Announcement

Collapse

Information om forumet

Här finner du information om hur forumet fungerar, hur man gör inlägg, startar upp sin blogg mm.
See more
See less

Någon mer som vill dö?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Någon mer som vill dö?

    Jag har sedan jag varit liten velat dö. Det har blivit värre sen min blivande låg död bredvid mig i sängen en morgon.
    Jag har aldrig förstått själva vitsen med att leva, när man ändå ska dö?
    Någon mer än jag som känner så här!
    Har tagit upp det med min bror 1 gång, han blev inte speciellt glad. Han menade att det skulle vara egoistiskt, men varför ska man leva för andra? Jag fascineras av döden och det är något som jag ser fram emot.
    Vi hade planerat hur vi skulle dö tillsammans.
    Last edited by sotnosen; 2017-09-22, 12:06.

  • #2
    Har du någon gång pratat om det med någon proffesionell? Ibland när man tar upp svåra ämnen med närstående så är det inte ovanligt att de reagerar som din bror gjorde. Många anser man lämnar andra kvar i sorg när man tar sitt liv och att det är egoistiskt för man gör det man anser vara bäst för sig själv men bryr sig inte om hur de som är kvar mår efter ett självmord, och ibland blir kvar utan svar på varför, kunde vi gjort något osv. Vet du varför du känt så, så länge? Hände det något när du var barn som lett fram till att du vill dö?

    Comment


    • #3
      Jag har givetvis aldrig tagit upp det med någon, kanske tur det med tanke på hur min bror reagerade. Inte vad jag kan minnas.

      Comment


      • #4
        Kanske dags prata med någon proffesionell då, psykolog/terapeut så du får någon att ventilera dina tankar med någon som inte reagerar som din bror gjorde.

        Comment


        • #5
          Jag tror dessvärre inte på sådant, jag har aldrig någonsin velat ha någon hjälp. Jag tycker att det är upp till var och en att bestämma över sitt liv och när man vill välja att avsluta det. Djur avlivas minsann till höger och vänster. Liv som liv.
          Jag skriver främst här för att finna likasinnade, men de verkar redan ha gått vidare.

          Comment


          • #6
            Ledsen att du gått med den känslan sedan du var liten och att du levt med den känslan även in i din relation. Och jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att vakna upp och se din älskade död bredvid dig i sängen. Och hur det känns efteråt.

            Jag håller med dig om att det är ditt val om du vill leva eller inte och att man inte ska behöva leva för andras skull. Jo, om de där andra är ens barn så har vi vissa skyldigheter som komplicerar saken.

            Har också respekt för att du "inte tror på sådant där" som terapi. Men om du nu känner att livet är över och inte spelar någon roll att du inte finns längre, vad har du då att förlora på att tests det där med terapi fast du inte tror på det? Inget kan ju göra dig illa längre, så varför inte ge det en chans? Om det inte fungerar så vet du att du i alla fall försökt fast det tog emot?

            Jag är ingen expert, bara några tankar.

            Comment


            • #7
              Jag har inga självmordstankar längre men jag hade fram till i somras. Det ska tilläggas att jag har vägrat psykhjälp i snart 10 år för jag var övertygad om att det inte var min grej.

              Men i våras tänkte jag såhär: om jag ändå ska dö så kan jag ge psykmottagningen en chans. Vad är det värsta som kan hända? Absolut ingenting, och det betyder att man fullbordar sina planer istället. Det kan ju knappast bli värre av att prova.

              Nästa steg var medicinering. Det har jag också vägrat i snart 10 år för att en vän tog livet av sig till följd av en medicin som inte alls passade henne.
              Men jag började ta det ändå på läkarens inrådan. Det är bland det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.
              Likaså att träffa en ny kurator.

              Jag är av åsikten att man inte bör ta sitt liv förrän man provat allt och att man verkligen går in för det. Du är inte skyldig att leva för någon annans skull men du är skyldig dig själv en ärlig chans till ett bättre liv.

              Comment


              • #8
                Som de andra skriver vad har du att förlora på testa hjälp? Antingen blir det bra el så blir det inte bra och ja ditt alternativ återstår ju om det nu är så att de inte kan hjälpa dig. Man ska inte leva för andras människor skull, man ska leva för ens egna skull.

                Comment


                • #9
                  Det som oroar mig mest, det är att man blir inspärrad på psyk. Jag har en son men jag bearbetar honom mentalt så att han tillslut kommer att förstå och acceptera min vilja. Jag är min egen psykolog, jag vet precis allt om mig själv. Jag vet även oftast mer om andra än de vet om sig själva.

