommer ju förstå någonting! Därför får jag försöka kosrta ner det så mycket som möjligt!


    Jag vet ändå inte om någon kommer att förstå, men man kan alltid hoppas!


    Jag opererades i juni 2010 för en inflammerad gallblåsa, gallblåsan gick under operationen sönder.


    I mitten av juni flyttar jag till min pojkvän som bor 180 mil från min hemstad och där blir jag plötsligt sämre och får fruktansvärda kramper i magen. Vi åker till akuten, men jag blir misstrodd och får stämpeln "psykiskt-sjuk" med argumentet "Skriker man så högt när man har ont är det något som är fel i huvudet på en" Helt seriöst så sa läkaren så, och jag blir då hemskickad! Detta upprepas flertal gånger.


    Tillslut inser vi att vi aldrig kommer få någon hjälp där och tar oss själva till ett större sjukhus 30 mil därifrån! Jag blir inlagd och dom utreder mig. Men kan inte hitta något fel. Jag blir åter igen "psykiskt-sjuk" och blir utredd för detta 2 gånger, trots att utredningen från förra sjukhuset visat att jag inte ens är psykiskt instabil. Resultaten blir dom samma igen.


    Efter ca 1 månad blir jag skickad till nästa sjukhus där dom åter igen utreder min psykiskastatus och kommer fram till igen att det inte är psykiskt utan fysiskt!


    Jag får då träffa en specialist som kan konstatera att jag fått nervskador efter min operation. Jag får nervblockader i ryggmärgen och i mina främre magmuskler och blir för första gången efter min operation smärtfri (det är nu oktober).


    Jag blir sckickad tillbaka till sjukhuset jag låg på innan där en (idiot) läkare klämmer mig på magen det första hon gör och mina smärtor kommer tillbaka igen. Jag blir nu ännu en gång "psykiskt-sjuk" och dom anser att dom inte kan hjälpa mig längre och blir då hemskickad! Hemma kämpar jag på, jag måste ta mer och mer smärtstillande och blir sämre hela tiden, och någon hjälp finns inte att få, trots flertal turer med ambulans till sjukhus.


    I april känner vi att detta inte fungerar längre och då beslutar vi oss för att försöka ta oss ner till min hemstad igen, som är en storstad och det är där dom opererade mig och där resurserna finns (tänkte vi). Väl här igen blir jag inlagd på sjukhus, men får ännu en gång stämpeln "psykisktsjuk". Ingen vill lyssna på mig och jag blir kallad missbrukare. Min mamma blir anklagad för att vara medmissbrukare då hon förtvivlat ber om att jag ska få smärtsillande då jag får mina anfall och bara ligger i sängen och skriker. Dom gör 3 psykiska utredningar på mig och hakar upp sig på att jag äter fluoxetin (en antidepressiv medicin som jag ätit sedan 2 år tillbaka då jag drabbades av en depression). Jag ligger inne under 1 månad och det enda dom gör är att att försöka bli av med mig, dom försöker på beroendekliniker (då dom ansåg att jag var missbrukare som sagt) och psykiatriska avdelningar. Men ingen vill ta emot mig. Tillslut sätter dom mig i en sjuktransport till psykakuten och menar på att det är där jag ska få hjälp. Väl där så undrar dom på psykakuten vad jag gör där. Varför jag sökt dit! Jag försöker förklara att jag inte kommit dit självmant utan kommit dit med sjuktransport med ett löfte om att dom ska hjälpa mig. Dom försöker då på psyk att få tillbaka mig till sjukhuset som skickat dit mig. Men då har jag tydligen blivit "friskförklarad" och ingen vill ta emot mig. På psykakuten kan dom inte göra så mycket utan jag blir friskförklarad där också och får helt enkelt skicka hem mig!


    Nu har jag kämpat här hemma sedan maj och jag är förtvivlad! Jag vet inte längre vad jag ska göra! Jag har på eget bevåg slutat med alla beroendeframkallande preparat som jag hade som smärtlindring, i hopp om att läkarna inte ska se mig som någon missbrukare utan se till mina verkliga problem, min smärta! Jag är instängd i min lägenhet och har en rullstol till hjälp, som jag inte kan använda när jag är själv, då fysiskansträgning gör att jag får mina smärtanfall och jag ligger och krampar och skriker!


    Det börjar nu bli ohållbart och mitt psykiska måeende börjar nu också svacka.


    Jag inser nu att jag egentligen inte ens vet varför jag skriver detta. Kanske ihopp om att någon har ett bra svar på vad man kan göra? Det enda jag vill är att få tillbaka mitt liv. Få börja leva igen och få flytta tillbaka till min pojkvän, få börja våra liv som vi inte hann börja! Jag är bara 22 år och det är nu mitt liv skulle börjat känns det som!


    Tack för att ni i alla fall orkade läsa!



