Announcement

Collapse
No announcement yet.

Fibromyalgiker

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #31

    Så nedrigt det är att få höra att det är psykosomatiskt.


    Den läkaren borde väl veta att fibro inte går att se på röntgen...


    Sen är det inte alal som ahr ont på alla triggerpunkter och jag tror unte det ska tas så stor notis om dessa punkter för det kan säkert finnas dom som har andra trigger punkter än dom som är utsatta på mallen.


    Tog mig många år innan jag fick min diagnos men trots det finns det läkare som säger att jag inte har det.


    Är som ett stort blåmärke i perioder och då kan jag inte ens klia mig försiktigt på kroppen för att det gör så ont, inte ha åtsittande kläder mm mm.


    Blir bitter på vården för dom ignorerar ofta och lägger över det på den psykiska sidan. Mkt kränkande för dom kan inte veta hur vi mår och känner och kropp å själ hänger ihop å det ena ger det andra.


    Comment


    • #32

      Hej. Jag är inte "fibromyalgiker", iaf inte fått diagnos, för att ingen läkare tar mitt ärende vidare. Dom säger att jag är för ung, och dom säger att "psyket och kroppen hör ihop..." när dom ser i journalen att jag är sjukskriven pga psykiska besvär. Min mamma fick diagnosen när hon var i 40-årsåldern. Min äldsta syster när hon var 26 år gammal och hon går med morfinplåster sen ett år tillbaka, nu är hon 35.


      Jag är 23 år gammal och har varit väldigt ömtålig större delen av mitt liv, sen jag "gick i väggen" blev jag ännu mer ömtålig. Vissa dagar klarar jag inte av trycket av smycken eller ens kläder, att ha en vanlig ring. En dag tänkte jag vara extra fin och tog på mig ett stort halsband, efter en timme så mådde jag så illa att jag trodde jag skulle svimma, det kändes som att jag skulle tryckas ner i backen. Tog av mig halsbandet, och det blev bättre, men jag kände fortfarande trycket. Det känns ibland som att när någon petar en på armen så stannar fingret deras kvar.


      Det gör ondast vid lederna, och att klia sig kommer nästan inte på frågan för smärtan blir nästan outhärdlig efter en stund, den ökar med snabb takt från beröring till smärttoppen.


      Jag får också höra av min sjukgymnast att jag har värst problem i axelpartiet, men att det kan orsakas av ångest, "att gå med axlarna uppdragna i flyktberedskap", och att jag är överrörlig i mina leder. Alla bara puttar mig bort från fibro, viftar bort det, alla utom min mamma och syster som vet hur det är. (Kliade mig nyss på ryggen och det känns som att jag har tusen naglar kvar där än)


      Många nämner att dom är stela, och har ont i fötterna. Jag vill nästan inte gå på förmiddagarna, för dom första timmarna är värst, det känns som en stum smärta som strålar upp i benen. Det är som värst på morgonen och kvällen.


      Jag lånade hem en bok om fibromyalgi där dom hade ritat ut de punkter på kroppen som läkaren ska lägga ett visst tryck på, och man ska känna smärta. Alla punkter smärtade. Men min vårdcentral är så fruktansvärt dålig att man måste ringa prick första timmen var 2a vecka för att få tid hos fast läkare, annars kommer man till stafetter som aldrig tar ärendet vidare, men det gör dom inte även när det är en fast anställd läkare.


      Jag är en väldigt förvirrad person, har svårt att koncentrera mig och har skov där jag mår sämre, jag har inte varit utvilad på flera år, inte en enda smärtfri dag.


      Jag är övertygad om att jag också har den här diagnosen, kan någon känna igen sig i detta? Hur ska man göra för att ta sitt fall vidare? Kan jag gå till en smärtklinik och eventuellt få diagnos?


      Comment


      • #33

        Hej!

        Läser och känner igen mig och framför allt i kampen om att bli tagen på allvar.

        Har av en specialist inom fibro fått min diagnos för ett antal år sedan men dess förinnan gick jag med kronisk smärta i 30 år ca.

        Det var lika för nig att ingen tog mig på allvar och visst har dom rätt i att kropp och själ går hand i hand men man kan inte utesluta det ena eller andra.

        Att komma till smärtläkare/klinik kräver remiss vilket inte är lätt att få om ingen tror på en och sedan är det gigantiska köer dit, men om ajg inte har fel så finns det inom sjukhusen neurocenter som kan hjälpa till att slussa vidare.

        Du är så ung och det smärtar mig att läsa hur jobbigt du har det.


