Announcement

Collapse
No announcement yet.

Min ätstörning förstör mitt liv

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Min ätstörning förstör mitt liv

    Hej! Ny på detta forumet, aldrig pratat med varken psykolog eller någon annan om det. När jag var 16 blev jag av med oskulden på fyllan (klassiker) vilket resulterade i diverse dramatiska konsekvenser. Det låter löjligt, men det var början på en slags depression som tog sig uttryck i anorexia. Att kontrollera något när känslorna tog över. Jag gick ner ca 10 kg på 4 månader och blev plötsligt uppskattad, populär och fick uppmärksamhet från killar som jag inte fått innan. Jag låg på ca 1000 kcal om dagen, fick modelljobb, vägde som minst 54 kg med mina 172 cm. Låter inte som så lite, men jag har väldigt kraftig benstomme som gör att jag väger en hel del. Jag var i extrem kontroll över mat: Räknade minuter mellan måltider, åt inte 3h innan läggdags, åt aldrig bananer, mjöl, nötter eller fett. Jag motionerade minst 30 minuter om dagen, undvek alla situationer som förknippades med mat, om jag åt något "fel" eller inte enligt planering, så försökte jag kräkas, ofta utan framgång, och kunde inte lämna huset. Jag hade gula/blå händer och var extremt svag, kunde ofta inte somna på kvällen pga hunger, men jag var tydligen "vacker" och det räckte för att jag skulle fortsätta.


    Under dessa 2 år lyckades jag sabba min pubertet. Jag har nu inga bröst och min mens har endast kommit några enstaka gånger och är nu frånvarande sedan 7 månader tillbaka. (Kommer bara tillbaka om jag går upp i vikt). Jag åkte ut och reste i Portugal i 2 år efter studenten, började sakta återhämta mig. Var inte lika rädd för mat, kände mig levande. Hamnade dock i en väldigt sjuk relation med en 8 år äldre man som var väldigt manipulativ och använde sig av min svaga kroppsuppfattning. Jag fick då förklarat för mig att jag såg ut som en "pojke" Jag drack under denna period stora mängder laxerande te för att bli av med "uppblåsthet" som kom när jag åt fel, vilket hände oftare. Detta resulterade i hemska gaser, smärtor och näringsförlust.


    Efter att jag lyckades fly från denna relationen och tog mig till Sverige, hade jag gått upp i vikt (62 kg) fått dålig hy, klippt av mig håret och hatade min kropp. Mina bröst var icke existerande men var mullig med mycket underhudsfett. Jag jämnförde mig med mitt forna jag och började gå på kalorisnåla dieter, men hade inte samma kontroll. Kunde inte gå ner i vikt lika snabbt. Jag pendlade mellan självsvält och hetsätning, vikten gick upp och ner med jämna mellanrum. Sommaren jobbade jag i ett kök, vilket blev en katastrof. Jag var omringad av mat och kunde inte kontrollera någonting. Jag slutade äta med resten av gruppen, kände mig smutsig och äcklig som smygät, åt endast sallader till lunch men små-åt alldeles för mycket. Var ständigt uppblåst med ballongmage. Fortsatte med olika laxerande medel för att jag blev lätt förstoppad, drack vinäger, experimenterade, började med LCHF, allt möjligt för att få kontroll över hungern med inget fungerade. Under denna perioden vågade jag aldrig visa mig naken, undvek intima relationer, höll mig för mig själv. Vägde till slut 68kg.


    Under följande vinter jobbade jag på lager och började åter med att räkna kalorier. Åt ca 700 kcal om dagen och var fysiskt aktiv. Prövade raw-food och drack stora mängder vatten med stevia och citron, vägde mig varje morgon, prövade även 16h fasta och befann mig ofta på "Thinspiration" forum. Jag höll mig borta från köket då jag visste att jag inte kunde lägga band på mig. Jag ville bli vacker igen. Lyckades åter igen gå ner till 61 kg efter 5 månader. Blev chockad av att se mina revben, tyckte det var härlig och obehagligt samtidigt. Stirrade mig i spegeln, satte på mig gamla kläder som passade igen. Allt hårt arbete hade lönat sig.