  • #2

    Hej! Beklagar och blir samtidigt så förbannad, för det är tyvärr inget nytt att man kan bli så illa behandlad.

    Anmäl hela saken.


    Kan inte skriva mer för jävlar vad arg jag blev.


    styrke kram


    sorrow


    Comment


    • #3

      Tack för ditt svar! Och visst blir man arg. Samtidigt som jag mest känner mig besviken och frustrerad. Det är mest dom i min omgivning som är arga, kanske jag inte kommit dit än?


      Jag har funderat på att anmäla, men vet inte riktigt vad det är jag ska anmäla? Det blir i sådana fall att anmäla alla dom olika läkarna och dom olika sjukhusen antar jag? Jag har trots allt legat på 8 olika sjukhus nu.


      Då nervskador inte syns på röntgen eller prover anser sjukhusen här att man inte kan konstatera det så "lätt"(trots att jag har fått det diagnostiserat för ett år sedan på ett annat sjukhus).


      Comment


      • #4

        Att jag blir förbannad beror på att jag själv inte får remiss till smärtläkare för att jag har kontakt på psyk. 9 långa år har jag bett om det, men inte då. Dom tar hand om det på VC säger dom. Dom gör inte ett dugg och under tiden blir jag bara sämre.


        Comment


        • #5

          Åh herre.... fruktansvärt!! Jag blir så trött på dagens sjukvård!


          Comment


          • #6

            Vem blir inte det? Det är skrämmande att se hur lite dom lyssnar på patienten och vad följderna kan bli för den drabbade. Så många ggr jag fått höra att jag har ju en kontakt på psyk.

            Det gör mig så förbannad att ignoransen är så stor och att man är stämplad som nåt psykfall och med det inte kan ha fysiskt ont.


            Jag har gett upp min kamp mot dom nu. Har skrivit massor av egenremisser som man kan göra, men fått till svar att det krävs en remiss från VC.. Vad är då vitsen med egenremisser och vem hjälper t.ex mig när jag inte ens kan diska i långa perioder på grund av smärtan?


            Comment


            • #7

              Jag hade något liknande när jag var liten...

              Jag hade konstant ont i nedre delen av magen i flera år när jag var liten...

              Jag var så mycke hos olika läkare att när jag var 5 år kunde jag mitt personnummer och under en period tappade jag känsel i långfingret för dom tagit så många stick...

              Det var ingen som kunde komma på vad det var men som tur är så har jag det inte konstant längre utan bara ibland...

              Nuförtiden är det oftast kopplat till att jag får ont någonstans och då kommer det i magen också...

              Typ som att "här ska jag hjälpa till så det blir ännu värre"...

              Livet är underligt, prova naturläkare, en sk homeopat...

              Jag tror att det var det som gjorde mig bättre...

              Lycka till från en annan ung tjej med mycke smärta!


              Comment


              • #8

                Usch förstår så väl din frustration! hade man inte psykiska åkommor innan får man ju det av behandlingen de ger en.DET berättade jag för en snipig sköterska varpå hon bara vände på klacken och vägrade hjälpa mig(det var ju professionellt).


                Har envist kämpat för att få hjälp men istället för att utreda ordentligt har de testat via uteslutningsmetoden med konsekvensen att vissa åkommor endast förvärrats,och då de förvärrats (oftast av deras tester) har de i princip bara ryckt på axlarna och i ett fall skrivit en remiss till psyk (som jag f.ö knycklade ihop och slängde i ansiktet på läkaren!).

                Man ska ha en jävla tur att komma rätt från början i dagens vård,lite som ett lotteri.Sen ska man vara frisk nog för att orka kämpa för den vård man har rätt till.


                SJUKT!


                Comment


                • #9

                  Nu har jag frenetiskt jagat hjälp för egenmaskin men vet inte för vilken gång i ordningen och äntligen fanns det någon som lyssnade på mig.

                  Smärtläkare Björn Brageés fru som jag ska träffa på Tisdag för lite tester och se om hennes arbetsmetoder är rätt för mig. det är en början i alla fall och hon är ansluten till landstinget så frikortet gäller som tur är.


                  Hittade henne på nätet och fyllde i en intresseanmälan där jag fick svara på en hoper frågor och antagligen tyckte eller trodde hon att det fanns möjlighet för mig att få hjälp av henne för annars hade hon knappast gett mig en tid.


                  Oavsett så har jag gjort allt jag kan nu och ber för att det blir bra och att hon kan hjälpa mig.


                  VC ger jag inte fem öre för. Dom vet ju inte vad dom sysslar med.


                  Comment


                  • #10

                    Det är verkligen trist att fler än jag måste gå igenom det här!


                    Sorrow, hoppas att du får/fått hjälp! Var själv i kontakt med Björn Brageé redan i Januari. Men då jag inte bor i Stockholm finns det inte en chans att få träffa honom, tyvärr!