                  Comment


                  • #10
                    Originally posted by sotnosen View Post
                    Det som oroar mig mest, det är att man blir inspärrad på psyk. Jag har en son men jag bearbetar honom mentalt så att han tillslut kommer att förstå och acceptera min vilja. Jag är min egen psykolog, jag vet precis allt om mig själv. Jag vet även oftast mer om andra än de vet om sig själva.
                    Alltså.... hur mycket ska egentligen ett barn tvingas genomlida

                    Man får ju hoppas att han är i princip vuxen åtminstone, inte för att det heller är okej men i alla fall... för det här låter faktiskt helt absurt

                    Comment


                    • sotnosen
                      sotnosen commented
                      Editing a comment
                      Det är absurt. Men inget som jag har valt. Min son är vuxen och har sitt eget liv.

                  • #11
                    Det är väldigt svårt att med tvång bli inspärrad på psyk. Det är tvärtom så att den som försökt ta sitt liv och blivit omhändertagen kan bli utskriven dagen efter där läkaren säger "Du lovar väl nu att inte göra om det?". Så illa är det med psykvården på vissa håll i vårt land.

                    Menar du att du plågar din son med att du tänker ta ditt liv?! Indirekt gör du din son medansvarig om du tar ditt liv. Det är inte rätt mot honom.

                    Det du skriver att du är din egen psykolog och vet allt om dig själv får mig att misstänka att du är rädd. Att du byggt upp dina fasta åsikter, din bild av att du har fullständig kontroll utifrån rädsla. Det är läskigt att våga släppa in andra människor. Det är läskigt att våga vara svag. Det är läskigt att leva.

                    Visst finns det en rätt stor risk att den terapeut du kommer att möta inte är så speciellt smart. Tyvärr. Men det är så att hur smart du än är så finns det de som är smartare än du. Och det är så att du inte alls vet allt om dig själv.

                    Men jag förstår om du är rädd och låter bli. Kanske både rädd för att få bekräftat, att de inget förstår. Men också rädd för att faktiskt möta någon som vet mer än du. Och framförallt rädd för att förändras. Rädd att faktiskt se en väg där det finns ett annat val.

                    Men igen, jag går inte i dina skor och jag kan omöjligt veta hur du känner och tänker. Hur varken din ordlösa eller ångest med ord känns. Eller föreställa mig saknaden. Jag vill ändå väcka några tankar i visshet att det är i slutänden du som väljer vad du vill lyssna på och vad du vill göra.

                    Comment


                    • #12
                      det låter som att du skulle behöva gå och prata med någon om det här!!!har du gjort det efter vad du varit med om?
                      ha en bra kväll

                      Comment


                      • #13
                        Originally posted by sotnosen View Post
                        Det som oroar mig mest, det är att man blir inspärrad på psyk. Jag har en son men jag bearbetar honom mentalt så att han tillslut kommer att förstå och acceptera min vilja. Jag är min egen psykolog, jag vet precis allt om mig själv. Jag vet även oftast mer om andra än de vet om sig själva.
                        Inspärrad blir man inte om man inte är en fara för sig själv och andra eller om man är myndig. Det är mycket svårt att spärra in en vuxen människa utan dennes medgivande.

                        Att du har en son och dessutom förbereder honom på att du kommer vara död snart rimmar mycket illa. Förtjänar han inte bättre? Förtjänar han inte en mamma som gör allt för att må bättre så att han får ha henne kvar en större del av livet?
                        Tar du livet av dig så lär han plågas oerhört av att du hellre dör än lever med honom.

                        Nej du vet definitivt inte allt om dig själv och andra. Det är ett absurt uttalande. Prova på terapi så får du se hur mycket du inte visste. Det finns en anledning till att man aldrig ska "behandla" sig själv. Det är omöjligt att vara 100% objektiv.

                        Jag kanske låter hård men jag tror inte att du skärper dig om du daltas.

                        Comment


                        • #14
                          Som flera skrivit så är det inte så enkelt att bli inlåst. Och du har ingen rätt bearbetta din son för han ska förstå och acceptera ditt val och definitivt inte då du inte gjort vad du kunnat för må bra och slippa dessa tankar. Ska du lägga det ansvaret på honom, tycker du det är rätt?

                          Comment


                          • #15
                            Jag håller med Er om det Ni skriver, det är inte rätt. Jag tänker inte försvara mig själv på något sätt. Min son är vuxen och har sitt eget liv.
                            Jag tror dessvärre att det har med de kemiska substanserna i hjärnan att göra. Jag har aldrig försökt att ta mitt liv, om den dagen kommer så lyckas jag.
                            Det är därför jag skriver här, för att få andra perspektiv.
                            Jag erkänner att jag är rädd, jag är livrädd och att mista den största kärleken mitt i livet gör mer än ont.

                            Comment

                            Working...
                            X