        Vet ju hur det är att inte kunna ha ngt som ligger mot kroppen utan att få ont och klia sig är att glömma då JAG känner av det lång tid efter.. Som att ha bränt mig i solen ordentligt.


        Du får inte ge upp.. Har du en läkare inom psyk så be denne remmitera dig..


        Hoppas du får det lättare med din smärta och att du får all hjälp du har rätt till.


        Sorrow


        Comment


        • #34

          Förbannade smärta. Det blir bara värre och förutom fibro diskbråck artros kronisk lumbago har jag ytterligare smärta som jag inte vet vad den beror på. Får inga utredningar och inga nya röntgen för att se hur det i dagsläget se ut så jag får stilla sitta här med skiten.

          Jag har fått svårare att gå då mina knän värker och jag har upptäckt att jag numera går som att jag vore en aning kobent, men det är knäna som orsakar det. Vristerna har börjat smärta också och idag då jag var tvungen att ta mig till affären kunde jag knappt stå. Först smärtan i ryggen och sedan benen siom jag kände blev svagare ju längre tid jag stod i kön och jag blev rädd att benen inte skulle orka bära mig hem.


          Har jag en disk får jag ta den i omgångar för eyggen värker så samt höfterna. Det min läkare har gjort är att skicka in antiinflammatorisk medicin som ajg av en tuiillfällighet fick veta då jag skulle hämta annan medicin. Bra att läkaren diskuterar med mig och berättar, men inget hjälper så vad ska jag göra? Blir nedslagen och ledsen för jag är inte inärheten av den jag har varit.

          Idrottat halva livet.. Dans av alla de slag var min stora passion, men nu kan jag inte göra ngt annat än ta sats flera timmar för att ens orka bädda sängen.


          Fy vilken tillvaro.


          Comment


          • #35

            Hej hopp!

            Jag har inte fibro... men en annan liknande sjukdom och om vi ska larva oss med diagnoser så har jag JRA - Juvenil Reumatoid Artrit, dvs barnreumatiker. Jag är 51 år och på min tid innan läkarna hade bestämt sig för vad det var för fel på mig ansåg man att barn kan inte få reumatism för det får bara äldre. Jo, just det. Tjena mittbena.


            Blev sjuk vid 2 års ålder och sedan ganska många år tillbaka lever jag med en söndervärkt kropp och använder elrullstol och personlig assistans cirka 16 tim/dag - men trots stela leder, smärta var eviga dag - ibland mer och ibland mindre jävliga dagar där jag till och med blivit sövd pga smärtan, har jag haft ett bra liv med familj och jobb. Jag klarar inte av att jobba längre men jag lever för att den dagen ska dyka upp och då jag blir bättre igen, o alla fall så pass att jag orkar jobba så min ekonomiska situation blir lite drägligare.


            Jag har genomgått mer än 20 operationer och jag har proteser i höfter, knän, axel och armbåge och en del av dem har jag fått byta ut då de blivit gamla och lossnat och fler operationer lär det bli framöver. Jag har kraftig medicinering som ni kanske kan gissa er till och i över 22 år har jag varit tvungen att ta morfin för att klara av den värsta smärtan. Jag vet att livet är oerhört svårt ibland och smärtsamt. Varför berättar jag det här nu då?


            Jo, för att ge några goda råd.


            1. Till dig, er, som känner er ratade av sjukvården, (håller på själv och kämpar), ge aldrig upp. Det ÄR din rättighet som du och vi alla är med och betalar för genom våra skatter så ge aldrig upp. ALDRIG..! Skriv upp på ett papper punkt för punkt vad det är du vill ha reda på och svar på och har du svårt att tala för dig ta med en god vän eller gå med i en organisation/förening och be om hjälp där.


            2. Vi kroniker som har mycket smärta oavsett sjukdom blir då och då nedstämda och deppade - men tänk på att inte tjata om hur sjuk du är jämt å ständigt, hur dåligt du mår och hur orättvist allt är till dina vänner, nära å kära, etc. Visst kan du må dåligt inför vänner, nära å kära, äkta vänner ställer upp och lyssnar. MEN akta dig så du inte hamnar i en ond cirkel och blir en jobbig klagande sjukling för då kommer du till slut märka att du blir allt mer ensam för dina vänner tycker det blir jobbigt till sist.


