Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Problem...

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Problem...

    Hej!
    Jag har bekymmer.
    Jag har idag familj och har längtat massor efter att bli pappa.
    Jag har en underbar son som jag älskar över allt annat.
    Min sambo är dock problematisk och delvis pga av mig. Vårt förhållande startade förtidigt efter att mitt och exets äktenskap gått i kras efter 11 år. Jag blev dumpad och jag kände ett så fruktansvärt hat mot mitt ex. Det visade sig att hon med största sannolikhet varit otrogen och redan träffat en ny man på sitt jobb. Till saken hör att jag arbetade för oss båda under 8 av de 11 åren då hon studerade. Ja ni förstår, det var väldigt tungt. Dessutom var hon min första flickvän innan vi gifte oss. Nog om exet (detta för att ge er lite bakgrundsfakta).

    Med min nya var allt underbart och jag hade inte längre en tanke på mitt ex. Vi flyttade ihop och lite snabbare än någon av oss hade planerat väntade vi vårt första gemensamma barn. Nu till det stora problemet. Jag har en hund. Jag anser att han är underbar men min sambo anser att han inte hör hemma i huset. Jag borde göra mig av med honom. Vi har en stor bil och både hund och barnvagn får plats i bak. Trots detta får jag inte ta med mig hunden någonstans. Han ska bara vara hemma för han är ju en hund! Som sambon säger.
    Jag känner mig jättetaskig mot min hund som inte längre alls har det liv han förtjänar. Sambon har själv haft flera hundar och jag trodde verkligen inte att min hund skulle vålla problem i vårt förhållande. Till saken hör att hade jag inte haft hunden när mitt äktenskap tog slut så vet jag ärligt talat inte hur jag skulle haft det idag. Han är min allra bästa vän och som ni alla vet som har husdjur och framförallt hund. Det finns ingen som är lika lojal som hunden. Jag har redan givit vika på flera punkter. Sambon behöver aldrig gå ut med hunden. Hon släpper ut honom på vår inhägnade tomt och ger honom mat medans jag är på jobbet. Han får bara vara i hallen och sover i tvättstugan. Det är grindar mot vardagsrummet, övervåning och kök. Idag var tanken att vi skulle åka och hälsa på min sjuka mormor på hemmet. Jag tänkte att han har nu varit hemma de senaste 8-10 gångerna som vi åkt. Jag kände att det var dags att meddela sambon att jag faktiskt vill ha med hunden. Han är nämligen välkommen på hemmet där mormor bor och det är dessutom mer än en timmes restid. Dessvärre gillades detta inte av min sambo. Hon menar att jag bryr mig mer om hunden än om familjen. Hon vill helst att jag ger upp hunden. Jag har förklarat att jag inte är villig att göra det.
    Hon har själv gått till kurator där även jag varit med. Jag tycker inte att vi kommer någonstans. Måste jag välja? Sambon eller hunden? Jag har förklarat för min sambo att jag inte kan välja bort hunden. Det har inte att göra med att jag älskar hunden mer än min sambo. Jag har fått höra det flera gånger av henne. Jag vet att jag skulle inte vara lycklig utan min hund. Därav skulle vi inte kunna leva lyckliga ihop heller efter att jag i så fall lyckats adoptera bort hunden. Någon här som har några tankar eller idéer? Bör jag ge upp hoppet om familjen pga hunden?

  • #2
    Det låter som att ni egentligen inte kommit till botten med varför hon har sådan ovilja mot hunden. På ett sätt har hon ju brutit ett avtal. Ni gick in i relationen med att du hade en hund, ni skaffade barn tillsammans när du hade hund (även om skedde snabbare än beräknat). Så ni har ju aldrig innan ni skaffat barn avtalat om att göra er av med hunden när ni bildade familj.

    Men det kan ju ha blivit så att hon upptäckte att det med familj ställer mer krav och tar mer tid och energi än hon förväntat sig. Saker hon kanske inte ens vågar erkänna för sig själv för att inte känna sig som en dålig mor och människa. Eller så frestar relationen mer på henne än vad hon räknat med. Och då har hunden blivit som en symbol för "det är bara för mycket". Blir irritationsmomentet för henne. Det som får bägaren att tippa över.

    Eller så är hon egentligen irriterad på dig. Känner att du lever "lite som innan" och din relation med hunden blir en symbol för detta. Eller något annat.

    Sedan avslutar du med en fråga om du ska ge upp hoppet om familjen på grund av hunden. Dvs ur hennes synvinkel så säger du då att hunden är viktigare än familjen. Även om hon haft hund innan så kanske hon inte haft samma typ av relation till sin hund som du har. Vilket gör det väldigt främmande för henne att du inte bara kan göra dig av med hunden nu när hon känner som hon känner.