                    Jag har äntligen, efter 7 månaders köande fått komma till en smärtklinik! Hoppas på att dom ska kunna hjälpa något. Men är väl mer eller mindre inställd på att det inte kommer att gå.


                    Dock berättade min läkare där något intressant. I sverige finns det 130 smärtläkare och för att dom ska kunna hjälpa alla patienter som behöver hjälp skulle dom behöva ta emot 200 patienter om dagen 7 dagar i veckan! Låter ju väldigt bra......eller inte! Så man får väl vara glad att man äntligen fått chansen att få träffa en av dom!


                    Comment


                    • #11

                      Hej!


                      Det är Björns Fru som är psykoterapeut jag ska träffa. Inte Björn. Tyvärr. Ska träffa henne för utmattningssyndrom men har jag tur kanske hon kan hjälpa mig att få komma till Björn och går inte det så är jag på ruta ett fortfarande.

                      Nu slår kylan till och jag tar mig inte ut och ännu mindre kan jag sköta dom mest basala saker hemma.


                      Hoppas innerligt att du nu får den hjälp du behöver och att du kommer att må bättre i din värk.


                      Eftersom det krävs remiss till smärtläkare och jag ingen sådan får så vet jag inte hur detta ska sluta.


                      Finns smärtrehab kliniker också men inte ens dit skickas jag, så visst är man uppgiven.


                      Berätta sedan hur det går för dig och lycka till, denna chans är du värd


                      Sorrow


                      Comment


                      • #12

                        Hej Lulus!


                        Känner igen mig i en hel del i din historia.

                        Uppenbarligen har du blivit felbehandlad i samband med din gallblås operation. Du borde anmäla detta så det blir utrett. Uppenbarligen har en specialist läkares utlåtande på att där skadats en nerv i samband med denna.


                        Du borde ta ut journal kopior från denna specialist och även från där de kom fram till att dina besvär var fysiska och inte psykiska.

                        Att läkarna på det sjukhus där du blev felbehandlad inte "vill ta" i detta förvånar mig inte det minsta!

                        I.o.m. vårdvalet kan du ju lista dig på vilken vårdcentral som helst (gärna du i en annan kommun el. landsting än där du blev felbehandlad)som är anslutet till detta.

                        Kan du då få en ny behandlande läkare och ta med dig de journalerna ovan, så bör du bli tagen på allvar.


                        Eftersom allmänläkare i stort inte vet något om nervsmärtor och kronisk smärta och ej kan erkänna detta (ens för sig själv) så bli följden en psykosomatisk diagnos.


                        Du skriver inte var du är ifrån. Själv fick jag ställa diagnos och söka hjälp på egen hand. Skrev en mail (egen remiss) till Tomas Ekström, som har en egen smärtklinik i Piteå. Är du från följande landsting - Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna, Gävleborg, Jämtland och Västerbotten - måste du ha en specialist läkar remiss. Från övriga kan du söka vård själv. Då kostar det som ett vanligt specialist läkar besök (270kr).


                        Tomas Ekström är förutom en av Sveriges mest framstånde smärtläkare en människa med enormt mycket empati för sina patienter. Här blir du inte ifrågasatt, det vill jag lova!

                        Här är en länk till hans smärtklinik http://www.ekstromssmartklinik.com/index.html .


                        Här är en länk till, för alla er med kronisk värk/smärta (även fibro). http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4148682


                        Hoppas jag har varit till någon hjälp.


                        Kvittar


                        Comment


                        • #13

                          Hej kvittar!


                          Ledsen att jag missat ditt fina och bra svar!


                          Jag har faktiskt gått hos Tomas och fått behandling. Vi delar kanske inte samma uppfattning till 100% om honom. Men han är duktig. Det kan man inte ta ifrån honom. Det största problemet för mig när jag gick på behandling hos honom var dock att jag var tvungen att åka från Kiruna - Piteå och sedan självklart tillbaka igen, vilket var alldeles för ansträngande fysiskt för mig och det gjorde att jag tappade den största effekten av hans behandling!


                          Nu befinner jag mig i Göteborg och har gjort det i snart 1 års tid. Då jag inte fick någon hjälp norrut och det var här i Göteborg som dom opererade mig....så trodde jag och även min familj att det var här hjälpen skulle finnas. En storstad och dessutom sjukhuset som ställt till det för mig. Men där bedrog vi oss. Efter några vändor på sjukhusen här utan resultat. Har jag tålmodigt väntat på att få komma till smärtkliniken som finns här. Jag har väntat i 1 år nu och när jag väl fick komma dit, hade jag "fallit ur systemet" och måste nu börja om allt igen! Min vanliga tur. Tyvärr känns det inte som smärtklinken här i Göteborg tar mina problem på allvar dom heller och snart vet jag inte vad jag ska ta mig till?!


                          Comment

                          Working...
                          X