Announcement

Collapse
No announcement yet.

Börjat spy igen...

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Börjat spy igen...

    Eller jag vet inte, spydde för första gången på mååååånga månader idag. Har inte spytt regelbundet sen förra sommaren. Inte förrän idag. Skulle köpa en klänning och fick ha storlek 40 istället för 38 som jag brukar ha. Jag blev så fruktansvärt äcklad, visste att jag gått upp i vikt, men har jag blivit så fet?


    Jag har inte ens hetsätit idag. Bara ätit en liten portion pasta med grönsaker till lunch, och två frukter till mellanmål. Sen åt jag en sallad med bulgur till middag nyss, men kände att jag inte klarade det. Jag försökte stå emot så länge, sa till mig själv att det inte var så mycket mat och att det skulle vara lugnt, men jag mådde så himla illa, ville inte ha någon mat inuti mig.


    Jag orkar inte gå igenom detta igen. Orkar inte med förra sommarens totala fixering där exakt all min energi gick åt till att planera mat, räkna kalorier, längta efter mat, räkna ut hur mycket träning som skulle bränna det jag var tvungen att äta för att ingen skulle misstänka något, hetsäta, spy, hetsäta igen, skippa fester och middagar med vänner för att slippa äta, stanna hemma för att äta 5000 kalorier och spy upp dem.


    Jag orkar inte med det. Det gav mig ingenting, jag var ett vrak, grät hela tiden, kunde inte sova, hade konstant ont i magen och i halsen. Jag fattade inte ens att jag hade gått ner min övervikt och var, ja inte smal, men normal. Kunde inte uppskatta det. Ändå är allt jag vill att bli smal. Eller rättare sagt, allt jag vill är att bli älskad, men för att bli det måste man vara smal, eller i alla fall normal. Och spyinstinkten är så så otroligt svår att stå emot, till och med nu när jag sitter här helt utmattad och skakig med röda ögon inser jag att jag kommer få svårt att stå emot den i morgon.


    Vad ska jag göra? Har inte psykologtid förrän om en och en halv vecka, och dessutom har jag aldrig vågat berätta för henne om hetsätningen. Jag har sagt att jag spydde tidigare, men inte längre och att jag var över det. Jag skäms något så oerhört.



  • #2

    Det låter som att du har en snedvriden bild av vad män vill ha. Alla män är inte utseende fixerade som du har en bild av, sedan så får du fråga dig själv om du vill vara med män om är fixerade av utseendet eller vill du hellre vara med någon som vill umgås med dig som du är, alltså din personlighet.


    Med tanke på att kvinnor gör sig av med mindre energi/kalorier än män så kanske det är värt att prioritera ett aktivt liv istället för att få ur sig all mat som är ohälsosamt, onyttigt och helt enkelt fel sätt att leva på.


    Du är medveten av att man utnyttjar energi/kalorier när man sover också? Så man kanske har flera områden att tänka på om man ska börja räkna.


    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3

      Det känns som att hela internet svämmar över om män som klagar på sina flickvänner som gått upp i vikt, hur äckligt det är med tjejer som väger över typ 65 kilo. Jag är väl rätt utseendefixerad själv, därför tänker jag att andra är det. Jag har ju preferenser på män, så varför skulle de inte ha det på kvinnor? Sen bryr jag mig ärligt talat inte om en man väger 50 eller 100 kilo, och magrutor eller ej är totalt oväsentligt. Men jag kan erkänna att jag bryr mig om t.ex. längd och är svag för markerade käkben. Även om allt sådant är individuellt, ibland finns attraktion och ibland inte. Jag utgår väl ifrån att andra bryr sig om utseende eftersom jag gör det.


      Framför allt tycker jag själv att jag är så fruktansvärt ful och äcklig. Jag tar upp alldeles för mycket plats i världen. Även om någon skulle kunna se förbi mitt utseende så skulle jag skämmas så otroligt mycket eftersom alla i vår närhet hade sett hur sjukt det var att någon någonsin skulle vara med mig. När jag hade en pojkvän hände det att hans kompisar påpekade att han hade en tjock flickvän. Hans bror frågade honom en gång framför mig varför han var tillsammans med mig.


      Jag tror jag vet mer om kalorier än du någonsin kommer veta tyvärr. Det sitter inte i hur mycket kunskap man har om mat och träning och dieter. Det handlar om något annat.


      Comment


      • #4

        Hur gjorde du förra gången? Du har ju lyckats en gång förut. Om du inte är ärlig mot psykologen så kan du egentligen strunta att ens gå dit. De finns där för att hjälpa och har nog hört det mesta redan så att inte vara ärlig är det dummaste man kan göra och jag tycker man slösar onödig tid då både din och psykologen. Var ärlig mot henne så har du kommit en bit på vägen. Jag förstår att det är jobbigt att berätta att man kräks för jag själv har gjort det i 22 år men jag är ändå ärlig om det även om det är jobbigt för det är ju ett äckligt beteende men dock vanligt och det är massor av människor som gör samma sak tråkigt nog.