    Det vore nog en bra idé om hon försökte hitta till varför hon reagerar så starkt på det med hunden. Det är något mer än att opraktiskt med bilen eller att låser upp er att inte kan röra er så fritt. För det gör ju barnet också, är ju så med familj. Om hon hade en terapeut att prata med så skulle det kanske antingen öka förståelsen för vad du känner eller ge henne mer verbala ord att beskriva problemet för sig själv och för dig. Så ni kan nå en bättre förståelse vad detta handlar om.

    Men hunden är en del av din familj. Det är inte så enkelt. Du verkar ju ha en rätt klar bild av vad den betyder för dig. Innan ni gör någon förändring, skilja er eller göra er av med hunden, så borden ni försöka komma underfund vad hunden egentligen symboliserar för henne.

    Har aldrig haft hund själv så kan inte relatera helt, även om jag intellektuellt kan förstå den koppling du har till din hund. Men jag misstänker att om jag fått barn med en partner så skulle jag känna lite likadant. Det är så mycket som ska hinnas med och planeras att ytterligare ett "barn" i att ha hund skulle bli för mycket. När utan barn och bara två så kan ju sambon ta hand om "sin hund". Men när får barn så kan det inte delas upp på det sättet, båda måste se till att både barn och hund hinns med. Dvs plötsligt så blir hunden en mycket större belastning för mig. Blir "vår gemensamma hund" helt plötsligt.

    Så på ett sätt förstår jag henne och det får mig att tänka på ett uttryck jag själv använder mycket i mitt huvud och det är "you have to get your priorities right". Det är en ny situation och vad är viktigast? Hon upplever nog det som att du inte prioriterar rätt.

    Men kanske så kan du göra andra förändringar. Kanske planera om så att hunden är på hunddagis på dagarna? För dig kan det ses som en liten uppoffring att ge lite mat och släppa ut på gården men det är ett ytterligare "ansvar" hon måste ta. Om hunden är på hunddagis så kan det kanske medföra att hon får mindre irritation på att ni har hund och därför kan slappna av mer? Kanske hade sagt "ja" till att ta med hunden till mormor?

    Fast du upplever ju att du kompromissat redan. Så kanske är det helt enkelt så att du måste välja mellan hunden och familjen :S

    Jag är ingen expert, bara några tankar.

    Comment


    • #3
      Jag har själv haft djur en katt. Och om jag hade blivit ihop med någon och flytta ihop hade blivit aktuellt så hade jag inan det ens blvit aktuellt gjort klart för vederbörande att jag och katt hör ihop vill du ha mig får du katten på köpet. Sånt här ska man alltid diskutera inanför då uppstår oftast inte problem sedan. Ni måste sätta er ned och diskutera detta och komma fram till en komprimiss som båda känner sig nöjda med. Tyvärr men det kan komma till att du måste välja om ni inte kommer överens om en lösning. En hund el katt blir som ens barn, en familjemedlem och man gör sig inte av med en familjemedlem så ska detta funka måste hon inse att hunden är en i familjen.

      Comment


      • #4
        Du säger emot dej själv när du säger att du "inte väljer hunden framför henne" för sedan avslutar du inlägget "blir det hunden framför familjen".... Men vad jag personligen tycker att det verkar som hon kör med dej det här alltet om hunden! Och hur nära man står varann eller inte så ska man aldrig tolerera att någon kör med en som människa och töjer ut ens gränser vad man vanligtvis skulle inte gå med på och det verkar som hon har en hålhake på dej det här med hunden vad det nu det kan va för jag tänker så mycket du har försökt kompromissa men förgäves! Du måste sätta gränser till henne för tillslut kommer det annars leda till antingen att du måste skaffa bort hunden eller bli typ utkastad tillsammans med din hund! Du får inte låta henne köra med dej såhär utan du måste säga ifrån och i början när du sätter gränser till henne om din hund så tro mej du kommer möta en helt annan sida av henne där hon ger sitt allt för skapa enorm motstånd för hon har varit van att alltid få sina vilja igenom men om du står upp för dej och din hund så kommer hon tillslut ge vika och ge inte upp hur mycket än hon försöker töja dina gränser om ansvaret om din hund! Och om hon dumpar dej för din hund så måste jag tyvärr säga att hon verkar ursäkta mitt språk men onormal och konstig! Vad har lixom ni gjort fel du och din hund ingenting! Hade hunden varit barnilsken då hade man förstått henne men du verkar en helt fantastiskt hund som stått vid din sida trots allt! Så det är hon som gör helt och hållet fel och drar ur nåt som inte borde spela nån roll till stora dramatiska proportioner att du måste snart välja hunden eller henne det är inte normalt det är så jävla konstigt!

        Mitt förslag är att när du märker hon är på bra humör alltså mottaglig och det är rätt tid och plats och ingenting som ska göras att ni sitter ned och pratar vad det egentligen handlar om! Och gör inte det om ni tjafsar eller hon är inte på humör för då är man inte mottaglig för att föra en öppen dialog säger juh sig självt!

        Comment

        Working...
        X