    Nu har jag flyttat hemifrån och har kommit till denna insikt: Det kommer ta tid att bli frisk. Jag har bott ensam i en lägenhet, skrivit och illustrerat mycket. Hetsätandet har kommit tillbaka. Vissa dagar har jag inte kunnat lämna lägenheten för att jag känt mig så äcklig. Min hud är stressad, får finnar, blir uppsvälld, gasig, sover dåligt, känner fruktansvärd hunger som om ett svart hål finns i magen. Vägrar att komma någon nära, har inte haft en intim relation med någon sedan ett halvår tillbaka pga att jag skäms över min kropp. Försöker börja springa, promenera, vandra för att jag vet att jag mår bra av det. Slutat med "lightprodukter" och äter endast ekologiskt. Älskar mat, men hatar den också.


    Vill bara vara fri. Vill bara kunna vara nära någon, njuta av sex, njuta av att ha en stark kropp, kunna ha en vardag, njuta av mat och ha regelbunda matvanor. TÄNKA PÅ NÅGOT ANNAT ÄN MAT och sluta skämmas över mig själv.


    Jag är hemskt intresserad av neuropsykologi och hur hormoner påverkar våra matvanor. Men jag vet att detta bottnar sig i själen. Jag bygger murar av mat omkring mig.


    Finns det någon som känner likadant?



  • #2

    Jag är kille men jag har också en ganska strulig relation till mat/vikt/självbild

    En kombination av att vara lite rund som barn och samtidigt bli tvingad att äta en massa saker jag inte ville äta gjorde att min tonårsrevolt till stor del gick ut på att "jag fan inte skulle äta".. Aldrig mer skulle någon få bestämma över vad jag äter..

    På BUP tyckte man inte jag hade anorexia utan jag var bara "extremt utseende fixerad"

    Jag tappade oavsett en hel del vikt ca 15 kg och precis som du beskriver så blev man plötsligt betydligt mer uppskattad.

    Trots att det gått 15år så är mitt förhållande till mat än idag att jag typ ignorerar att mat existerar tills jag är vrålhungrig och då hetsäter jag det som ligger närmast.. Ganska hopplöst förhållningssätt om man vill behålla sin vikt för det är sällan grönsaker som ligger närmast till hands.. Efteråt mår jag skit och hoppas på att aldrig mer behöva äta..

    I perioder mår jag sämre och då tröstäter jag enorma mängder godis och kakaor vilket leder till ganska snabb viktuppgång.. Alltid samma visa från omgivningen med en massa pet i magen och skämtande om vikten så fort man gått upp ett gram..

    Känner mig såklart då ännu mer fet, blir deprimerad och tröstäter ännu mer.. Som tur är så kommer ju "kärleken" och berömmen från omgivningen tillbaka så fort man slutar äta igen..

    Åh, va snygg du blivit, åh, du har gått ner i vikt va?, åh va duktig du varit..

    Man blir glad och håller motivationen uppe till att inte äta något..

    Något jag dock märkt nyligen när jag tittat på gamla bilder är att min självbild och det jag sett i spegeln uppenbart inte synkat alla gånger.. Finns massor av gamla bilder på mig där jag ser smal ut men jag vet att jag i den stunden då bilden togs var totalt övertygad om att jag fortfarande var fet och behövde gå ner ännu mer i vikt..

    Mitt förhållande till mat gör mig också lite anti-social för jag känner mig bara svår och jobbig när det är mat inblandat.

    Om det var jobbit när man var barn/tonåring så är det ingenting mot att bli vuxen och plötsligt förväntas vilja (och uppskatta att) bli bjuden på middag hemma hos folk. Alltid samma visa, alla andra kan äta vad som helst men min "kravlista" är en kilometer lång och till 99% chans kommer jag ändå inte uppskatta det värden presenterar för mig. Ångesten över att kanske behöva äta något jag inte gillar för att vara artig får mig att bara tacka nej och undvika situationen helt och hållet.. Gå ut och äta är hopplöst, inget passar mig..

    Att leva i ett förhållande där man förväntas stå för 50% av middagstipsen är också ganska hopplöst när man själv önskar att man slapp behöva äta alls. Säkert lagom charmigt att jag inte kan låta bli att räkna kalorierna i tjejens mat också utan att hon ber om det.