        Comment


        • #5

          Jag har precis börjat vid en ny psykolog och det är inte lätt att berätta om alla sjuka beteenden men de är till för just det. Det är deras jobb. Jag kommer aldrig få rätt hjälp om jag inte är ärlig för då vet de inte vad de ska jobba med. Jag har självskadebeteenden på många olika sätt och att spy är ett av dem men jag kom till psykolog på grund av min hud som jag tar sönder som är ett beteende som jag la till efter min separation för 4 år sedan även om jag har varit en picker innan så blev det beteende sjukt och har nu stora och djupa hål i ansiktet som jag inte klarar av att låta bli. Jag använder nål för att få bort det jag anser sjuk vävnad i såret men läkarna talar om att det inte är så utan jag måste lämna såren ifred men det är svårt så nu är jag på sjukhuset 2 ggr i veckan. Jag har berättat om allt för psykologen och förmodligen verkar jag även lida av BDD så jag har så många problem att jag inte vet vad jag ska börja. Började hata mitt ansikte redan när jag var 10 år vilket har förmodligen bidragit till fixering av kroppen. Det jag vill säga med detta är att hade jag inte varit helt ärlig så skulle de inte veta hur de ska kunna hjälpa mig. Jag har nu ändå fått en liten förhoppning om att saker ska kunna bli bättre även om jag aldrig tror jag kommer fungera normalt men jag kanske kan lära mig att leva med alla problem jag har och klara att hantera det.


          Comment


          • #6

            Jag skulle bara lägga till att det inte är så att alla män på Jorden är aktiv i dessa forum så du ser bara en jätteliten del av det hela. Är det inte bättre att fråga män ute på stan vad de tycker, istället för att läsa vad de skriver här i forumen?


            What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

            Comment


            • #7

              Tack för att ni svarar!


              Jag mår bättre idag, inser att det är min ätstörning som spökar. Känner inte igen mig själv i det jag skrivit när jag mådde så dåligt. Ska faktiskt inte tänka på det mer nu utan försöka ha en lugn och skön kväll.


              Kram på er!


              Comment


              • #8

                För det första så är man verkligen INTE fet om man har storlek 40, inte vad jag tycker iallafall!

                Det du skriver "Ändå är allt jag vill att bli smal. Eller rättare sagt, allt jag vill är att bli älskad, men för att bli det måste man vara smal, eller i alla fall normal." Stämmer verkligen INTE det heller. Du är DU och du är PERFEKT precis som du är kära du! Och man blir inte älskad för att man är smal! Tro mig. Jag var otroligt smal när jag var yngre, blev jag älskad för det? NEJ! Jag fick konstant kommentarer som "Gud vad du är smal" Vilket inte var roligt och höra. Jag hade en svår tid i skolan där jag blev utfryst osv. Så min poäng är att du blir inte älskad för att du är smal eller tjock, du blir älskad för den DU ÄR! Och som jag kan se verkar du vara en toppentjej med vett och etikett.

                Du skriver oxå "Det känns som att hela internet svämmar över om män som klagar på sina flickvänner som gått upp i vikt, hur äckligt det är med tjejer som väger över typ 65 kilo".. Jag kan ärligt säga att jag sett fler killar som skriver att det är finare med tjejer med kurvor än med tjejer som är smala. Jag har ALDRIG läst om män som skriver och klagar på sina tjejer att dom gått upp i vikt, har däremot läst många som skriver om (som jag sa innan) att det är finare med tjejer med former än tjejer som är helt för smala. Och om nu killarna skulle klaga över att tjejen gått upp några kilo, va fasiken gör det? Dumpa fanskapet då! Han förtjänar inte tjejen!


                "Framför allt tycker jag själv att jag är så fruktansvärt ful och äcklig. Jag tar upp alldeles för mycket plats i världen. Även om någon skulle kunna se förbi mitt utseende så skulle jag skämmas så otroligt mycket eftersom alla i vår närhet hade sett hur sjukt det var att någon någonsin skulle vara med mig. När jag hade en pojkvän hände det att hans kompisar påpekade att han hade en tjock flickvän. Hans bror frågade honom en gång framför mig varför han var tillsammans med mig.". Gör mig otroligt ledsen att läsa det du skriver. Jag vet verkligen hur det känns. Vet hur det känns att känna som om man inte räcker till, som om man är världens fulaste människa. Men tro mig du är verkligen INTE ful. Du är hur fin som helst och en dag så kommer din fina prins komma och se dig för den DU ÄR och inte för hur du ser ut! Du är PERFEKT PRECIS SOM DU ÄR, GLÖM INTE DET VÄNNEN!


                Comment


                • #9

                  Jag antar att jag verkligen mest har fastnat i vikthetsen. Vissa dagar tänker jag att jag skulle ge vad som helst för att vara smal. Har verkligen en störd relation till mat och vikt, som dock aldrig riktigt kunnat klassificeras som en "riktig" ätstörning kanske för att jag alltid haft bmi 23-25 så normalt-överviktig. Men jag har insett att jag måste ta tag i det, för jag kan inte jojo-banta hela mitt liv. Man blir knäpp i huvudet av att banta extremt omväxlande med hetsätning på det sättet, känner själv att min hjärna inte riktigt funkar som den ska när jag inte får energi. Har också hamnat på sjukhus av saker relaterat till detta, fick då vård för det fysiska men inte det psykiska.


                  På något sjukt sätt tror jag ju att alla ser på mig på samma sätt som jag ser på mig själv. Att de ser samma som jag ser när jag tittar mig i spegeln. Att de blir lika äcklade. Men det är nog också ett självbildsproblem som inte går över om jag går ner i vikt. T.ex. i helgen träffade jag en kille som jag gillar, och temporärt så slutade jag tänka på mitt utseende (han är inte direkt någon looker själv..) och fick jättemycket ångest för att han är så intelligent, charmig, allmänbildad, omtänksam och rolig. Tänkte att jag aldrig kan vara det etc.


                  Tack så mycket för dina svar söta!


                  Comment

                  Working...
                  X