            3. Tänk på att organisera dig i en förening för där kan du få massor med stöd och råd.


            4. Till sist kom ihåg att du har rätt att få proffs hjälp om du behöver prata - så ge ALDRIG UPP..!


            Mitt sista dravel jag kommer delge som kroniker med svår smärta varje dag där jag en vacker eller regnig dag kommer möta livet efter detta är - GLÖM INTE ATT LEVA OCH GÖRA POSITIVA SAKER VARJE DAG!! Även om det bara är en liten sak, om du bara orkar göra en liten liten sak, så gör det och försök sätt upp realistiska mål där du utökar dessa positiva saker. Själv tar jag för tillfället, när vädret tillåter då jag sitter i elrulle, promenader i min närhet. Igår blev det ingen men idag blev det en och det var underbart skönt. Jag kunde känna vårens närhet, den lurar runt hörnet. Det är sant, jag looovar!


            Ta hand om er!

            - många kramar...

            Nalle08


            Comment


            • #36

              Skönt att få höra om fler som lever med ständig smärta.

              Jag har haft det sen jag var 11 och är idag 27. Fick diagnosen fibromialigi för ett år sen som först. Då på en smärtklinik där de kunde sina saker (var faktiskt f-kassan som skickade mig dit) Varken psyket, vårdcentral eller sjukgymnast har ens anat det.


              Har dock haft en period i livet där värken varit mindre. Två år på gymnasiet när jag tränade nästan varje dag. Gick dock sen "in i väggen" med utmattningsdepression och värken kom tillbaka med full kraft. Tror att jag stängde av min kropp för att jag inte orkade med värken och det fick jag sota för.


              Hade gärna velat att någon tog min smärta på allvar som barn men det enda jag fick då var fotinlägg och en inspektion om hur jag satt i bäcken i skolan. Trots att jag gick till skolsyster stup i kvarten för att smärtan nästan tog kål på mig fanns det tydligen inte mycket att göra.

              Hade huvudvärk varje dag i högstadiet och det tips jag fick då var att "slappna av bara". Lättare sagt än gjort.


              Innan utmattningsdepressionen hade jag sldrig problem med sömnen. De senaste åren har jag bråkat med den så gott som varje natt. Svårt att klara av relationer då. Har även en tendens att spänna käkarna nåt förbannat varje natt så jag får dra loss dem på morgonen.


              Förstår ju att all smärta är psykosomatiskt och att det varit det hela tiden. Men jag undrar om man någonsin kan bli av med den när det gått så långt tid även om man skulle må bra helt psykiskt? Är kroniskt verkligen alltid kronsikt?


              Comment


              • #37

                Dr. Hotze om Fibromyalgi http://www.youtube.com/watch?v=cEWZEqk6M9c&list=TLUF-NqVOLkT0


                "Fibromyalgia is a constellation of symptoms primarily associated with pain in joints, fatigue and exhaustion. That's the symptoms that would be considered fibromyalgia. But that's not a diagnosis. That's just a description of the symptoms. Many will go to the doctor and say 'i've got joint muscle pain, ache all over, I can't sleep well, I'm fatigued'. And they'd run tests and say 'you got fibromyalgia'. You know what fibromyalgia means? It means joint muscle pains, in latin. So you go to the doctor and say 'I got joint muscle pains' and *e says 'well, you got fibromyalgia'. 'What does that mean doctor?'. 'It means joint muscle pain'. The question should always be why do I have these joint muscle pains, what's causing the problem ..."


                Comment


                • #38

                  Naturlig, vad ledsen jag blir att höra att du köpt läkarnas mumbojumbosnack om att din smärta vore psykosomatisk. Det är den inte. De har nämligen en tendens de där rackarna att stämpla allt de inte kan förklara som psykiska fenomen. Om smärtan vore alltigenom psykisk torde du ju bara kunna jobba på att bli lycklig och således bli frisk. Sådant tror jag dock inte är fallet. Har själv IBS, en annan sjukdom läkare älskar att kalla för psykosomatisk, vilken jag nyligen fått reda beror på att jag har en underfunktion av sköldkörteln som har ställt till det rejält i mitt system. Min åsikt är att läkarna har en skrämmande övertro på psykets inverkan på kroppen tillika en skrämmande undertro på kroppens inverkan på psyket. Ja, läkarnas ord väger förstås tyngst eftersom de trots allt är yrkesmän, men tro för all del inte att det råder konsensus inom branschen, särskilt vad gäller knepighetsjukdomar som fibromyalgi och IBS. Så länge där inte existerar samstämdhet kring vad som orsakar din sjukdom ska du inte ha en allt för stor tillit till läkarnas många gånger dåligt underbyggda förklaringar.


                  Comment

                  Working...
                  X