    Jag började först den här texten med att skriva "Jag har förvisso aldrig haft så stora besvär som du beskriver..." men efter att bara skrivit av mig och sen läst igenom vad jag precis skrivit så har jag nog mer mat-problem än jag någonsin tänkt att jag hade..

    Hoppas det löser sig för dig iaf


    Comment


    • #3

      Det värmer att få svar. Tack!


      Jag tror vi är både olika och lika. Det som skiljer oss åt är nog att jag älskar mat. Verkligen, passionerat, älskar matlagning. Jag har jobbat som kokerska och i mina vänner ögon är jag "den nyttiga" som alltid kommer mer ekologiska, noga planerade matlådor fyllda med färger. Jag älskar mat men jag vågar knappt laga mat längre för att jag ska äta för mycket, jag vill inte ha god mat omkring mig för jag kommer inte kunna sätta gränsen. Innan aktade jag mig för sociala situationer som innehöll mat, men nu farar jag mer för att vara själv. När jag är bland folk äter jag regelbundet, att gå runt hungrig fungerar, och normer gör att man inte äter för mycket. Helst skulle jag vilja ha någon som kontrollerade allt åt mig, låste kylskåpet, smällde mig på fingrarna. Jag känner mig så svag som inte kan kontrollera hungern längre.


      Det känns som om min kropp har säger: NEJ Stopp nu fröken, nog med detta trams, nu tar vi över! Och i mitt huvud är alla primitiva instinker och hormoner aktiverade och gör hungern så stark att det knappt finns något annat. Som en reaktion på att periodvis svälta sig. Jag skulle vilja berätta för alla dem som håller på med Pro-Ana att konsekvenserna kan bli utdragna. Att relationen till mat är något komplicerat. Det smala och vackra är bara toppen på isberget.


      Dock är vi nog lika på bekräftelse-planet. Jag känner mig alltid vacker när jag gått ner i vikt. Älskar att dra fingrarna över nacken och känna kotor, höftbenen när jag ligger ner, glappet mellan låren, ansikte slankt och rent. Och jag vill kalla mig feminist och stå upp för "frisk" skönhet. Jag vet att alla skådespelare och modeller är sjukligt smala, men jag vill ändå vara som dom. Det är så stor del av min självkänsla och det är hemskt att det är så. Jag är den "glada och starka" tjejen utåt. Men att jag vägrar gå hemifrån när jag har ätit för mycket, eller har fått en finne, eller att jag kan stå i timmar innan jag går någonstans och spegla mig. Att jag är så utseendefixerad. Det är inte starkt. Jag vill vara stark.


      Jag har kollat på gamla bilder från när jag var som smalast. Jag trodde också just då, att jag var mullig, men jag ser nu att jag inte såg frisk ut. Benig. Som en pojke. Det kan även vara på andra hållet, när jag ätit lite under en lång period och får se en bild där jag tycker att jag ser tjockare ut än vad jag känner mig. Jag går mest på kläder, om dom inte passar längre så är det dags att gå ner igen.


      Jag försöker bara intala mig vad jag värderar i livet. Men som vi människor är duktiga på, så motsäger jag mig själv.


      Jag har länge förnekat att jag har problem. Jag är en frisk, stark människa. Inget ska få tynga mig. Det var inte fören jag skrev ner allt här, utan att ljuga för mig själv, som jag insåg hur det låg till. Det är modigt att ta hjälp ibland. Att bara höra andras historier. Det är viktigt.


      Tack för att du delade med dig! Jag hoppas att du sakta men säkert läker, på ditt egna sätt, i din egna takt. Skriv gärna igen om det behövs, jag läser gärna.




      Comment


      • #4

        Jag känner så igen mig i det du skrivet. Har i pricip haft samma problem. Allt började med att jag ville gå ner i vikt. Det resulterade i självsvält i 3 månader och jag lyckades gå ner från 48 till 42 kg. Jag är 160 cm lång. När jag vägde 42 kg minns jag hur jag en dag inte ens kunde gå till jobbet för hela världen snurrade. Jag var konstant yr och illamånde. Konstant. Och deprimerad. Jag var aldrig glad, alltid helt avtrubbad och väntade på att få äta.

