Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ny här, med lite frågor och undringar

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ny här, med lite frågor och undringar

    Hej


    Är alldeles ny här och vet inte om det kanske redan finns svar på alla mina frågor och funderingar, eller om det är fel att posta dem här.


    Jag har normalt BMI, ligger på nedre gränsen men har hull, men har gått ner i vikt efter en liten viktuppgång på några kg pga ett läkemedel som nu är utsatt.


    Vad jag undrar över är bland annat om hur lågt BMI det krävs för att tappa muskelmassa? Jag vet att det säkert är individuellt, men om jag ska motivera mig att äta trots aptitlöshet och illamående behöver jag all input jag kan få - och förlora muskler är något jag absolut inte vill.


    Sen gissar jag att jag inte är ensam om en del av mina ångestsaker, men har ingen i min omgivning att prata med det om - jag sitter själv med ångesten och får ont i magen varje gång jag tänker på det. Saker som drar igång ångesten är t ex att jag inte vill gå till min terapeut; hon ser ju viktnedgången och jag märker att hon håller koll även om hon gör det på ett mycket diskret sätt. Jag vill absolut inte att hon börjar vidta åtgärder, jag är ju normalviktig. Den enda deal jag kan tänka mig är att så länge jag har normalt BMI görs inget, och jag kan alltid köpa näringsdrycker som brukar vara okej att få ner, för att klara en sådan deal. Även att gå in på terapin är jobbigt, jag tänker hela tiden att de andra som arbetar där reagerar och jag skäms verkligen.


    Likadant är det med vänner, de flesta av mina vänner har inte sett mig i den här vikten förut, fast den har varit min normalvikt förr, men när man flyttar blir det nya vänner. Dessutom märker man inte en smygande viktuppgång (som min, pga läkemedel) men så fort man tappar i vikt märks det. Jag vet att det säkert sitter i mitt huvud, jag kan inte träna pga en annan diagnos, men jag vet att om jag sprungit mig till den här vikten hade jag inte skämts det minsta. Nu bortförklarar jag det med att mitt nya läkemedel gör att jag går ner i vikt, men skäms ändå - det blir helt plötsligt en "olaglig" viktnedgång som ses som ohälsosam och inte hälsosam.


    Familjen tror jag inte reagerar, samtliga har/har haft lägre BMI än jag, yngre syskonen har lägre än vad jag har idag och vad jag hade i deras ålder. Mamma och mormor har vägt mindre än mig i samma ålder som jag är nu, trots 3 resp 2 barn - utan att fokusera på vikten. Själv har jag inga barn, vilket gör att jag känner mig än mer annorlunda eftersom många väger mer efter en graviditet. De är stolta över sin vikt, men så är ju hela samhällets tänk idag, så jag tänker att de bara rycks med i den inställningen och inte tänker på vilka konsekvenser det får för den som hör.


    Sambon reagerar. Jag skyller på illamåendet (som ju är sant) men vet ju inte om han tror på det. Jag gör inget för att försöka dölja ett lägre matintag, jag äter så han ser det, men i små portioner för att inte bli mer illamående. Det är svårare under dagen när jag är ensam hemma (sjukskriven) - bara jag ser och tänker på mat mår jag illa och jag kan bara inte förmå mig att äta, eller klarar bara halva portioner. Ändå vet jag att jag måste äta för att orka med hästen jag har, och det är ju en av de allra viktigaste sakerna i mitt liv, som dessutom kräver både energi och muskler.


    Hur det ska gå om jag går under normal-BMI vet jag inte, det är 1.5 kg kvar dit men jag hoppas ju att jag stannar där jag är nu om jag äter som nu. Än så länge är ju mina argument att man inte ser mina revben på sidorna, inte heller är höftbenen framträdande, och mina lår har ju kvar rejäla muskler pga ridningen, och som sagt, normalt BMI då.


    Jag känner också ångest eftersom jag går i terapi för andra saker, självskadebeteende, depression, utbrändhet och att jag tar för stora vid behovsdoser av Oxascand då och då, för att få lugn och ro och bara glömma allt. Allt det här borde jag ju bli av med under terapin, och absolut inte i stället få ännu ett symtom på att något är fel - viktminskning. Jag känner både att jag vill att terapeuten ska se framsteg, inte bakåtsteg som dessutom yttrar sig på nya sätt, då blir jag ju inte bättre trots terapi. Min terapeut är jätteduktig, pressar mig aldrig utan vill att jag ska förstå att jag kan lita på hen. Det gör jag nu till slut, men jag vill ju inte längre ha hjälp. Innerst inne vill jag må dåligt, jag vågar inte må bra, då kanske jag tappar kontrollen och det kan jag inte. Att inte ha kontroll ger ångest bara jag tänker på det.


    Egentligen behövde jag nog mest skriva av mig, se om andra känner igen sig och få svar på frågor som kan motivera mig att äta.


    Hälsningar Lemonpie (hur lätt är det att hitta lediga användarnamn här )



  • #2

    Har du förklarat för terapeuten vad du känner innerst inne och din rädsla för att tappa kontrollen? Om du inte berättar 100 % till terapeuten kan hon inte heller hjälpa dig 100 % . Vad är så farligt med att tappa kontrollen och vad innebär "tappa kontrollen" för dig? Ångest är "bara" känslor egentligen så för må bra måste man se vad är det för känslor som ligger bakom ångesten och prata om dom för då kommer ångesten minska.


    Comment


    • #3

      Jag tycker att vi redan har gått igenom vad som kan tänkas orsaka ångesten :/ Problemet med att berätta om det här kontrollbehovet (som hon ju redan räknat ut själv att jag har) är ju att eftersom jag inte vill släppa kontrollen kan jag inte berätta, av rädsla att hon då får mig att släppa på kontrollen, och det är ju precis det jag inte vill. Så, jag hamnar i en låst situation som jag inte kan ta mig ur. Jag "måste" bearbeta ett kontrollbehov jag inte vill bli av med - därför kan jag inte heller motivera mig att bearbeta det.


      Det gör ju onekligen livet lite mer spännande att krångla till det för sig, och tyvärr blir det så ibland.


      Comment


      • #4

        Råkade av en slump upptäcka att det finns massvis med forum här, bland annat diskussionsforum, och det är nog där jag skulle ha lagt det här inlägget tror jag. Låter det vara kvar här i alla fall, ifall det finns något jag behöver höra.


        Comment

        Working...
        X