Announcement

Collapse
No announcement yet.

Orkar inte mer snart!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #16

    Jag blir så rörd och ledsen över din historia. Det är så svårt att förstå att mammor (eller föräldrar) kan behandla sina barn på det sättet.


    Jag tycker det är så hemskt att du både ska behöva ha all din värk och ångest och samtidigt behöva ta detta från din mamma. Förstår av det du skriver att det var svårt redan som barn? (rätta mig om jag har fel).


    Finns ju inte mycket jag kan göra för att lätta din smärta, både den fysiska och psykiska. Men jag finns här och läser det du skriver tillsammans med många andra, så fortsätt att skriva av dig. Jag önskar så att jag kunde göra mer för dig. Vet ju att du kämpar i motvind i vården och inte får träffa någon som vill lyssna och ställa upp ordentligt för dig. Fan att det ska vara så här i ett land som har alla resurser i världen, det är sjukt att det får vara så här. För att få vård i detta länd får man verkligen inte vara sjuk, har sett så många exempel på det. B la min mamma som inte fick vård hon behövde och avled endast 65 år gammal och nybliven pensionär, med livet framför sig.


    Styrkekramar till dig Sorrow.


    Comment


    • #17

      Tack rara för din omtanke!

      Ja, jag hade det svårt som barn Daglig misshandel fysiskt och psykiskt. Sexuella övergrepp av min morfar. Utkastad som 12 åring och med det ett liv i tunnelbana källare mängder av institutioner mm.


      Finns dom som har och har haft det mkt mkt värre än jag och jag tycker såååå synd om dom.


      En kan inte rädda hela världen men alla kan rädda en.


      Beklagar så mycket din mammas för tidiga bortgång... Fruktansvärt att människor ska behöva dö för att vården brister så fruktansvärt.


      Känner du hur styrkekramen landade här och nu är returnerad


      Comment


      • #18

        Ännu en dag med bara ångest och tårar. Mår så dåligt över det som min mor sa. Känner mig inte som en individ som har ngt värde.

        Vill inte svara i tele, inte se ngn eller prata med ngn. Inte gå ut utan bara sitta här.


        Hur kan ngt göra så förbannat ont och aldrig upphöra?


        Comment


        • #19

          Du är värd allt! Kan inte ta bort din smärta och kanske inte ens kan förstå hur det är att leva så, men det du bidrar med här betyder massor. Trots din smärta och ångest så kommer du med goda råd och uppmuntran...


          DU är värdefull!


          Comment


          • #20

            Tack vad du är snäll.

            Jag förstår inte hur jag ska kunna komma över allt och gå vidare.

            Det är en konstant sorg och jag har obearbetad sorg som ligger kvar sedan 1986 då min älskade mormor gick bort.


            Jag bodde i en annan stad och visste att hon skulle till äldreboende vilket hon efter långt övervägande gick med på, och hon var sjuk, låg på sjukhuset och jag talade med henne i telefonen och hon mådde ganska bra, men så ringer min syster och berättar att mormor var död. Hon hade dött tidigt en morgon och hon skulle återkomma när begravningen var, men min mor sa att det var för anhöriga och inga gäster så jag var inte välkommen.


            Hon och jag hade inte kontakt då jag bytte stad för jag flyttade på grund av henne men hon lyckades finna mig och sände ett vykort med orden.... Har inte hört av dig å tänkte att du kanske dött i AIDS, för det kan ju hända den bästa.


            Hur faan är man skapt om man skickar sådana kort?

            Allt skit hon gjort mot mig sedan jag var barn tar kål på mig. Jag går sönder och vet inte hur jag ska kunna komma vidare för det gör sååå ont.


            Efter min mormors död så delade hon ut saker till mina syskon och efter ett tag kom det ett paket till mig innehållande sådant JAG gjort till min mormor när jag var barn, och överst i paketet låg ett stort kort på min morfar vilket var det första jag såg, och det var ju han som utsatt mig för övergrepp.

            Jag har allt i minnet och bilder i huvudet och kan inte radera ut allt.


            Min lilla mormor hade inte ens kallnat innan hon tömde hennes hem och skänkte bort sakerna till olika välgörenhets organisationer bortsett från det som hon gav mina syskon.


            Alla tavlor som mitt hade lappar med mitt namn på bakpå gav hon bort och sålde. ALLT som skulle gå till mig som minne gav hon bort.


            Jag har ett par plastörhängen efter min mormor och det är allt.


            Sakerna sig kan verka larvigt att gräma sig över för jag har henne i mitt hjärta, men sättet min mor gjort allt på är hemskt.


            Vet inte vad jag ska säga, tänka eller känna längre. det sista med henne här fick bägaren att rinna över och jag rasar snart i bitar.


            Comment


            • #21

              Vad ledsen jag blir när jag läser din historia. Att förlora någon så viktig person i ens liv och inte få säga farväl och sörja ordentligt. Det din mamma har utsatt dig för och fortfarande gör är hemskt och så fel. En mamma som är den viktigaste i ett barns liv, ung som gammal.


              Tycker inte det är larvigt att du grämer dig över saker som din mormor ville att du skulle ha. Det är ändå en del av den personen som har betytt mycket. Själv lämnar jag t ex hellre in min klocka på lagning om och om igen då jag fick den av mina föräldrar i examenspresent. Det blir ett minne från min mor... bara en sak för någon men ett minne för mig.


              Jag skulle vilja göra mer för dig, men vet inte vad. Jag fortsätter att läsa det du skriver och försöker stötta så gott det går på detta sätt.


              Jag tycker du visar en så stor styrka som ändå kämpar så hårt i den starka motvinden.


              Kram!


              Comment


              • #22

                Jag har med fibromyalgi och fick diagnosen för ett år sedan. Jag jobbade mig själv in i väggen då jag alltid fått höra att svaga människor ger upp. Då jag jobbade inom vården med äldre och hade hand o medicineringar så avbröt jag mitt arbete då värken började påverka mitt minne och jag visste inte vad jag hade gjort eller skulle göra. Jag är 22 år gammal och alla tjatar om att jag har hela livet framför mig. Ja jag har ett långt liv framför mig med kronisk värk och ett helvete. Jag har tjafsat med f-kassan i ett år nu angående ersättning men de vill inte hjälpa mig för att alla resuser har inte använts enligt dem. Och jag fick slängt i ansiktet på mig att avboka en träff för att jag inte tar mig upp ur sängen pga av stelhet och värk inte är en okej orsak!! Idag rann bägaren över för mig och jag fick panik ångest och jag satt och stirra rakt fram och grät konstant i 2 timmar. Jag har gått in i väggen nu och vet inte om jag tar mig upp igen......


                Comment

                Working...
                X