        Men till min poäng; det var när jag vägde 42 kg som allt vände, det vände till bulimi. Här är ett inlägg jag skrev i november förra året på ett annat forum;


        Jag skulle göra allt för att bli frisk. Det är ett helvete.

        Jag har jobb, egen lägenhet, en inkomst och en utbildning.

        Men bulimin gör livet till ett mörker. Det finns ingen glädje

        ingen lust, ingen längtan, det finns inget som betyder något.

        Jag har tappat kontakten med familjen och isolerar mig från omvärlden.

        Hela mitt liv går ut på att äta "lagom lite" varje dag.

        Allt handlar om att vara smal. Att vara lika smal som fotomodellerna på

        Nellys hemsida.

        Efter att ha ätit så lite som möjligt i flera dagar blir man tillslut så yr och hungrig

        att hjärnan tvingar kroppen att gå och handla och köpa allt och hetsätningen är igång.

        Innan jag handlar ställer jag mig på vågen och kollar vikten. Målet

        är att jag ska väga mindre efter att jag ätit och spytt än vad jag gjorde

        innan jag började äta. Varje vecka, varje dag. Allt handlar om mat.

        Livet är ett mörker.

        Nu har det gått 6 månader till och jag väger ca 48 kg och hetsäter varje dag. Äter aldrig någonsin bland andra människor. Skäms över min kropp och skäms över att visa mig ute. Skulle aldrig kunna ha en kille för känner mig så otroligt ful. Vill så himla gärna vara jättesmal igen, men lyckas inte svälta ner mig. Det slutar bara i hetsätning varje gång. Ibland undrar jag om någon brist på vitamin eller hormoner i kroppen gör att jag inte kan gå ner i vikt!

        Du är inte ensam !

        Kram på dig


        Comment


        • #5

          Hej Johanna! Tack för att du skriver. Jag tror att jag ser ett mönster i alla dessa ätstörningar efter att ha läst mycket här, våra kroppar är nog smartare än vad samhällets utseendefixeringar är. Det tar helt enkelt stopp, troligen en överlevnadsinstinkt, hormoner, allt ihop. Jag VET jag i bakhuvudet hur det ligger till. Försöker hitta en slags balans för jag vet att jag har kommit över en gräns nu, att jag inte kommer kunna bli så smal igen. OK- Men jag ska inte bli större. Det är frustrerande att kroppen sätter gränser. Jag går ofta tillbaka och ser på gamla bilder, ibland ser jag hur sjuk jag såg ut, ibland längtar jag bara tillbaka. Att känna sig lätt, ren. Att känna sitt skelett.


          Varje gång jag ser på bilder på mig själv så ser jag något nytt. Det kryper nästan i skinnet, hur kan jag gå runt och se ut så? Jag hatar det. Har funderat på att gå en 6-dagars fasta bara för att "rensa ut" men jag vet att det inte är en bra ide. Jag kommer bara mata detta monstret inuti mig. Brukar undvika att kolla på bilder, ofta triggar det till nya "viktmål" och svält. Men jag märker att så fort jag sysslar med något jag brinner för: Skriva, konst etc så glömmer jag bort maten, något som annars alltid tar upp tankekraft. När jag skapar något, är med människor jag känner mig trygg med. Tappar bort tiden. Reser.


          Jag försöker sakta växa i saker jag älskar att göra, för även om det går upp och ner, och att läka från anorexia är en livslång process. I stunder som är mörka känner jag inget hopp, men att skriva här har hjälpt. Och I stunder som är ljusare försöker jag fylla livet med det jag mår bra av, droppe för droppe, saker som inte handlar om något ytligt. Så att det inte får plats för någon ätstörning till slut.


          Jag vet att du kommer bli frisk! Det kommer jag också bli. Det kommer bara ta tid.


          Kärlek


          Comment


          • #6

            Gud vad underbart bra du skriver. Du är så jävla klok vännen och har så bra insikt. Du är grym. Vi ska ta oss igenom det här :* <3


            Comment

            Working...
            X